Jag hör till dem som var tidigt ute med att varna för inflation i kölvattnet av logistikkaoset som orsakades av pandemins kombination av kraftigt ökad efterfrågan och utmaningen med flaskhalsar i logistiksystemen. Tittar man tillbaka i tidigare artiklar så har jag nämnt inflationsrisken från sommaren 2021 och framåt. Man behöver inte vara professor i nationalekonomi för att förstå att där efterfrågan är större än tillgången, så ökar priserna. Därpå följde Rysslands överfall på Ukraina, som ökade priserna på livsmedel, fossilgas och drivmedel, bland annat. Men det är viktigt att förstå dynamiken och inse att förutsättningarna för inflation – massiva likviditetsinjektioner, nollränta, hög efterfrågan och utmaningar att tillfredsställa efterfrågan, var ett faktum långt innan den första ryssen korsade gränsen.
I artikeln jag nämnde ovan hade jag med bilden ovan, som med ett par undantag kan ses som tämligen korrekt även fjorton månader senare men innehåller ingredienser som då var helt otänkbara för många – såsom inflation och räntehöjningar.
Jag har i andra artiklar försökt tydliggöra hur viss inflation, på till exempel livsmedel, är en konsekvens av ökade produktionskostnader i jordbruket som är en energikrävande näring, i kombination med förädling och transporter, där konstgödsel, foder och drivmedel ökat i kostnad, vilket påverkar såväl själva jordbruksprodukterna men också förpackningar, efterbearbetning såsom torkning/bearbetning/infrysning och även transporter, för att inte tala om uppvärmningen av växthus. Vissa grödor har också ett världsmarknadspris, såsom vete, som påverkas av tillgång och förväntad tillgång utifrån den globala produktionen, något som idag fått priserna att falla eftersom marknaden tror att det kan finnas en uppgörelse om Ukrainsk export på bordet inom kort. Detta påverkar förenklat ett år senare, eftersom vi äter det som producerades den senaste säsongen. Att Sverige har haft en högre prisökning än andra länder i Europa, handlar om en rekordsvag krona som påverkar all import. Under året har priserna på vissa grödor också påverkats av andra händelser såsom missväxt och klimateffekter. Om man från politiskt håll skulle avskaffa tullar på livsmedel så skulle man lätta på utmaningen.
Riksbanken har nu höjt räntan 3 % sedan i maj, vilket är anmärkningsvärt på flera sätt, både utifrån att man helt missade dynamiken på marknaden som redan hösten 2021 tydligt visade att hög inflation skulle bli ett faktum – och dels takten i höjningarna som är historisk. Det tar upp till ett par år innan effekterna av räntehöjningar verkligen syns i ekonomin – men de ökade räntorna skapar utmaningar i tidsandan direkt, genom signalen att nollränteexperimentet är över. Att de räntor vi har idag inte är höga utan normala – och att det kostar att både bo och investera. Tittar man på räntenivån över en tidsperiod sedan 80-talet så ligger snittet på runt 5% och i det perspektivet är räntorna fortfarande låga. Ända sedan bankkraschen 2008 så har både FED och EU hanterat så gott som alla utmaningar i ekonomin med likviditetsinjektioner, för att undvika en större sättning i ekonomin vilket inneburit att penningmängden expanderat enormt. I Sverige har låga räntor lett till inbillningen att man kan bo sig rik och göra bostadskarriär – och att Riksbanken aldrig skulle kunna höja räntan eftersom det skulle krascha ekonomin för många, något som jag själv hade det tveksamma nöjet att höra av en bolånerådgivare från Handelsbanken i Augusti 2022. Kapital har alltid kostat pengar och mycket pengar i omlopp har alltid lätt till inflation. Ola Nevander citerar nationalekonomen Gustav Cassel på LinkedIn:
“Det går icke an att behandla dagens penningpolitiska problem som om vi ingenting visste om den förstörelse som gått ut över världens penningväsen. Själv har jag haft tillfälle att på nära håll se inflationsprocesser i olika länder och vid olika tider. Förhållandena ha varit mycket skiftande, men på en punkt stämma mina iakttagelser helt överens: myndigheter och centralbankschefer ha alltid i det längsta förnekat inflationens existens och avböjt varje ansvar för prisstegringen. […]
Till detta egendomliga fall av prisstegring, som så i det oändliga utnyttjats för att lugna allmänheten och bortförklara inflationen, har jag aldrig, trots mina mångåriga studier i ämnet, kunnat upptäcka något motstycke i verkligheten. Det här är fråga om en idealiserad bild av prisstegringsprocessen, som kan ha varit bekväm för politiker och centralbankschefer och låtit dem slippa ifrån det omedelbara ansvaret. Att folk som gjort anspråk på att företräda vetenskapen också lånat sig till sådana dimbildningsförsök är föga hedrande. Man kan ändå icke komma ifrån att i verkligheten ett tillskapande av betalningsmedel alltid medverkat vid varje mera omfattande allmän prisstegring.”
Detta skrevs 1945.
Vilka delar påverkar inflationen framåt?
Om ökad penningmängd skapar inflation så betyder motsatsen att penningmängden måste minska. När det gäller penningmängd så finns det olika mått på detta, men att gå in på det blir väl komplicerat. Jag beskrev min högst ovetenskapliga syn ur ett konsumentperspektiv och lanserade begreppet Inbillad Reell Penningmängd i en tidigare artikel från i höstas.
“Men den stora påverkansfaktorn för inflationen är ju en kombination av penningmängd och tillgången till billigt kapital. Att tillgången till billigt kapital minskar är ju givet när räntan stiger. Begreppet penningmängd har flera olika definitioner beroende på hur man vill skilja på kontanta medel och tillgångar, men i detta sammanhang räknar jag med det som kallas för M3 som innebär kontanta medel och placeringar i penningmarknadsfonder och placeringar i vissa räntebärande värdepapper. I konsumenternas hjärnor finns också faktorer som börstillgångar och värdet på den bostad de eventuellt äger. Under pandemin har bostadsmarknaden ökat starkt och samtidigt har även börsen visat på bra tillväxt. Såklart har hushållen känt sig rika och därmed kunnat shoppa loss.
För att inflationen ska bromsas så ska det ske en minskad efterfrågan från konsumenterna som kan ske antingen på grund av en allmän tillnyktring och konstaterandet att det inte behövs mer grejer, eller genom att den inbillade reella penningmängden minskat till den grad att hushållens deppighet ökar. Jag lanserar därmed ett nytt mätetal IRP “Inbillad Reell Penningmängd” = Gissat bostadsvärde + Dagsvärde på aktietillgångar + kontanter och andra likvida medel) som varit en drivande faktor för konsumtionen det senaste decenniet. När bostadsmarknaden minskar och även börstillgångar reduceras (så långt med nästan en tredjedel från toppen) så uppfattar hushållen sig som fattigare än någonsin.”
Kort sagt – så länge vi känner oss rika så fortsätter vi att konsumera och detta har accentuerats i att vissa, påhejad av bankerna, belånat sina bostäder för konsumtion, något som ur ett historiskt perspektiv måste anses som helt idiotiskt givet att prisökningarna på bostäder skett i perioder som på samma sätt som nollränta kan beskrivas som parenteser.
Att sällanköpshandeln och även tjänster väljs bort när hushållen prioriterar sin konsumtion är inte så konstigt men även tjänstekonsumtionen faller. ROT-avdraget minskade i januari 2023 med 28% vilket får anses som ett tecken i tiden. Konjunkturinstitutets konfidensindikator ligger fortfarande på historiska bottennivåer både vad gäller synen på sin egen och Sveriges ekonomi framåt.
Men det är svårt att undvika att konsumera vissa saker, såsom el och mat. Även om hushållens åtstramningar förr eller senare leder till att man tvärbromsar sin konsumtion så består halva handeln av dagligvaror och även om elförbrukningen minskat under vintern tack vare besparingsåtgärder så är behovet över till 100% mer el.
Påståenden om att dagligvarukedjornas oligopol skulle vara en orsak till höga priser, eller att ICA- handlarnas höga vinster under förra året skulle vara ett bevis på att man höjer priserna mer än man skulle behöva, är i det närmaste infantil. Lågprissektorn växer snabbare än någonsin och såväl Willys och Lidl är starka prispressare och Coop etablerar sitt X-trakoncept för skruva på sitt priserbjudande, samtidigt som ICA i sina butiker inte signalerar annat än skrikigt lågpris, rädda för att hamna på efterkälken. Dessutom är dagligvaruaktörerna en viktig garant för varuförsörjningen under krig och kris, då vi också kommer vara beroende av att det finns en inhemsk produktion av livsmedel – och vill vi ha en högre självförsörjningsgrad i händelse av krig, så behöver vi alla vara beredda att betala kostnaden för detta i fredstid.
Den viktigaste faktorn för en uthållig ekonomisk utveckling är låga kostnader för energi, ett område där Sverige nedmonterat stora delar av den planerbara energiproduktionen och nu har ett stort arbete att göra stora investeringar i modern energiinfrastruktur, både i elnät och i produktion, något som kommer ta över tio år för att nå målet med dubblerad energiproduktion. De beslut som ligger bakom avvecklingen av kärnkraften kommer att studeras av kommande historiker med stor förundran. Jag tror att vi kommer fortsatt se en volatil elmarknad där hushållen får vänja sig vid högre priser under vintern än vad som i ett historiskt perspektiv kan ses som normalt och att det krävs stora investeringar, både av hushållen och av EUs länder för att skapa ett långsiktigt hållbart energisystem. Det gör att elmarknaden även fortsatt kommer att kunna ha en inflationsdrivande effekt.
På både dagligvaruområdet och energiområdet är populistiska röster från populistiskt håll ständigt närvarande i media så gott som dagligen. Redan innan sittande regering tillträtt började media prata om “Kristerssonpriser”, efter att Magdalena Andersson hävdat Putin-priser sedan invasionen – istället för att konstatera att politiska beslut destabiliserat den planerbara delen av elproduktionen. Massiva stimulanser även efter pandemins första våg, då osäkerheten var stor, har inneburit en ökad penningmängd. Politikerna, Riksbanken och inte minst konsumenterna, som stärkt av inbillad rikedom, är tillsammans ansvariga för att situationen ser ut som den gör. Och nu får vi betala notan för det beteende som vi alla varit en del av. Ändå är det alltid någon annan som är orsaken till problemet och det är ofta företagen som förväntas betala räkningen med sina “övervinster”.
Stimulanser kommer förvärra problemet ytterligare och skicka in oss i en period av stagflation. Däremot kan man lindra effekterna genom att sänka avgifter och moms som ju ökar intäkterna till staten parallellt med prisutvecklingen i stort.
När viker inflationen tillbaka?
Upprepade räntehöjningar har inte förmått att trycka tillbaka inflationen än och flera röster höjs för att räntevapnet är för trubbigt – men förutom att kyla av köpfesten i landet är räntevapnet också ett viktigt verktyg för att försvara kronans värde gentemot Euron och Dollarn. Är det mindre värt att äga vår valuta än andra så sjunker kronans värde per automatik och då kommer vi som importberoende land att få det som kallas importerad inflation, när kostnaderna för importerade varor stiger bara för att växelkursen förändras i för oss negativ riktning.
Det som nu sker är att konkurrensen om köpkraften ökar och volymerna i handeln minskar, samtidigt som omsättningen i många fall ligger i jämförbara tal jämfört med förra året, som en konsekvens av prishöjningar. För handelns aktörer gäller det att svälja hyresökningar och kommande löneökningar i kalkylen, liksom eventuellt ytterligare högre inköpspriser, som kan komma med viss förskjutning eftersom flera inköpsavtal, till exempel inom dagligvaruhandeln är kopplade till speciella tidpunkter när varor får höjas. Så de priser som höjs under februari i dagligvaruhandeln, aviserades under september och kanske var en konsekvens av något som inträffade redan under våren 2022. När priserna på importerade varor väl började öka under våren 2021, så tog det ungefär ett halvår innan priserna ökade i konsumentledet – efter att man sålt ut innevarande lager som köpts in till ett lägre pris eller helt enkelt konstaterat att prisökningarna var något annat än tillfälliga. På samma sätt finns en tröghet på nedsidan där det i nuläget handlar om att svälta räv.
Hushållen har det tufft efter pandemins köpfest och extra turbulent är det för de som sitter med hög belåningsgrad i en bostad som tappat i värde eller sett sina investeringar på börsen förlora i kursvärde. Det är här min IRP (“Inbillad Reell Penningmängd” = Gissat bostadsvärde + Dagsvärde på aktietillgångar + kontanter och andra likvida medel) som jag beskrev ovan kommer in. För i realiteten krävs att man realiserar sina förluster på bostadsmarknaden och börsen, det vill säga säljer sina tillgångar för att man ska ha gjort en förlust i jämförelse med en teoretisk värdering vid en annan tidpunkt. Det är väldigt få hushåll som gjort – och ändå är upplevelsen att man är fattigare idag.
Det som kommer göra den stora skillnaden under 2023 är det faktum som lyfts i nyheterna de senaste dagarna, det vill säga att 72% av de som hittills haft bundna lån under året kommer omsätta det till rörliga med en reell räntesmocka som följd. Det lär antingen frysa bostadsmarknaden eller åstadkomma ytterligare prisfall. Det är också detta som slutligen kommer knäcka inflationen genom att hushållen helt enkelt inte har råd att konsumera.
Jag tror att vi kommer få se en trevande utveckling under våren, där de som varit beroende av gratis kapital eller nu ligger på överlager tack vare buffring under logistikkaoset kommer ha en tuff balans med att hantera ökade kostnader och minskade volymer, samtidigt som att vi kommer få se en lättnad framåt sommaren när elpriserna faller tillbaka. Konsumenterna har alltid en tendens att vara här och nu. Efter sommaren kommer elpriserna öka igen och samtidigt har en stor del av hushållen fått kraftigt ökade kostnader för räntor – och ytterligare prishöjningar på dagligvaror.
Detta blir brytpunkten i utvecklingen som till slut knäcker inflationen. När man sedan ska sänka räntan och i vilken takt, eller när politikerna ska börja stimulera istället för att lindra blir en intrikat balansakt där man dessutom kommer behöva gå i takt med både FED och ECB. Att vi sedan aldrig kommer tillbaka till den galna nollräntepolitiken är en annan historia – men förr eller senare kommer marknaden att anpassa sig själv och sitt beteende efter en verklighet som är långsiktigt hållbar. Vad som har hänt när vi åter går in i en högkonjunktur kan man idag bara gissa om
Konsumenternas löneutveckling måste ske med försiktighet och utvecklingen av köpkraften blir med två års höga inflationstal en historia för sig – där vi kan få vänta till 2030 innan vi är tillbaka på nivåer som innan och under pandemin. Det är summan av den räkning som vi har att betala efter 30 år av ständig tillväxt med delvis artificiella stimulanser.
