“Historien upprepar inte sig själv, men den rimmar” – om detta skrev jag i ett tidigare inlägg där jag påstod att vi på 20-talet står inför en brytningstid på samma sätt som världen gjorde för hundra år sedan. Och nog rimmar inledningen på detta decennium med 1920-talet på ett sätt som inte bara är positivt. Pandemi, ett isolationistiskt USA, inflationistiska tendenser, högljudda diktaturer och rusande börser. Lägg därtill till en miljökris i spåren efter ett par århundraden av befolkningstillväxt och industrialisering.
I spåren efter pandemin, som först innebar panikåtgärder i form av avbeställningar av varor från väst – något som drabbade tillverkningsländer hårt under den första vågen. Som en följd av kraftiga ekonomiska stimulanser, där USA sköt ut lika mycket likvida medel som man gjort från finanskrisen 2008 och fram till 2019 och 25% av alla dollar som finns idag är skapade under 2020, hölls efterfrågan igång. Men eftersom marknaden alltid finns där konsumenterna finns gynnades kategorier som fyllde behov när man tillbringade mer tid i hemmet och en stor andel också jobbade hemifrån. Världens logistikkedjor som byggts för ett just-in-time tänk, hängde inte riktigt med och med grundstötningen i Suezkanalen i början på 2021 stod det klart för alla att den globala varuförsörjningen är beroende av ett antal flaskhalsar och mycket sårbar för störningar.
Tillsammans med de kraftiga likvida injektionerna, stödpaket och ett börsrally på allt som har “digitalt” eller “tech” som verksamhet har det skapat ett antal obalanser som nu behöver lösas ut på ett eller annat sätt.
När marknaden styr justeras priset som bekant automatiskt beroende på efterfrågan, vilket lett till prisökningar på råvaror och samtidigt brist på ingående komponenter såsom halvledare. Inflationistiska tendenser som kommer av såväl prishöjningar och färre prissänkningar i den annars så rabattdrivna handeln ledde till att inflationen i Augusti i USA uppgick till 5,3% – i Sverige 2,4%. Tendensen just nu är att varuförsörjningen går in i ett helt nytt skede som en konsekvens av allt som tidigare påverkat efterfrågan och därigenom världens logistikapparat – men med tillägget att vi står inför konsekvenserna av en energikris.
Kina har de senaste veckorna stängt ner regioner och fabriker som en konsekvens av elbrist. Bakgrunden är komplicerad och en konsekvens av både regionernas försök till uppfyllnad av Kinas globala åtaganden vad gäller miljömål, men också ett handelskrig med Australien i spåren efter beslutet att landet ska förvärva dussintalet atomubåtar för att avskräcka en allt mer expansionistisk diktatur, som de senaste åren gjort anspråk på områden i Kinesiska sjön och hamnat i konflikt med såväl Filippinerna, Vietnam och Indonesien om råvaruresurser. Med prisökningar och brist på kol, hackar elförsörjningen betänkligt och lägger ris på ryggen på en redan ansträngd varuförsörjning. Kina har nu beordrat energibolagen att säkra råvaruförsörjningen inför vintern “till vilken kostnad som helst” för att läget inte ska förvärras när behovet av uppvärmning ökar. Prischockerna på råvaror avlöser varandra. Igår skrev Bloomberg om 300%-iga ökningar av priset på kisel, en kritisk komponent i halvledare (Att de sedan benämnet Kisel som en metall går emot mina kunskaper om periodiska systemet där kisel kvalificerar sig som en halvmetall) vilket antyder att vi har mer att vänta.
Kina +1
Det finns många skäl att sträva efter att minska beroendet av Kina. Till exempel att det är en diktatur – låt vara att det köpt befolkningens lojalitet med materialistiskt välstånd men på samma sätt som att Hitler byggde bra motorvägar och tågen gick i tid, så är det ett klent argument i det stora hela. Det finns med avståndet också stora risker med ledtiderna och förändringar i efterfrågan från orderläggning till leverans. Med ökade priser minskar också det skälet att välja Kina som produktionsland. Men det största och viktigaste skälet är enligt mig värderingsstyrt, de har helt enkelt en unken syn på mänskliga rättigheter och har dessutom en aktiv del i att försöka påverka opinioner i Sverige, som inkluderar brev till journalister med krav på förändringar om hur man uttrycker sig i frågor som rör Kina och kinesiska intressen. Det var såklart i vårt nationella intresse att de stoppades från att vara med att bygga 5G-nätet i Sverige – eftersom Kina har lite olika syn på det där med informationssäkerhet.
Min spaning är att alla som kan kommer försöka minska beroendet av Kina som producentland och ta hem så mycket som möjligt av produktionen till marknader som ligger närmare där konsumtionen sker. Med ett minskat prisavstånd finns det ingen anledning att sourca på en marknad som ligger långt bort, har opolititliga ledtider och dessutom är synonymt med sunkiga värderingar. Kina +1 är en benämning på strävan att minska beroendet av Kina genom att skaffa kapacitet på ytterligare en marknad. Nearshoring och homeshoring är andra begrepp som handlar om att flytta produktionen närmare eller in i hemlandet.
Är inflation oundviklig nu?
Jag skulle vilja påstå att det är snudd på omöjligt att undvika inflation just nu. Ända sedan finanskrisen har världen haft låga räntor eftersom alternativet hade inneburit stora problem och likvider har stegvis pumpats ut i systemet och bidragit till en i stort sett, positiv ekonomisk utveckling. Med en ökning av priserna på kol och naturgas, samtidigt som Miljöpartiet drivit på nedstängningen av ren kärnkraft, samtidigt som elnätet ansträngs extra av utbyggnaden av serverhallar till nätjättarna och en alldeles nödvändig omställning till elbilar. I Irland räknar man med att 25% av all el kommer förbrukas av serverhallar till Microsoft, Google, Amazon och Facebook år 2030. Lägg även till förekomsten av kryptovalutor som också drar energi, utan att skapa någon reell nytta – på en nivå som kan jämföras med energikonsumtionen för ett helt Sverige eller Malaysia. Det bådar inte gott för vintern. I UK har så långt fyra elbolag gått i konkurs eftersom de sålt terminer på en kurs och fått köpa elproduktion på en annan.
Vad gäller produktionsstörningar och prisuppgång på råvaror så får vi gå tillbaka till oljekrisen, som hade sitt ursprung i Oktoberkriget när OPEC-länderna vägrade att exportera olja till länder som hjälpt Israel att försvara sig mot Egypten och Syrien, för att kunna jämföra situationen inför vintern. Oljekrisen ledde till starka inflationistiska tendenser under 70-talet i Sverige.
Som det nu ser ut är världen beroende av en mild vinter för att det inte ska få allvarliga konsekvenser på energiområdet. Redan nu i tidig höst har Sveriges reservkraft i form av kolkraftverket i Kristianstad aktiverats. Flera faktorer samverkar för att det finns en risk för att det blir riktigt dålig stämning om vinterkylan biter i ordentligt.
Covid-19 som fortsatt påverkansfaktor
Pandemin, som påverkat handeln de senaste 18 månaderna har fått ett, åtminstone tillfälligt andrum i Sverige just nu. Även om vaccinationsgraden inte är 100% så är den tillräckligt hög för att det inte ska vara en skenande samhällsspridning, trots deltavarianter av viruset.
I samband med att de sista restriktionerna lyftes den 29/9 hade jag flera inlägg i mina sociala flöden som menade att “Coronapandemin är över”. Det vore naivt för att inte säga imbecillt att räkna bort pandemin som en påverkansfaktorn – samtidigt som det kommer nyheter om att antikropparna från vaccinationerna har ett högst begränsat effektivt skydd mot infektion.
Om man därtill lägger alla delar av världen där vaccinationsgraden är låg på grund av brist på vaccin, eller där intelligensnivån inte uppnått till den grad att man förstår att vaccin är bra, så inser man att möjligheterna för nya muterade virusvarianter är stora.
Kommer vi behöva en allmän tredje/fjärde/femte vaccinationsdos och hur kommer behovet av social distansering och därmed nya restriktioner att påverka det kommande året. Ingen vet. Men den som påstår att en fjärde, eller femte våg, kom helt oväntat får faktiskt skylla sig själv.
Konsekvenser för detaljhandeln
Omvärlden behöver ju alla förhålla sig till, och särskilt i ett läge där vi alla skördat frukterna av en lång period av fred, effektiviserad produktion, låga fraktpriser och vinsterna med digitalisering. Det har ju bara varit en väg – och den är upp!
Med en möjlig utveckling mot högre priser och en mer svårmodererad logistikmarknad, har ju de aktörer som kan och orkar investera i lager en fördel just nu – eftersom den största risken av alla är att inte ha produkter att sälja. Den andra stora risken är fraktkostnaden – vilket flera stora aktörer försöker hantera genom att leasa eller till och med köpa containerfartyg.
Därför har de företag som är likvida valt att höja sina lagernivåer, eftersom inget tyder på att störningarna och de högre fraktkostnaderna är kortvariga. Det är snarare så att 2023 blir året där priserna på frakter kan stabiliseras om det inte sker en korrektion på grund av en global energikris, som en konsekvens av en kall vinter.
Jag tror på att sänkninggraden, den andel av priserna som sänks för att skapa nya affärer, kommer sjunka i takt med att varubristen ökar.
Som en konsekvens av det tror jag också att Black Friday inte kommer bli vad den varit – jag hör flera kedjor och ehandelsaktörer som kommer hoppa denna aktivitet helt och hållet.
Ser vi just nu slutet på just-in-time-eran och fram emot en ny modell för varuförsörjning och ökad resiliens- kanske även med en gnutta hållbarhet i åtminstone den ena vågskålen?
