Det har gått en god stund sedan den senaste uppdateringen här på bloggen. Livet i stort har krävt andra prioriteringar och tiden har inte funnits. Den Stora Osäkerheten, som vår tid kallas, har inte blivit mindre osäker med den senaste tidens utveckling i Mellanöstern, samtidigt som det fortsätter att ske märkliga saker på Östersjöns botten. Hänger detta ihop eller är det bara en slump? Själv föredrar jag att hata slumpen!
Det här lär bli en lite längre artikel eftersom det är en komplex värld vi lever i. Låt oss börja med den stora bilden, där Ryssland, Kina och Irans försök att rubba världsordningen i en riktning där deras nationella intressen tillvaratas, framför det regelverk som skapat en relativ stabilitet sedan slutet på det andra världskriget – och hur de auktoritära regimerna använder alla de medel som står dem till buds inklusive militära medel, men också försök att agera med ekonomisk krigföring och inte minst desinformations- och påverkansoperationer, något som pågår 24/7/365. Syftet med operationerna på informationsarenan, som man sammanfattningsvis kan kalla desinformation och påverkansförsök, är både att påverka opinioner, men också att försöka störa och förstöra bilden av att samhället kan hantera de utmaningar som vi står inför, utnyttja olika samhällsgruppers enskilda intressen och helst att utmana bilden av att våra medier rapporterar korrekt information, eller att det ens finns en sanning. I det senare fallet brukar det göras genom att lansera en mängd olika teorier, till exempel vid sprängningen av Nord Stream i Sveriges ekonomiska zon, där en mängd teorier som pekade ut såväl Sverige, Ukraina, USA och flera andra länder dök upp och spreds med vindens fart. Det är alltså inte frågan om att ge en bestämd bild, utan att samtidigt översvämma med så många olika möjligheter och teorier att det är omöjligt att bilda sig en uppfattning om vad som är sant på riktigt.
Diktatorernas kompisgäng avslöjar sig
Rysslands anfall mot Ukraina har inneburit att landet uteslutits ur den internationella gemenskapen ur vårt perspektiv – men samtidigt fått anledning att stärka relationerna med andra länder och försöker på olika sätt att destabilisera det väst som inte accepterar deras försök att rita om världsordningen till en situation där ett antal stormakter ska diktera reglerna för sina grannar, inklusive Sverige och Finland som deras i deras egen kommunikation ingår i det ryska imperiets rättmätiga intressessfär. Putins tredagarskrig är idag uppe i 598 dagar och går riktigt, riktigt dåligt, även militärt. Ryssland underskattade grovt Ukrainas motståndsvilja, men också det stöd som väst var villiga att ge, med insikten om att Ukraina tar fighten för hela världsordningen – inklusive våra möjligheter att leva i fred och frihet.
Ryssland har under lång tid haft möjlighet att befästa sina försvarslinjer varför det tar längre tid än vad flera bedömare i väst hoppats, men följer man rapporteringen från fronten, till exempel genom Lars Wilderängs blogg Cornucopia, så kan man följa de dagliga förlusterna och konstatera att ryssarna får storstryk – och att fokus är att dels beröva Ryssland förmåga att försörja sina förband genom att bekämpa bakre logistik och sedan slå fienden genom att bekämpa de allt sämre utbildade enheter som ryssarna kastar fram i mänskliga vågor i hopp om att Ukraina helt enkelt få slut på resurser. Ett krig som innehåller drönare och moderna vapen, men som också samtidigt innehåller taktik (Och i ryssarnas fall också vapen) från både första och andra världskriget. Hur bekämpningen av rysk logistik och utarmningen av ryska förråd går kan illustreras genom bilden, som visar mängden artillerigranater som avfyrats av respektive sida sedan krigets start. Ryssen håller helt enkelt på att få soppatorsk och behöver demotivera oss i väst att fortsätta stödja Ukraina, dels genom ständigt tjat om kärnvapen och dels genom att skapa allianser som kan hjälpa till i kampen mot väst.
Iran och Kina hör till de länder som tillhör ett modernt eko till axelmakterna under andra världskriget, den senaste gången världen stod mot ett kollektiv av diktatoriska regimer – och vår tid har flera likheter mellan de händelser som föregick de öppna stridshandlingarna.
Stormakten Ryssland har importerat stora mängder lågteknologiska drönare av Iran, som ju också varit utesluten ur den internationella gemenskapen under lång tid. Kina har sina intressen i det nuvarande läget – landet har under lång tid haft territoriella ambitioner i sitt närområde och då inte bara att eliminera Taiwan som ett fritt land utan har också haft territoriella konflikter, bland annat med Filippinerna, Indonesien och Vietnam, i syfte att ta kontrollen över naturtillgångar i regionen. Samtidigt som man har en ekonomi som så långt är beroende av handel med väst (även om man nu faktiskt exporterar mer till utvecklingsländerna än till väst), så är man idag en militärmakt som är dåliga på att hålla tillbaka sina tankar på att utöka sitt territorium, vilket jag strax återkommer till nedan. Kinas intresse av att stödja Ryssland i konflikten handlar om att utnyttja möjligheten att flytta fram sina situationer i ett läge där USA behöver visa solidaritet med Ukraina och sina allierade i NATO och efter den senaste veckans utveckling nu också Israel, vilket manifesteras av att USA nu har två hangarfartygsgrupper i Medelhavet.
Rysslands alliansbygge och krig genom ombud
I augusti hade BRICS-länderna sitt årliga möte. BRICS som står för Brasilien, Ryssland, Indien, Kina och Sydafrika – som står för ungefär en fjärdedel av den globala ekonomin har ett gemensamt intresse av att ta ytterligare plats på världsarenan. Kina har drivit på att utöka samarbetet med ännu fler länder (Just nu Argentina, Egypten, Etiopien, Iran, Saudiarabien och Förenade Arabemiraten) under beteckningen Brics Plus, ett försök som avslöjar projektet som något annat än ett ekonomiskt samarbete eftersom den iranska valutan är paria i alla länder utom Saudiarabien, Irak och Syrien och att Argentinas ekonomi främst associeras till hyperinflation. Alliansens bräcklighet, olika intressen och Kinas syn på sig själv manifesteras i att en kinesisk myndighet, redan veckan efter toppmötet, publicerade en karta där indiskt territorium plötsligt var en del av Kina, vilket ledde till mycket dålig stämning länderna emellan. Med Rysslands konflikt med väst har också Kina möjlighet att använda Ryssland som en råvarukoloni eftersom det inte finns många länder som väljer fortsatt handel med landet.
Samtidigt har det i Afrika skett ett antal statskupper i det så kallade “Kuppbältet”, som sträcker sig från Sudan till Niger, där det skett åtta statskupper de senaste tre åren. Ryssland är aktiva i området, genom Wagner eller resterna av gruppen som enligt den officiella ryska propagandan inte längre existerar. Syftet är såklart att få tillgång till de naturresurser som också gjort att Kina gjort omfattande investeringar i infrastruktur på kontinenten. Man har även verksamhet i till exempel Libyen och kan därmed också vara en motor i flyktingtrafiken över Medelhavet, en taktik som man också använt i ett försök att destabilisera opinionen i väst, vid gränsen mellan Belarus och Polen, där man bussat flyktingar från Mellanöstern mot gränsen och driva dem in mot gränsen. Man kan på goda grunder anta att Ryssland har skäl att cyniskt utlösa flyktingströmmar, som skapar utmaningar för Italien och andra länder och som sedan kan utnyttjas för att skapa opinioner genom politik och propaganda. Ett annat exempel på detta är hur man å ena sidan försöker stoppa den ukrainska exporten av vete och därmed beröva Ukraina inkomster, lovar gratis vete till Afrika och lanserar sig själv som en garant för att motverka svält i området.
Spänningarna i Mellanöstern ger en möjlighet att splittra fokus
Att hitta och manipulera opinioner och fara med osanning är en gammal rysk konstform, med århundraden av tradition – och det är ingen slump att ord som Potemkinkulisser och maskirovka, används i dessa sammanhang även i väst. Jag rekommenderar denna värdefulla och läsvärda publikation, som beskriver det landskap som kan sammanfattas som informationspåverkan.
Det är därför knappast en slump att terroristorganisationerna Hamas och Hisbollahs attacker mot Israel sker i en tid där Ryssland vill rikta fokus och resurser från Ukraina och mot någon annan del av världen. Här är den historiska konflikten mellan å ena sidan demokratin Israel och å andra sidan arabvärlden i allmänhet och med palestinierna i synnerhet en möjlighet för att utöka konfliktytan, samtidigt som man ger sina allierade Iran och möjligen Syrien, en arena för att flytta fram sina positioner.
Den historiska konflikten som rör staten Israel, har flera bottnar och en ofta felaktig historieskrivning, där det hos många är en etablerad sanning att det ska ha funnits en palestinsk stat som ockuperats av Israel – och där det till och med gått att framstå som lite småmysigt rebellisk genom att dra på sig palestinasjalar och ha starka åsikter om Israels försök att hålla sina medborgare säkra. Särskilt inom den svenska vänstern har det funnits starka Israelfientliga strömningar, vilket möjligtvis nådde sin absoluta peak år 2014 när den socialdemokratiska riksdagsledamoten Hillevi Larsson, stolt poserade med en karta där Israel inte fanns. Det är också allmängods att såväl Hamas, Hizbollah och Iran anser att Israel ska upphöra som statsbildning och som framgått av den senaste veckan att judar i allmänhet är legitima mål.
Givet laddningen i konflikten och det spridda hatet mot Israel som stat, vilket inte minst manifesterades i en bilkaravan i Malmö, som firade Hamas mördande av civilbefolkningen och liknande aktioner för stöd av Hamas attack så kan man ana att timingen och genomförandet, åtminstone är påverkat och stött av såväl Ryssland och Iran.
Vad uppnår man då med detta? Det finns flera intressen från Rysslands sida att tända gnistan i Mellanöstern:
- Dels splittra fokus, från Ukraina till Israel/Gaza – som nu konkurrerar i nyhetsflödet
- Binda amerikanska styrkor som behövs för att stötta Israel i Medelhavet – och parera en eventuell fortsatt utvecklingen, involverande Iran i Indiska Oceanen
- Aktivera Israelfientlig diaspora i väst för att öka polariseringen i samhället och därmed en potentiell destabilisering.
För perspektivets skull så vill jag också utveckla vad jag skrev ovan om den utbredda uppfattningen om att Israel ska ha byggts på en tidigare palestinsk stat. Faktum är att det område som kallas Israel/Palestina under årtusenden varit en del av andra imperier ända sedan förbiblisk tid. Den som kommer ihåg evangelierna minns att Jesus avrättades av romarna och området blev sedan en del av Öst-rom fram till 1453, som sedan blev en del av det Osmanska imperiet som gick under i samband med det första världskriget efter att ha satsat på fel kort.
Frankrike och England slöt det så kallade Sykes-Picotavtalet och delade därmed upp det Osmanska Riket mellan sig. Detta innebar också att man ritade upp de extremt raka gränslinjer som utmärker kartan än idag. Innan denna tidpunkt fanns inga egentliga nationer överhuvudtaget i Mellanöstern. Det Palestinska mandatet, som förvaltades av Storbritannien på uppdrag av Nationernas Förbund blev grunden till den israeliska statsbildningen och redan då fanns förhandlingar om både en arabisk och en judisk stat. I kölvattnet av det andra världskriget skapades den tvåstatslösning som FN godkände i sin resolution 181 den 29 november 1947 – och när det brittiska mandatet upphörde utropades staten Israel, varvid de arabiska grannländerna anföll och har sedan upprepade gånger försökt att förinta Israel som statsbildning. Sedan dess har flera arabländer, såsom Egypten och Jordanien, slutit fred med Israel, emedan andra länder valt att underblåsa terrorism och agera genom ombud. Den kompromisslösa synen om att Israel ska upphöra att existera och att judar är måltavlor, skapar små förutsättningar för att lösa konflikten vid förhandlingsbordet, på samma sätt som att det är svårt för Ukraina att sluta fred med Ryssland som anser att Ukraina inte har något existensberättigande, utan är en del av det Ryska imperiet/Sovjetunionen.
Att överbelasta världen med händelser och få oss att storkna under trycket av alla möjliga scenarios, är en strategi som utmanar vår uthållighet – något som Patrik Oksanen tog fasta på i sin analys av läget häromdagen – mycket rekommenderad läsning. Det är helt enkelt för mycket nu. Han lyfter också möjligheten att Kina mycket väl kan utnyttja läget för sin egen “Krimoperation” – till exempel genom att besätta en eller ett par omstridda öar, precis lagom för att inte motivera en väpnad motreaktion, men samtidigt flytta fram positionerna och splittra USAs stridskrafter ytterligare.
Sett i detta perspektiv framstår Hamas pogrom mot de bosättningar, vars innevånare slaktades under förra helgen, mer som ett bondeoffer i ett större spel. Även om man lyckats synkronisera sin operation i tid och rum, haft tillgång till drönare och stora mängder vapen, så kan det knappast vara så att man förväntats kunna genomföra räden för att sedan åter kunna dölja sig bakom de mänskliga sköldar, i form av civilbefolkning på Gazaremsan, som man byggt sina tunnlar under och gömmer sina offensiva vapensystem bland. Hamas militära förmåga i jämförelse med Israel är försumbar. Detta tyder på att det hela är en del i ett större pussel – så tänker alla fall jag som hatar slumpen.
Den svenska ekonomin sjunker djupare – och inflationen biter sig fast
Låt mig också våga mig på en sammanfattning av det svenska ekonomiska läget, så här i starten av Q4. Vi kan börja med att de flesta bedömare fortsätter att överraskas av såväl motståndskraften i ekonomin och av hur svårt det är att få bukt med inflationen.
Riksbanken har med ny direktion som blivit varm i kläderna gjort sitt bästa för att inskärpa att ränteuppgången inte är tillfällig, utan att vi kommer att ha vad som i ett historiskt perspektiv kan kallas normalränta under överskådlig tid. Vid sitt senaste möte i september valde man som bekant att fortsätta höja styrräntan med 0,25 % och har skrivit upp räntebanan, det vill säga prognosen om det framtida ränteläget. Detta är alltså en signal om att Riksbanken i och för sig förväntar sig en sjunkande inflation, men anser samtidigt att ekonomin mår bra av att pengar fortsätter att kosta pengar. Sålunda kommer bostadsmarknaden som hållit emot större prisfall, behöva vänja sig vid en högre ränta såväl 2024, 2025 och 2026 – och att bolåneräntan därmed normaliseras runt de 5% som varit snittet sedan 80-talet
Den högre räntan kan också motiveras av att den i jämförelse med Euro och Dollarn, pyttelilla svenska kronan, som brukar skys av investerare i turbulenta tider, kan behöva en liten extra skjuts för att attrahera utländskt kapital. För hushållen är detta såklart besk medicin efter den lånefest som pågått under den tid som bostaden setts som en bankomat och man gjort “bostadskarriär” i landets storstäder. Med en, lite slarvigt räkneövning, fyrdubbling av kostnaden för att förvärva en tillgång, som en bostad eller vad som helst, så talar gravitationen i marknaden över tid för en större nedgång än vad vi så långt sett. Detta är särskilt fallet om vi samtidigt får en högre arbetslöshet än vad vi hittills sett, vilket jag argumenterar för lite längre ner.
I veckan som gick kom också inflationssiffrorna för September vilket pekade på sjunkande inflation – samtidigt spyr Riksbanken ur sig en mängd olika inflationsmått, vilket förvirrar bilden och behöver förklaras gång på gång. KPI är den inflation som vanligt folk får betala, det vill säga prisökningstakten inklusive ökade kostnader för varor, tjänster och räntor. I måttet KPIF så har man räknat bort kostnaderna för räntor för att bedöma hur marknaden utvecklas exklusive den faktor som Riksbanken själv påverkar, det vill säga räntenivån.
Infront sammanställer varje månad olika aktörers förväntningar (läs killgissningar) på inflationen och i fredags skriver DI “Inflationstakten i Sverige, mätt som KPIF, uppgick till 4,0 procent i september, enligt färska siffror från SCB. Analytikerna hade i snitt väntat sig att siffran skulle landa på 3,7 procent enligt Infronts sammanställning. I augusti låg siffran på 4,7 procent.Den så kallade kärninflationstakten, det vill säga KPIF exklusive energi, kom in på 6,9 procent vilket även det var över väntade 6,7 procent, enligt Infronts sammanställning.” Det mått som DI hänvisar till är KPIF-XE och här ser man att relativt sett låga elpriser i september, en konsekvens av bland annat det varma vädret och överfulla vattenmagasin, sedan sommarens regn, inte sjunker lika brant som de andra måtten. SCB berättar i sin genomgång att elpriserna var 45,3% lägre än samma månad förra året.
Det ligger i farans riktning att anta att energipriserna kommer att öka under hösten/vintern. Dels handlar de sjunkande priserna så långt om både vädereffekter och att EUs gaslager är fulla i jämförelse med samma tid förra året, när bortfallet från den ryska gasen innebar en utmaning för Europas elförsörjning, men det finns flera möjligheter till hack i den kurvan. Den ena faktorn är den uppenbara kopplingen till oljepriset och utvecklingen i Mellanöstern – där IMF för några dagar sedan gick ut med en varning om att 10% ökning av oljepriset innebär 0,15%-enheters tillskott till inflationen i världen – och än mer för oss som en konsekvens med den svaga kronan.
Den andra är att Ryssland också förefaller agera i vårt närområde inom ramen för vad som kallas “seabed warfare”, som omfattar möjligheten att angripa infrastruktur som pipelines, kommunikationskablar och annat smått och gott som finns på havsbottnen i alla hav och som förbinder kontinenter med varandra. I veckan som gick skedde ett möjligt sabotage mot en gasledning som förbinder Finland och Estland med varandra, vilket är en påminnelse om att saker som verkat osannolika för något år sedan, nu är en reell verklighet – och där Chefen för Marinen Elisabeth Skoog Haslum, inte utesluter att Ryssland är den som ligger bakom det hela. Det finns alltså risker på nedsidan för att priset på energi kan öka till höga nivåer även detta års och att motståndaren konstant agerar för att hålla oss i osäkerhet om nästa steg.
Jag har fortfarande heller inte hört något företag som räknar med att sänka sina priser utan alla behöver ta höjd för ökade kostnader för hyra, personal och också, givet att vi gått från kris till kris de senaste åren, samtidigt lär ha ett intresse att utöka marginalen för oförutsedda händelser, det som vi i Detaljhandelspodden, benämner vingelutrymme, sedan Maria Edsman på Bokusgruppen myntade begreppet det sista avsnittet inför sommaren.
En faktor som varit den största motståndet till ett brantare konjunkturfall är den låga arbetslösheten – orsakat av både en stark svensk export under året, men också av att flera företag lärt av pandemin och nu ägnar sig åt så kallad labour hoarding, det vill säga att man behåller personal så långt det går även om omsättningen hackar – helt enkelt för att inte behöva tappa kompetens som behövs igen om det vänder uppåt i närtid. Nu skulle man emellertid kunna anta att vi når en tuffare utveckling på arbetsmarknaden – och här lutar jag mig mot smarta Ola Nevander, fristående nationalekonom på Makrologik, som i ett inlägg på LinkedIn visar arbetsmarknadens försvagning i ett diagram och kompletterar sin beskrivning av utvecklingen så här.
“1. Under “den stora inflationen” drev en kraftfull kreditdriven tillväxt, fallande reallöner och kompetensbrist en stor boom i antalet lediga jobb.
2. Utvecklingen för antalet lediga jobb har avtagit från cirka 80 procent i årstakt under första halvan av 2022 till omkring noll under 2023.
3. Samtidigt har utvecklingen för antalet inskrivna arbetslösa gått från att ha minskat med 20 procent i årstakt i början av 2022 till nära noll idag.”
Fortsätter utvecklingen så tror jag att vi står inför en högre arbetslöshet än vad som prognosmakarna så långt har räknat med.
Vi har haft flera intressanta gäster i Detaljhandelspodden efter sommaren – och jag rekommenderar dig att lyssna på våra smarta gäster, som alla ger sin bild av framtiden.
Värt att notera är också att en stor riskfaktor för den svenska ekonomin, nämligen fastighetsmarknaden, efter sommaren har visat tendenser på att krackelera, åtminstone de företag med de mest högbelånade portföljerna.
SBBs kräftgång har varit allmängods under lång tid men nu sprider sig krisen vidare till andra bolag, som framförallt finansierat sina förvärv med obligationslån som nu omsätts löpande. Tidningen Fastighetsvärlden skrev i veckan om Kvalitena som bär tecken på att vara på obestånd:
“I bolagets halvårsrapport som kom den 29 augusti lyfte bolaget fram att man amorterat 40 mkr på ett av sina lån. Samtidigt var siffrorna för räntetäckningsgrad samt snittränta på lånen något uppseendeväckande. Räntetäckningsgraden angavs till 0,4 ggr och snitträntan på lånen till 5,7 procent. De totala räntebärande lånen uppgick då till nära 4,4 miljarder. Kvalitena har kommunicerat att de avsett inleda ett skriftligt förfarande om att skjuta upp amorteringen om 40 mkr, som förfaller 5 oktober, samt räntan på deras seniora osäkrade obligationer.”
Risken i fastighetssektorn är ännu en anledningen till den svaga svenska kronan.
Läget i handeln inför Black Friday och julhandeln
Det är väl redan här dags att diskutera i små grupper om huruvida det är ett gynnsamt läge eller ett något utmanande läge för handeln.
Situationen i stort präglas i stort av fallande omsättning i de flesta branscher – och här ser vi en omvänd pandemieffekt, både för e-handeln och för alla “hemmabranscher” som gynnades av pandemins sociala distansering och hemarbete. I takt med att hushållen fått lägga en större andel av sin inkomst på boende och mat, är det naturligt att sällanköpshandeln påverkats mest – samtidigt som modesektorn fått ett uppsving, återigen som en omvänd pandemieffekt. Vi ser också den klassiska läppstiftseffekten som präglar lågkonjunkturen, det vill säga att man fortsätter att unna sig små saker och gärna drar ner på större inköp, men samtidigt vill vara fin om läpparna.
Trenden med konsolideringar fortsätter samtidigt i stor skala. Veckan som gick meddelade Frasers Group att man köpt en 117 miljoner A-aktier i XXL, något som lär skapa en ny dynamik i sportbranschen under kommande år.
Handelns aktörer har, likt hushållen, visat på en stor motståndskraft och omställningsförmåga – från en situation med långa ledtider i varuförsörjningen och höga lager, när omsättningen började sjunka i handeln efter förra sommaren. Pandemin ledde till att de flesta företag vässade kompetensen och födde också en kreativitet som man inte hade behövt under de goda åren, något som de flesta företag fortfarande drar nytta av. Utmaningen för många, även väletablerade och lönsamma bolag, är att affärsbankerna lägger på luren när de hör att ett handelsföretag ringer och frågar om pengar, så det gäller att hålla båten på rätt kurs av egen kraft en bra tid framöver.
Utmaningen ligger nu i att dels få ut en maximal omsättning under julhandeln, både för att få de lite färre pengar som finns i marknaden, men också för att buffra inför kommande hyreshöjningar som kommer som ett brev på posten under januari, i kombination av ytterligare löneökningar. Räkna också med en högljudd diskussion mellan fastighetsägare och hyresgäster, något som jag också skrivit om i Tidningen Market. Förutsättningarna för att få en mer balanserad utveckling än de paragrafer i hyresavtalet som är kopplat till KPI-utvecklingen handlar om i vilken utsträckning varumärket är tillräckligt intressant för att räknas som en ankaretablring av fastighetsägarna, något få aktörer klarar idag, men där Clas Ohlson utgör ett talande undantag – som tvärtom mot vad de flesta andra gör, fortsätter att öppna butiker. Det hade man inte gjort om man som många kedjor nu ligger på hyresnivåer som motsvarar 15% av omsättningen. Det talar för att vissa fastighetsägare nu börjar kompromissa med sig själva om sina principer om att att “avtal skall hållas”. En inte alltför avancerad killgissning är att man fått åthutning av bankerna att man måste fortsätta att höja hyrorna, för att få fortsatt finansiering eftersom fastighetsmarknaden i stort har en tuff tid att vänta.
Med viss säkerhet kommer vi att få en avvaktande inledning fram till Black Friday, där jag killgissar att åtminstone de rena e-handlarna kommer att försöka maximera sina volymer genom offensiva rabatter. Därefter kommer säkerligen ännu en räntehöjning i November att lägga sordin på stämningen i stort. Amerikanska FED lämnade styrräntan oförändrad vid sitt senaste möte, men flaggar för att ännu en höjning under 2023.
(Marknaden tittar nu med oro på hur de långa räntorna stiger, det vill säga att investerarna räknar in risker i ekonomin som kommer påverka på sikt och vill därför ha mer betalt för att låna ut pengar till den amerikanska staten. )
I spåren efter den höga inflationen och räntor, så måste många handelsföretag också ta höjd för att hushållen kommer att få det värre innan det blir bättre. En lågkonjunktur har i snitt varat 11 månader, om man relaterar till alla lågkonjunkturer sedan Andra Världskriget, och halva resan är på väg ner och resten på väg upp. Eftersom ekonomin varit motståndskraftig på vägen ner och vissa branscher fortsatt att vara i högkonjunktur på grund av skicklighet, pandemieffekter, omvända pandemieffekter, svag krona eller ren tur så kan kan förvänta sig ett tyngre scenario innan det vänder – särskilt som man behöver invänta att löneökningar utraderar den realinkomstminskning som slungat hushållen tillbaka till 2013 i köpkraft. Det är en utmaning som kommer att utveckla de företag med sunda och hållbara affärsidéer, samtidigt som det kommer skicka andra till historiens sophög.
Man kan samtidigt konstatera att så länge den vara som sålts i störst antal under 2022 är en trisslott, följt av kexchoklad så finns det ytterligare utrymme för att hushållen fortsätter att visa motståndskraft och fortsätter att ställa om. Utvecklingen fram till idag innebär att köpkraften slungats tio år tillbaka, men samtidigt kan man konstatera att även 2013 så hade vi det ganska bra.
Det kanske är förväntningarna som behöver justeras?