Skärmavbild 2022-12-27 kl. 14.17.32

2023 Edition – Min Stora Feta Episka Nyårsspaning Del 1

Detta är den första artikeln i en nyårsspaning i tre delar, som är en uppföljning på en serie jag skrev i samband med förra årsskiftet. Den första handlar om det globala perspektivet, den andra om de grundläggande utmaningar som påverkar handeln och den tredje om de faktiska konsekvenserna för konsumtionen och handelns aktörer. Om du inte har läst förra årets spaning än, så rekommenderar jag att du tar en halvtimme och skummar igenom den för att få rätt känsla innan du sätter tänderna i denna.  Länkar till förra årets artiklar hittar du allra längst ner i denna artikel. 

Syftet med denna första artikel är att sätta scenen – att med bred pensel teckna en bild av den tid vi lever i och göra ett antal observationer av bland annat Ryssland, USA och Kina – länder vars politik, ekonomi och agendor påverkar även oss på ett påtagligt sätt, något som inte minst det senaste året visat.

Sätter man nutiden i ett historiskt perspektiv så är det nästan omöjligt att inte se referenserna till det tidiga 1900-talet – jag har tidigare skrivit om tidsanda och att historien inte upprepar sig men att den rimmar (väl värd att läsa) – och vi inledde 20-talet med en pandemi, på samma sätt som spanska sjukan drabbade världen för snart hundra år sedan. Det vi sett de senaste åren i form av ett isolationistiskt USA under Trump, galloperande inflation och finansoro är som att snabbspola 1920-talets historia – och när nyheten om ett förberedelser till statskupp i Tyskland kom för några veckor sedan, var referenserna till Ölkällarkuppen  i München, är Hitlerledda NSDAP försökte ta makten 1923 högst naturliga. Med tanke på att Hitler ägnade sin fängelsevistelse åt att skriva Mein Kampf bör man kanske särskilt tillse att de gripna den här gången inte får utrymme att förverkliga eventuella författarambitioner. En annan viktig utveckling som skedde och som påverkade både Europa och världen var att de stora imperierna som präglat historien, ersattes av en mängd nationalstater – med ett par undantag, där Sovjetunionen ersatte Tsarryssland och i samband med Berlinmurens fall transformerades till dagens Ryssland – och det är här vi börjar själva Nyårsspaningen.

Ryssland – en skurkstat med supermaktskomplex

Jag kommer uppehålla mig en god stund vid att analysera situationen omkring Ryssland – så varning för lång läsning.

Ryssland – eller den ryska federationen –  är ett land med en stor mängd minoriteter, språk, kulturer och även om vi vanligen benämner innevånarna som ryssar så är de 21 delrepublikerna en mer rättvisande beskrivning av landets etniska beståndsdelar – och stora delar av landet präglas av stor fattigdom, låg utbildning, låg hälsostatus och omfattande korruption.

Att kriget i Ukraina inte har lett till mer omfattande protester än vad som kommit fram i media, är förutom att man hjärntvättats under ett par decennier av Putinpolitik också en konsekvens av att en stor del av de mobiliserade soldater som skickats till Ukraina, har tagits från de delrepubliker i Centralasien som befinner sig långt från de västliga och mer etniska ryska delarna av landet – och således har inte mödrarna och fruarna i Moskva ännu inte i så hög utsträckning fått uppleva dödsbud och begravningar.

Den 26 december är årsdagen av Sovjetunionens kollaps, i spåren efter Berlinmurens fall – och några år därefter följer en mycket turbulent tid i Ryssland (en tidigare kollega till mig gjorde en bra affär av att stå utanför ett hotell med ett pumphagelgevär), där hålrummet som den starka staten som försvann, ersattes av marknadsekonomi och en svag men spirande demokrati – men också av organiserad brottslighet och kleptokrati – där stora tillgångar som tidigare var statsägda, kom i händerna på mer eller mindre nogräknade delar av officerskåren, politiker och de som kom att kallas oligarkerna – skrupelfria affärsmän som genom en intrikat maktdelning med det politiska livet också blivit en del i de politiska makthavarnas penningtvättsoperationer och uppbyggnad av förmögenheter utomlands.

Landet har under Putin förstärkt sin utveckling mot kleptokrati, där en kultur av att sko sig själv på alla sätt – och inte minst med skattemedel, är en naturlig del av vardagen. Det gäller även den militära delen av samhället. Det finns ett skäl till att det är bättre att bli tilldelad Sovjetisk hjälm från 40-talet än att få en nytillverkad där man levererat rena leksaksmodeller utan något som helst skyddsvärde, kroppsskydd utan skyddsplattor, rostiga vapen och stridsvagnar som egentligen skulle vårdats under lagringstiden och att mer än en miljon vinteruniformer “försvunnit” – alla tecken på ett omfattande korrupt system där pengarna helt enkelt gått någon annanstans.

I spåren efter det röriga 90-talet, där man förvisso älskade tillgången till västerländsk teknologi och mode, men där många människor hade svårt att hitta sin identitet utan en stark stat och där man saknade en tydlig ledning – kom Putin när han tillträdde i augusti 1999, med en agenda som innebar ordning, ledning och struktur. Snart började han också att se tillbaka på det Sovjetunionen som han själv hade varit en del av under sin tid i KGB wsom ett förlorat paradis – och 2004 fällde han de berömda orden om att Sovjetunionens upplösning “var den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet”. Redan här kan man tycka att man i väst borde reagerat och anat att något var i görningen. År 2008 anfölls grannlandet och den förra Sovjetrepubliken Georgien och fyra år senare visade den ryske generalstabschefen Nikolaj Makarov upp en karta vid sitt besök i Helsingfors, där han helt sonika angav Sverige och Finland som en del av rysk intressesfär. År 2014 började kriget i Ukraina genom invasionen av Krim, något som möttes med förvåning men också dessvärre av förståelse av flera i väst som ursäktade det hela med att Krim ändå varit ryskt (fram tills dess att Chrustjov gav bort halvön till Ukraina 1954), som samtidigt råkade glömma bort Budapestöverenskommelsen 1994 där Ryssland förband sig vid att garantera Ukrainas gränser i utbyte mot de mer än tusen kärnvapen man blivit sittande med i samband med Sovjetunionens kollaps. Samma år gjorde Ryssland simulerade kärnvapenattacker mot Sverige under den så kallade Ryska påsken och från detta år har också SÄPO i sin årsberättelse namngivit Ryssland som en stat som utför krigsförberedelser mot Sverige.

Flera svenska militära bedömare har påtalat den aggressiva ryska agendan, men först när det är ett faktum har politiker på bred front förstått vad Ryssland är kapabla till. Johan Wiktorin är en person som inom ramen för Krigsvetenskapsakademin tecknade en tydlig bild av att vi var på väg mot en väpnad konflikt med Ryssland och idag säger ÖB Michael Bydén att man i dagsläget inte utesluter någonting. Kyllander och flera andra har också under stora delar av 10-talet påtalat att vi lever i en förkrigstid. Under året har medier i både öst och väst varnat för att tredje världskriget mycket väl redan kan ha startat – och påtalat att upptakten till det andra världskriget pågick i flera år, genom annekteringar och styrkeuppbyggnad innan Tyskland angrep Polen. Det är också skälet till att randstaterna mot Ryssland – Baltikum, Polen och Finland, nu accelererar sina försvarsansträngningar och framförallt Polen har insett att ett modernt krig är en materialsport där numerär räknas, något som förvisso Finland aldrig tvekat på utan har under hela tiden som andra länder rustat ner fortfarande behållit sin försvarsförmåga och har idag flest artilleripjäser av alla länder i Europa

Det har funnits en bild av att moderna krig inte utkämpas som det nu gör i Ukraina. Mot civilbefolkningen, man mot man, i skyttegravar, med de många grymheterna på ockuperad mark. Omfattande tortyr, av både fångar och civila, systematiska våldtäkter, etnisk rensning, plundring av allt från butiker till vitvaror, summariska avrättningar och tvångsdeportationer av både vuxna och barn till Ryssland är bara en fortsättning på hur Ryssland brukar genomföra sina krig – utan hänsyn till krigets lagar och utan detsamma till vare sig civilbefolkning eller sina egna soldater. Uppställningen i Ukrainakriget med tvångsmobiliserade minoriteter, förband med fångar inom Wagnergruppen och tjetjenska förband som skjuter de som retirerar är som en speedad version av Röda Arméns laguppställning under det Andra Världskriget. Men tack vare en stark vilja att bevara sin självständighet och kontinuerliga vapenleveranser från väst kan man hålla ryssarna stången – författaren Lars Wilderäng som driver bloggen Cornucopia (och som på ett mycket förtjänstfullt sätt sammanställt rapportering från Ukraina på dagsbasis, till och med på dagsbasis) anger Rysslands förluster på dagsbasis som högre än de under slaget om Verdun under Första Världskriget. Det finns ingen skillnad mellan de ryska krigsförbrytelserna och vad Hitler-Tyskland gjorde under andra världskriget. De ryska krigsbrotten och deras ambitioner att utöka sitt Lebensraum är också anledningen till att det inte kan bli tal om en fredsförhandling utan att makthavarna och krigsförbrytarna ställs till svars, att Ryssland betalar för återuppbyggnaden av Ukraina och att de minoriteter som idag förslavas av det ryska imperiet får välja sin egen väg.

Putins agenda med att angripa Ukraina har flera bottnar. Dels handlar det om att skriva in sig i historieböckerna som den som återupprättade Sovjetunionens gränser – och här har det också i uttalanden från Kreml framgått att man anser att Sovjetunionens upplösning inte skedde i enlighet med författningen och att annekteringen av Ukraina (som egentligen är ryskt och saknar en egen kultur) bara är ett sätt att rätta till historiens misstag. Detta är en världsbild som inte bara delas av Putin och hans inre kabinett utan är en del av en urgammal bild av Ryssland som imperiemakt med en särställning, given av Gud och där det Heliga Moder Ryssland kräver offer av sitt folk – det är därför inte särskilt förvånande att den ryska ortodoxa kyrkan stödjer invasionen – och ännu en historisk referens är att det inte var förrän Stalin slöt en allians med kyrkan under andra världskriget som man på allvar kunde mobilisera sovjeterna mot Tyskland. De ortodoxa värderingarna är synonyma med de politiska i det som ses som ett krig mot västerländsk dekadens och moraliska förfall, i det som man föraktfullt kallar “Gay-ropa”.

Alla andades ut när man trodde att Sovjetunionen föll sönder utan blodspillan. Romarriket kollapsade inte på en dag och imperiets sönderfall skedde stegvis, under decennier där fred blandades med vad vi idag skulle kalla gråzonsproblematik och krig. Jag tror personligen att vi nu bevittnar Tsarrysslands/Sovjetunionens sönderfall – där den ryska självbilden måste transformeras i grunden och kommer få leva med konsekvenserna under överskådlig tid, troligen decennier.

Ryssland är den sista stora kolonialmakten och det finns lika stor logik att Sibirien är en del av den Ryska Federationen som att Brasilien är en del av Portugal, eller Mexico en del av Spanien. Rysslands imperiedrömmar började på 1600-talet och har sedan dess varit något som kan beskriva som ett väsen i sig själv – och under Sovjetunionen nådde sin peak som supermakt, men som idag har degenererat till en lilleputtekonomi som innan kriget producerade värde i form av BNP som de skandinaviska länderna eller BeNeLux-länderna tillsammans. Det enda man har kvar som arv från sin storhetstid är kärnvapen som främst är ett psykologiskt vapen men som i praktiken inte förändrar maktförhållandena i stort – det är dessutom tveksamt hur många som de facto fungerar.

Det finns tre scenarios för det kommande året. Nu handlar allt om the long game. Att trötta ut Ukraina, men också väst och göra det hela till en frusen konflikt som kan regleras efter Rysslands egen vilka. Lågkonjunkturen riskerar att få Europas befolkningar att fokusera på sin egen bekvämlighet och i det polariserade USA att få republikanernas kärnväljare att tänka att Ukraina är något för Européerna att hantera. Det är det inte svårt att manipulera delar av opinionen att se Ukraina (som ligger långt borta för genomsnittsamerikanen, särskilt för ett land där inte särskilt många har varit utanför det egna landet och är dokumenterat dåliga på geografi) som en bidragstagare.

  1. Om västs stöd minskar – erbjuda ett krigstrött Ukraina fred, åtminstone på kort sikt – mot att Krim förblir ryskt, något som inte alls är orimligt att opinionerna i Tyskland, Frankrike och ett republikanskt styrt USA skulle kunna pressa fram under 2024. Det är förbluffande hur till exempel Frankrikes president Macron försökt få det att framstå som naturligt att Ukraina skulle byta sitt eget territorium mot en av Ryssland reglerad “fred”.
  2. Rysk eskalering genom att expandera kriget genom att genomföra operationer, såsom sabotage eller andra försök att påverka opinionen i de länder i Europa som stödjer Ukraina. Totalförsvarets Forskningsinstitut FOI har satt samman ett antal scenarios om hur ett angrepp mot Sverige skulle kunna gå till. Det som benämns som Typfall 5 – “Utdragen och eskalerande gråzonsproblematik” passar väl in i bilden. En kombination av cyberangrepp, sabotage mot infrastruktur, utnyttjande av opinoner och motsättningar mellan olika grupper i samhället, används för att destabilisera samhället och medborgarnas tro på myndigheternas förmåga att hantera situationen, som sammantaget riktar fokus inåt, snarare än mot att hjälpa andra och dessutom kastar en skugga att motstånd inte är möjligt.
  3. Rysslands statsmakt faller samman under trycket av ekonomiska svårigheter eller som ett resultat av en förlust i Ukraina som gör Putins ställning omöjlig internt. Strider inom statsadministrationen, FSB, GRU, oligarkin. Försök till statskupp kombinerat med upproriska och separatistiska strömningar i de olika delrepublikerna gör att statsapparaten upphör att fungera och riskerar att eskalera till ett inbördeskrig, med eller utan kärnvapen.

Vad som händer under 2023 beror på dels huruvida EU och NATO kan fortsätta att hålla en enad linje och fortsätter stödja Ukraina – samtidigt som man tydliggör att man står redo att hantera ryska aggressioner på andra håll, men också på Rysslands förmåga att bedriva krigföring. Det senaste året har ju inte imponerat på någon och även de förband med bäst utbildning och utrustning har de facto malts ner i den Ukrainska leran eller flytt. Det finns idag brist på moderna vapensystem, men också reservdelar och ammunition för att hålla de mindre kvalificerade systemen såsom artilleri fungerande, för att inte prata om fältutrustning för soldaterna. Rysslands förluster har nu passerat 100 000 döda och utifrån det kan man estimera minst dubbelt så många sårade. Dessutom är Ryssland den största bidragsgivaren till Ukraina vad gäller stridsvagnar som erövrats när besättningarna antingen slagits ut eller funnit det för gått att helt enkelt springa därifrån.

Även ett totalt tillbakadragande från Ukraina inklusive Krim och Donbass, innebär ett fortsatt latent hot, så länge förmågan finns. Det är upplagt för dolkstötslegender och mytbildning om att Ryssland inte tilläts att agera i vad man ser som en intern angelägenhet och även i detta fall är långvarig fred bara en teoretisk möjlighet.

USA – ett splittrat land

I USA har valkampanjen för presidentvalet 2024 redan börjat genom att Republikanska kandidater börjat positionera sig mot varandra. Både inom det Republikanska partiet såväl som i USA i stort finns fortfarande en stark polarisering efter eran med Donald Trump, som trots den uppenbara risken att bli fälld i någon av de processer som nu riktas mot honom. Turbulensen, som bland annat kommer som en konsekvens av ett par olika cykler i det amerikanska samhället som jag berörde i förra spaningen,  ser ut att fortsätta och förutom Trumps egen kandidatur eller om en Trumpiansk kandidat, mot förmodan skulle få Trumps informella godkännande att ställa upp. Det finns flera osäkerheter i det som nu sker, bland annat genom att repressentanthuset nu får republikansk majoritet och därmed kan välja att motarbeta Bidens politik på ett annat sätt än innan. Det riskerar att få påverkan på den ekonomiska politiken (som jag återkommer till i nästa artikel i denna serie) och även för USAs stöd till Ukraina, där republikanerna i allmänhet har en mer isolationistisk politik i stort, som vi kommer ihåg från Trumps period i vita huset.

Trump-erans minst sagt flexibla förhållningssätt till objektiv sanning har satt djupa spår i den republikanska delen av befolkningen, där stora delar fortfarande är övertygade om att valet blev stulet – och en fällande dom mot den person som de ser som USAs rättmätige president, men också en ideologisk ikon, skulle sända djupa chockvågor genom den Trumptrogna delen av befolkningen – med en  betydande risk för eskalerande splittring av samhället, men även våldsyttringar.

Av detta skäl är det också kritiskt att det Demokratiska partiets aktivitet inför presidentvalet nu intensifieras. President Biden kommer kandidera även 2024, men är då 82 år gammal och därmed är även vicepresidentens person och profil högst intressant för att skapa en fortsatt trovärdigt alternativ för Vita Huset. Det är därför anmärkningsvärt att Kamala Harris inte haft en mer framträdande roll också under den innevarande perioden och inte profilerats än tydligare för på så sätt förtydliga att successionen är säkrad i det fall Biden inte skulle kunna fullfölja sin presidentperiod.

När det gäller presidentval och kampanjande är också sociala medier en fråga att diskutera – då detta är en maktfaktor som kan påverka opinioner och potentiellt vinna val – vilket också öppnar upp för påverkansoperationer och kommersiella intressen. Det jag närmast tänker på är Elon Musks uppköp av Twitter, som var en megafon för Trump, både under kampanjen och under hans presidentskap, fram tills dess att hans konto togs bort som en konsekvens av hans försök till statskupp i samband med stormningen av Capitolium i samband med valförlusten. Elon Musk har efter sitt uppköp, menat att åsiktsfrihet råder och lyft blockeringen av Trump – för att få fler Trumptrogna användare att acceptera plattformen som den naturliga platsen att diskutera politik inför presidentvalet 2024. Det återstår att se huruvida han lyckas. Även Facebook (Numera Meta) är en risk vad gäller påverkansoperationer, något som med stor sannolikhet var fallet i samband med valet av Trump, men också har påvisats när det gäller Brexitomröstningen i UK. Att Meta har en fallande aktiekurs och behöver påvisa högre annonsintäkter är på inget sätt betryggande i sammanhanget.

Min spaning är att såväl 2023 och 2024 kommer vara en prövning för USA, både ekonomiskt för att hantera inflationen som jag återkommer till i artikel nummer två i min nyårsspaning, men också för att behålla en sund politisk samtalston. Räkna med att både ryska och kinesiska intressen kommer göra sitt yttersta för att höja temperaturen i den amerikanska opinionen inför presidentvalet som blir mer kritiskt än någonsin, givet USAs möjliga orientering mot isolationism kontra att ta rollen som västvärldens ledare.

Kina söker sin roll i världen

Kina har under de senaste decennierna försök balansera sin roll som produktionsland och handelspartner för USA och Europa, samtidigt som man också vill positionera sig som en stormakt och den som sätter agendan i regionen, inte minst vad gäller tillgången till naturresurser i Kinesiska sjön. Förhållandet till Taiwan är också en nyckel till Kinas agerande under kommande år – då man ser ön som en del av det egentliga Kina, oaktat vad öns invånare själv anser – och referenserna till Ukraina är uppenbara på flera sätt. Det gäller både möjligheten till försvarskraft som västerländsk teknologi innebär men också de politiska konsekvenserna av en politik som går emot de grundläggande mänskliga rättigheterna och vanligt hederligt bondförnuft vad gäller de internationella relationerna, som Ryssland fått erfara genom sin våldtäkt på Ukraina. Kina bidar sin tid, men det räcker för dem just nu att vidhålla sina territoriella anspråk så länge som väst inte viker ner sig och accepterar Rysslands syn på en annan världsordning.

Pandemin har visat på Kinas sårbarheter, som ett tättbefolkat land och den delvis drakoniska hanteringen av situationen har skapat spänningar internt. När man nu, efter omfattande protester, lyfter nolltoleranspolitiken som tidigare gällde för att hantera pandemin, så skapar det nya utmaningar eftersom vaccinationsprogrammet uppenbarligen inte var tillräckligt effektivt. Under pandemin har covidrelaterade nedstängningar av produktionen och hamnkapaciteten varit en del i förklaringen vad gäller utmaningarna att möta efterfrågan i väst – och därmed en tilltagande inflation. De kommande månaderna kommer Kina genomgå en situation där Covid-19 får snabb spridning i befolkningen – och där det fortsatt innebär en risk för störningar i varuförsörjningen genom nedstängningar, inte på grund av försök att minska smittan utan på grund av utbrott som innebär att stora delar av arbetskraften inte kan gå till jobbet. Låt oss hoppas att viruset inte behagar att mutera nu och att de borttagna restriktionerna inte innebär att en utökad rörelse över gränserna innebär en förnyad spridning av nya varianter.

Pandemin har påvisat sårbarheten i beroendet av Kina som produktionsland – och i en tid av hållbarhetsdiskussioner har jag också påtalat det faktum att Kina är ett land som får den absoluta merparten av sin energi genom att bränna mer än 10 miljoner ton kol per dag. Ingen detaljhandelsaktör som har produktion i Kina bör ta ordet “hållbarhet” i sin mun.

Kina har på olika sätt agerat för att positionera sig i Europa men också i världen i stort – och spelar long game här – bland annat genom att förvärva infrastruktur i form av hamnar och andra intressanta projekt, samt såklart försöka vinna upphandlingar som gäller IT-relaterade affärer inom telecom eller kamerateknologi som ger Kina information på individnivå. Det finns också ett skäl till att Huawei inte ska få tillåtelse att bygga det svenska 5g-nätet – helt enkelt eftersom det innebär en direktlinje till den kinesiska staten.

Det är också därför som jag aldrig kommer acceptera att något bolag som jag är involverad i någonsin kommer använda TikTok och likaledes inte kommer rekommendera andra att investera marknadsföringspengar i TikTok, oaktat eller snarare just på grund av räckvidden i intressanta målgrupper. Bolagets moderbolag Bytedance har sitt säte i Kina och som bekant har alla kinesiska bolag en skyldighet att dela information med den kinesiska staten. Om sociala medier hade slagit igenom för 100 år sedan så hade Hitler med stor sannolikhet lanserat TikTok redan då, som en möjlighet att profilera stora delar av befolkningen.

Kinas position som produktionsland och den blomstrande kinesiska ekonomin som en konsekvens av det har flera inbyggda risker. Den ena är det faktum att man behöver en stark tillväxt för att fortsätta att köpa allmänhetens acceptans för hårdhänta politiska metoder, den andra är risken att flera kommer att flytta sin produktion till andra länder eftersom Kina är en säkerhetsrisk och ett land som de facto förtrycker minoriteter.

I detta sammanhang så finns det både kortsiktiga risker i fastighetsvärlden och det kinesiska banksystemet – men också i det längre perspektivet där den kinesiska befolkningen blir allt äldre och riskeras att bli färre än Indiens som har allt att vinna på en falnande kinesisk ekonomi, något som också HUI tog upp i sin senaste konjunkturspaning.

En polariserad värld

Det senaste året har visat på både goda och mindre goda sidor av mänskligheten. Uppslutningen omkring Ukraina – och alla stödinsatser inkluderande monetärt såväl som militärt stöd ger hopp om mänskligheten, något som också visas av Storbritanniens tydliga ställningstagande för Ukraina och att man visar vilja att vara en del av världssamfundet efter flera år av strävan bort från EU och en inbillning att man är själv är starka nog. Storbritannien har förutom massiva leveranser till Ukraina också svarat upp mot Ryssland vad gäller skramlandet med kärnvapen och meddelat att man har egna möjligheter att svara på kärnvapenhot som kommer exekveras i det fall Ryssland gör allvar av sina hot.

Turkiet, som har ambitioner att ses som en regional stormakt och med en av världens största armeer skapar sig en särställning mellan å ena sidan Ryssland som man orimligt nog förvärvat luftvärnssystem från och å andra sidan är en kontrahent mot, genom sitt medlemsskap i NATO. Just nu blockerar man Sverige och Finland som medlemmar och vill ha något i utbyta, vilket är rimligt, men att som nu förvänta sig att vår grundlag ska ändras och att dömande delar att rättsväsendet skulle underkastas det politiska ledarskapet är för mycket att begära. Det är dags att USA sätter ner foten och meddelar att förhandlingen härmed är slutförd.

Iran är ett annat land som redan är en internationell paria har inget att förlora på att förse Ryssland med drönare som till stor del delar teknikgeneration med V1-robotarna som besköt London under det andra världskriget. När man hör begreppet “drönare” eller “patrulldrönare” så spänner sig detta från Switchblade 600 till Shahed-136 som är en turbopropdriven flygande bomb som kan produceras av vilket land som helst.

Det är nu upp till oss att visa vart gränsen går mellan ont och gott. Hur mycket kan vi förhandla med oss själva vad gäller priset på el och i hur stor utsträckning kan vi konstatera att detta (förutom den uppenbara idiotin i Miljöpartiets kärnkraftspolitik här i Sverige) är en del av krigföringen som vi alla är en del av. Det är upp till oss att antingen ta upp handsken som är kastad av Ryssland eller steg för steg, acceptera att någon annan än vi själva bestämmer över vårt eget öde.

Slava Ukraine! Hereilom Slava!

 

 

Dela inlägget

Share on facebook
Facebook
Share on google
Google+
Share on twitter
Twitter
Share on linkedin
LinkedIn
Share on pinterest
Pinterest
Share on print
Skriv ut
Share on email
Email