The bottom is nådd? Eller i iallafall snart? I den här artikeln sammanfattar jag de senaste veckornas rapporter och andra spaningar om tingens varande och blivande. Hushållen får det allt tuffare att upprätthålla sin konsumtion, vilket bekräftas av såväl Swedbanks kortdata som SCBs statistik över penningmängden i landet och utlåningstakten, som nu ligger på nivåer som motsvarar 1996. Det är en vådlig brygd som kokar på det makroekonomiska planet och ändå är inflationen allestädes närvarande, vilket gör att Riksbanken inte kan signalera att det är dags att sänka räntan än, tvärtom.
Konsumtionen faller på bred front enligt Swedbanks Makrofokus från den 24/5 som bygger på data från Swedbanks korttransaktioner från veckan innan. Den totala konsumtionen föll 5% mot föregående vecka och 7% på fyraveckorsbasis. Med tanke på att inflationen drivit upp priserna i enskilda kategorier som mat med 20%, betyder det en rejäl minskning i reella volymer.
Idag kom SCB med statistiken över penningmängden i Sverige som redovisas i måtten M1 och M3. (M1 motsvarar sedlar och mynt och pengar som finns på löne- och sparkonton. M3 är, förenklat M1 plus inlåning med längre löptider och andelar i penningmarknadsfonder och räntebärande värdepapper.)
Som syns är penningmängden på väg rakt ner i backen på ett sätt som vi inte sett tidigare under någon av de lågkonjunkturer som förevarit sedan indexet infördes 1999. Både hushållens och företagens lånetillväxt sjunker samtidigt.
Det är också förklaringen till att hushållen håller i pengarna just nu – enligt Swedbanks statistik över kortanvändning minskade konsumtionen i reella termer 5% senaste veckan och 7% under den senaste fyraveckorsperioden. Med tanke på inflationen på upp till 20% i enskilda kategorier, betyder det ett brant tapp i volymer för handeln och servicenäringar.
Det betyder också att räntehöjningarna börjar få effekt på riktigt och att prisökningarna inte kan fortsätta så länge till, utan att företagen får använda rabatter och aktiviteter för att driva konvertering, vilket innebär att man inte får ut de priser som man hade intentionerna att få.
Handelns ekonomiska råd publicerade förra veckan en rapport med titeln “Tuffa tider för handeln”
Bland flera konstateranden lyfter man fram det kraftigt minskade bostadsbyggandet som ett hot mot både tillväxten och delar av handeln. Man skriver bland annat: “Under 2o21 påbörjades knappt 70 000 nya bostäder i Sverige och prognoserna för 2023 och 2024 ligger nu runt 30 000 per år. Riskerna ligger därtill på nedsidan och vissa stödåtgärder krävs sannolike för att vi inte ska få ett ännu mer abrupt stopp. Fallet i bostadsbyggande har en betydande effekt på BNP-utvecklingen; 2021 gav bostadsbyggande ett positivt bidrag till BNP-tillväxten på 0,5 procentenheter vilket nu slår om till ett negativt bidrag på nästan en procentenhet 2023. Mycket tider på att vi står inför ett antal år med lågt antal färdigställda bostäder, vilket sannolikt påverka möbel- och vitvaruhandel negativt. Nedgången i bostadsbyggande är också olycklig med tanke på det stora underliggande behovet av nya bostäder som följer av den växande befolkningen. ”
Rapporten har också ett helt kapitel om hyressättningen och menar att relationen mellan fastighetsägarna och hyresgästerna har försämrats de senaste åren och att förtroendet är lågt sinsemellan. Rapporten påtalar att KPI som grund för index i hyresavtalen är ifrågasättbart, liksom sekretessklausuler som gör det svårt för hyresgästen att prata runt och avgöra vad som är en rimlig marknadshyra. (I verkligheten är det väl känt att det finns informella nätverk med kedjor som delar hyresvillkor sinsemellan så transparensen är tämligen omfattande i realiteten)
Med tanke på att hyreshöjningarna i år tangerade 10% och inflationen – och här killgissar jag – kommer att ligga på 6% på årsbasis under innevarande år, så kommer hyran igen att gå upp signifikant inför 2024 – något som kommer driva fler kedjor att satsa på ehandel och avveckla dubbeletableringar i stora delar av landet.
Jag har skrivit flera artiklar med teser om framtiden och jag står fortfarande fast vid min tes att konjunkturen kommer nå sin botten under hösten – och jag ger Riksbanken rätt i att höja räntan ännu en gång för att inskärpa att pengar måste kosta pengar, på en nivå som vi inte är vana vid det senaste decenniet.
Jag vill påstå att det är bra med högre räntor än det vi har varit vana vid det senaste decenniet. Om pengar är gratis så kan vem som helst skapa värden som någon annan kan tänka sig att förvärva, med pengar lånade som inte medför några kostnader och så fortsätter karusellen mot nivåer som de senaste åren inneburit bubbeleffekter både för bostäder i storstadsregionerna och för vissa bolag, till exempel inom ehandel och tech.
Jag vill påstå att handeln idag består av fyra huvudkategorier av företag:
- Kategori 1: Zombieföretag som överlevt pandemin men inte mer än just överlevt. Det kan vara antingen de som stått inför ett generationsskifte men där verksamheten gått i stå med en ägare som inte agerar utan tittar tillbaka mot fornstora dagar, företag som tagit sig igenom pandemin genom hyresrabatter och permitteringar. De har inte framtiden för sig och existerar bara som en konsekvens av att ägarna vill.
- Kategori 2: Ehandelsboomens söner och döttrar, som räknat med en fortsatt extrem tillväxt i den digitala affären och låga kostnader för att rekrytera nya kunder, likväl som en hög lojalitet, därtill med näranollkostnad för finansiering. Att bara skriva den här meningen får mig att gå igång, men om du är osäker på vad jag menar så klicka tillbaka i historiken på bloggen eller maila mig så kan jag exemplifiera.
- Kategori 3: Kedjor och ehandlare med en sund affär. De har investerat online, men har också koll på offline och har huvuddelen av sin affär där så långt, men funderar på hur de kan flytta över sin affär online för större skalfördelar. De har låg skuldsättning eftersom de funnits under lång tid.
- Kategori 4: Volymhandeln inom lågpris som skapar trafik genom sina oemotståndliga priser – hit räknar jag Biltema, Jula, ÖoB, Rusta m fl.
Lågkonjunkturer finns för att balansera högkonjunkturen, som var och påverkade klimatet innan det vände nedåt – och innebär en allmän tillnyktring i ekonomin och i bästa fall också hos investerarna om vad som är rimlig värdetillväxt på både kort och lång sikt.
Det mest oroande i den här lågkonjunkturen som inte bara innebär en krympande ekonomi i landet och fortsatta prisökningar, det som i nationalekonomiska termer benämns för stagflation, men som ingen pratar om eftersom det får vibbar från 70.-talet även om det är ett faktum. Läget är extremt fragilt på flera sätt – löner och hyror ökar i samstämmighet med inflationen, emedan efterfrågan sjunker som en sten inom många sektorer.
Min spaning om att ekonomin kommer att bottna i höst står fast, men dessförinnan går handeln igenom ett stålbad. De konsumenter som kan fortsätter sin konsumtion genom att minska balansen på bankkontot som växte under pandemin och för de som hittills haft bundna räntor, så kommer 72% att få smaka på aktuella räntesatser – något om i förekommande fall kommer att katapultera månadskostnaderna för högbelånade i storstadsregionerna, från 10 Tkr per månad till någonstans mellan 35-40 Tkr – och på vägen har lånerådgivarna på banken inbillat sig själva och sina kunder att räntan inte kan nå normala nivåer, eftersom det skulle påverka värderingen av just det tillgångsslag som i är i fråga.
The only way is down – åtminstone fram till november – jag ponduspostulerar härmed att i november 2023 så vänder konjunkturen upp. Klicka tillbaka ett par år i mina påståenden på bloggen och kom med en bättre prognos själv!
