Igår publicerade SCB april månads inflationssiffror, vilket fångades upp av media med rubrikerna att inflationen sjunker trots att skillnaden från mars var en ynka tiondels procentenhet vad gäller KPI, som ju är den inflation som hushållen de facto betalar eftersom det även innehåller ränteökningar, något som också påverkar i stort sett alla delar av ekonomin som behöver finansieras i någon mån, alltså även företag.
Ovan från SCB:s hemsida. KPI är alltså konsumentprisindex. KPIF är inflationen minus räntor, det vill säga hur prisutvecklingen ser ut om man undantar räntekostnaden, även om den de facto påverkar även indirekt i alla led. KPIF-XE är ännu ett mått som visar på KPIX, minus kostnaderna för energi.
Livsmedel sjönk för första gången sedan november 2021, med 1,3%, men har på årsbasis ökat med 17,5% på ett år och ca 25% de senaste 17 månaderna, samtidigt som drivmedel är ner 7%,
Att inflationen sjönk oväntat mycket i april, om det nu är en korrekt benämning, handlar dels om matinflationen som påverkas marginellt på totalen genom aggressiva kampanjer, men också en sällanköpshandel som bromsar in och tvingas till ständiga kampanjer. Dessutom möter vi nu siffror med hög inflation från förra året, så det är i mina ögon inte mycket att hurra över.
Att inflationen inte sjunker snabbare ligger i utmaningen att konsumenterna fortfarande accepterar högre priser. Samma mönster ser man i USA där DI konstaterar att konsumenterna fortfarande är motiverade att spendera trots högre priser.
“I de senaste inköpschefsindexen från S&P Global accelererade säljpriserna igen trots att leveranskedjorna nu stabiliserats och tunga spelare vittnade om att konsumenter fortfarande accepterar högre priser i den senaste rapportsäsongen.
Detaljhandelsjätten Procter & Gamble lyckades till exempel öka försäljningen med 7 procent trots att volymerna föll eftersom kunderna fortfarande är beredda att betala mer.”
Fastighetsbranschens utmaningar som en konsekvens av högre räntor
Att räntekostnaderna innebär en hård inbromsning för nybyggnationer står klart, liksom att husfabriker och markentreprenörer har tuffa tider. I artikeln “Hyresdiskussionen inom retail handlar inte bara om hyror”, skrev jag om hur hyreshöjningar driver hyresgäster från lägen där de funnits i decennier, men också om korsägandet inom fastighetssfären, något som skapar ytterligare systemrisker, när många företag är beroende av varandra. De svenska fastighetsbolagen har ock stor andel finansiering via obligationslån, som löper ut kommande
år och som kommer att behöva omsättas till högre räntor, något som direkt kommer påverka värderingen av de mer skuldsatta delarna av fastighetsbranschen. Ovan diagram kommer från Handelsbankens analys av fastighetsbranschen från förra veckan.
Är man lagd åt det mer apokalyptiska hållet så kan man jämföra värderingen av fastighetsaktier under 90-talskrisen, med utvecklingen just nu och fundera över vad som är skillnaden idag.
Risker i stort i ekonomin brukar man bland andra indikatorer se i den så kallade inverterade räntebanan, det vill säga att de som lånar ut pengar gärna vill ha mer betalt om de lånar ut pengarna kortare tid än på en längre tidshorisont, vilket borde vara oattraktivt eftersom man kan överblicka den närmaste framtiden bättre än en tioårshorisont. I diagrammet nedan visas detta i termer av hur den den 10 -åriga räntan står sig visavi styrräntan från FED. Marknaden ser alltså lägre risk att låna ut i ett tioårsperspektiv än på ett år, något som säger en hel del om tiden vi lever i. Den inverterade räntekurvan har såklart också varit en klassisk konjunkturbarometer:
Hushållen krisar – framförallt i storstäderna
Beroende på vart man bor i landet så är man olika påverkad av utvecklingen. Om man valt att bo i Stockholm och dessutom belånat sig upp till maxtaket, så har man en situation. Här måste jag bryta emellan med en personlig anekdot från augusti förra året när en bankman och lånerådgivare på fullt allvar avrådde från att binda räntor utifrån att Riksbanken inte kan höja räntorna för mycket, “för då kraschar bostadsmarknaden”, som om Riksbanken någonsin haft i uppdrag att gynna högbelånade bostadsägare. När jag under gårdagen gjorde en utflykt till en mindre stad i Småland och besökte en sällanköpsbutik, så hade de en situation där konsumenterna inte ens frågade efter priset innan de valde att köpa. Med, relativt sett, låga fastighetspriser, betyder det lägre räntekostnader och kostnadsbild generellt.
Jag hör också fler och fler, ehuru anekdotiska berättelser om någon som känner någon som hittills haft räntekostnader med bundna lån på 10 000 kr per månad, som nu går upp till 30 000 kr när bindningstiden går ut. Till skillnad från de flesta tidigare kriser i modern tid, drabbar denna medelklassen i storstäderna på ett helt annat sätt än tidigare (vilket inte förtar
På ett Facebookforum hittar man detta inlägg, som anger stämningen hos många bolånetagare i storstäderna nu, som med vederbörlig assistans från bolånerådgivare som ovan, har tagit lån över taknocken – Riksbanken kan helt enkelt inte höja räntan så att marknaden kraschar, eller hur?
Med gårdagens inflationsbesked och rubriker om att “inflationen minskar”, låt vara med 0,1 %-enheter, så är det också viktigt att komma ihåg att priserna inte går ner i allmänhet utan att inflationen är ett mått på prisökningstakten som minskar, men det betyder också att priserna fortsätter att öka.
Det står och väger nu
För Riksbanken finns det nu valet att fortsätta att höja räntan för att trycka ner inflationen, som fortfarande ligger långt från målet på 2% och samtidigt försvara kronans värde gentemot Euron och övriga valutor genom att hänga med i räntehöjningarna i omvärlden – och samtidigt analysera effekterna från de tidigare rekordsnabba höjningarna, som vanligtvis får effekt på ekonomin ett år eller mer efter att höjningen skett, eller att pausa höjningarna och därmed riskera att skicka signaler om faran över till näringslivet och konsumenterna, som tänker att det hela har löst sig och därmed inte förändrar sitt beteende. Svenskt Näringsliv gissar i sin senaste konjunkturrapport att Sveriges BNP kommer minska 0,9% i år vilket jag tror är försiktigt räknat, liksom utvecklingen på arbetsmarknadens utveckling – där jag tror att våren och sommaren kommer innebära en högre arbetslöshet framgent.
Det är också intressant att alla konjunkturinstitut fortfarande pratar om inflation och att ingen tar det magiska ordet stagflation i sin mun, det vill säga en minskande ekonomi i kombination med prisökningar, som under 70-talets krisår. Industrin har så långt hållit uppe konjunkturen men alla näringar är förr eller senare beroende av att det finns en konsument som har förmågan att konsumera – av detta skäl finns det anledning att misstänka att de vinstnivåer som kommunicerats i de senaste kvartalsrapporterna inte utgör långsiktigt hållbara nivåer – och därmed inte heller kommer bidra till en positiv kursutveckling under resten av året.
Vad händer framåt?
Med fortsatt hög inflation så har Riksbanken inget val än att fortsätta att höja räntan, importerad inflation eller ej. Det många glömmer bort är att en lågkonjunktur skapar balans genom att utradera övervärden och bubblor som skapats under högkonjunktur. Värdering av företag utifrån tillväxt istället för lönsamhet, såsom i fallet e-handelsbolag är ett exempel, bostadspriser en annan – det är supertufft och kommer innebära svåra umbäranden för många människor men riskerna på bostadsmarknaden har varit på tal under lång tid och trots klantiga bolånerådgivare så finns det ingen garanti att det inte finns korrektioner i värderingen under vissa perioder, på samma sätt som att priserna rusade under pandemin.
Min spaning är fortfarande att handeln kommer fortsätta att bromsa i takt med att hushållen kommer bli allt mer pressade, men också impulsstyrda utefter väder, erbjudanden och nyhetsrapportering och på helåret tappa ordentligt – med bäring främst på de branscher som gynnades under pandemin, där fallhöjden är högst.
Jag väntar nu på statistiken på penningmängdens utveckling i april som ett temperaturmått på i vilken utsträckning som hushållens möjligheter att upprätthålla sin konsumtion på nuvarande nivå, eller om den kommer vika ytterligare nedåt – och skapa ännu tuffare utmaningar för handeln – och i linje med diskussionen ovan, fastighetsmarknaden.
