Vi lever i Den Stora Osäkerhetens tidevarv, som följer på en flera decennier lång period av tillväxt, till stor del driven av att investeringar inte kostar någonting alls. I spåren efter pandemin och den ökade efterfrågan på varor så har inflationen tagit fart och räntehöjningarna avlöser varandra. Det ligger i korten att vi går in i ett skede där den bästa jämförelsen är 70-talet och det är inte vackert.
Världshandeln saktar in
Världshandeln har börjat kylas av under hösten, något som inte minst märks i den amerikanska importen från Kina som var ner 23% under oktober månad i jämförelse med augustisiffrorna. Detta får också konsekvenserna på fraktpriserna som varit historiskt höga under pandemin. Wall Street Journal skriver:
“The weekly Shanghai Containerized Freight Index, which measures shipping prices out of China, recently dropped to $1,443.29, about one-third the level it hit in early June. The separate Drewry Worldwide Container Index measuring the average price to ship a 40-foot container, reached $2,773 in early November, the lowest level in two years. Drewry, a U.K. data provider, said the average rate to ship a 40-foot container from Shanghai to Los Angeles had fallen to $2,262 in the first week of November from $11,197 in late January “.
Den containerbrist som inträffade under pandemins första år, både som en konsekvens av avbeställda varor under första vågen, för att sedan bli värre när handeln boomade och de blev stående på fartyg och i hamnar på grund av flaskhalsar i logistikkedjorna, till exempel brist på lastbilschaufförer i USA, är nu ett minne blott och tomma containrar måste nu lagras på ett eller annat sätt. Den minskade efterfrågan leder till en helt annan marknad för rederierna än vad de varit vana med de senaste åren – och det samma gäller tillverkningsländerna som nu kommer få vänja sig med sjunkande ordervolymer under 2023.
Pandemin riskerar även fortsatt att påverka varuflödet. Kinas nolltoleranspolitik har bytts mot ett mer liberalt förhållningssätt efter omfattande protester och det är tydligt att vaccinationsgraden inte varit optimal. När det tidigare blev nedstängningar i fabriker och hamnar för att isolera smittoutbrott sker samma sak lokalt på grund av att många är sjuka. Pandemin riskerar också, enligt Världsbanken, den ekonomiska tillväxten i landet. Den fortsatta pandemin riskerar också nya störningar i logistikkedjorna och många logistikchefer förväntar sig fortsatt stora störningar under året som kommer. Med en fortsatt hög smittspridning finns också fortsatta risker med nya mutationer, som också kan påverka på en global nivå.
Inflationen förblir på höga nivåer – stagflation under Q1
Inflationen är just nu vårt största ankare och till stor del en självförvållad historia då det inte handlar om något som uppkom i samband med kriget i Ukraina, som däremot förvärrade en situation som varit högst reell också under 2021 – som en konsekvens av en massiv expansion av penningmängden av världens centralbanker, förskjuten konsumtion mot handel som fått frakter, lagerytor, ingående material, löner och därmed själva produkter att öka i pris – utan att detta egentligen påverkat efterfrågan förrän alldeles nyligen. Jag har återkommande skrivit om inflationsrisken från sommaren 2021 och framåt och trots de enkla förhållandet mellan utbud och efterfrågan är grunden i det hela så gjorde Riksbanken fram till årets början en mycket grund analys av situationen och menade att den skulle vara övergående – när man hade kunnat få en mer korrekt bild genom att prata med dem som fattar beslut om att höja priserna. Blackrock Investment skrev i en rapport häromveckan att det krävs att centralbankerna krossar efterfrågan och att det blir en rejäl lågkonjunktur för att åter få ner inflationen till 2%, som betecknas som en långsiktigt hållbar nivå och konstaterade också att “The Great Moderation, the four-decade period of largely stable activity and inflation, is behind us.”
De snabba kasten i världsekonomin, med en inflation som i Sverige nu ligger på över 10% är ohållbar och kräver räntehöjningar av världens centralbanker för att på så sätt göra det dyrare att låna och därmed minska penningmängden i samhället. Ju mer pengar, likvida eller investerade i aktier eller bostäder som har ett visst marknadsvärde, desto större är utrymmet för prishöjningar. Andra orsaker till inflationen är ökade kostnader för drivmedel, energi och bristsituationer som uppkommit genom kriget i Ukraina eller Rysslands isolering, har också påverkat prisutvecklingen inom många varuslag. Den stora utmaningen är att halva handeln består av dagligvaruhandel, där det inte är alldeles lätt att bara minska utgifterna, särskilt inte om man redan från början haft en stram ekonomi. Och matinflationen kommer att fortsätta under både 2023 och 2024, givet kostnadsökningarna för jordbruket och att vi inte i närtid kommer få se stabila elpriser, som en konsekvens av de katastrofala politiska beslut som lade ner kärnkraften. Värt att notera är också att många leverantörer kommer höja priserna inför 2023, vilket därigenom pekar på en fortsatt hög inflation. Den fortsatt höga inflationen och den kommande recessionen ger vid handen att vi redan under Q1 kommer att uppleva den ekonomiska mardrömmen som benämns stagflation – det vill säga en krympande ekonomi och samtidig inflation.
Redan i juni var reallönerna nere på 2015 års nivå och den fortsatta inflationen har inte gjort läget bättre för hushållen som blir fattigare på flera sätt. Samtidigt kan man inte höja lönerna i takt med inflationen då det bara gör problemen värre. Risken är stor att reallönerna inte är fullt kompenserade för utvecklingen förrän år 2031, ett tidsperspektiv som anger nivån på krisen.
Men inget ont som inte har något gott med sig – inflationen och högre energipriser, kan också ses som en möjlighet att komma till rätta med energislöseri och leda till ökad konkurrens, som Fredrik Bergström, Affärsområdeschef WSP Analys och Strategi, skriver i en krönika på World in Property
Bloomberg: Den svenska bostadsmarknaden är FUBAR – hushållen allt fattigare
Att utvecklingen på den svenska bostadsmarknaden drivit upp hushållens skuldsättning de senaste decennierna är väldokumenterat. Begrepp som “att göra bostadskarriär”, det vill säga att hela tiden göra vinster som kan investeras i nya objekt och den innan amorteringskravet helt sjuka marknaden på nybyggda bostadsrätter där man kunde göra vinster på hundratusentals kronor, genom att teckna sig på en ny lägenhet och sedan sälja nyckeln på inflyttningsdatumet. När amorteringskravet infördes sågs det som en kostnad av många och som ett hot mot bostadskarriären av andra. Idag sitter många hushåll, särskilt i storstäder, med lån som givet de prisfall som nu ligger i korten – och som enligt SEB, med flera, kan hamna på norr om 20%, inte kan betalas om bostadsrätten eller villan skulle säljas idag, det vill säga att den potentiella köpeskillingen är lägre än de lån som nuvarande ägare har.
FUBAR är en amerikansk militärslang för Fucked Up Beyond All Repair men sammanfattar väl Bloombergs syn på Sveriges utsikter inför den kommande lågkonjunkturen.
Anekdotisk vill jag påstå att även bankerna varit en del i att göra kunderna sårbara för utvecklingen genom att rekommendera en riskfylld ränteportfölj. I Augusti såg jag det på nära håll och i detta fall menade bankmannen, på riktigt, att Riksbanken inte skulle kunna höja räntan så mycket mer eftersom bostadsmarknaden isåfall skulle falla, vilket vore en situation som är “2big2fail” – även bankanställda har inte förstått grundläggande realekonomiska förutsättningar – och har därmed potentiellt vilselett kunder att lägga en större andel av sin disponibla inkomst på sitt boende än vad man borde.
Bloomberg skriver i en artikel om hur alltfler bedömare tror på en korrektion nedåt på 20% och att Sverige är sämst positionerad och riskerar att falla djupast i lågkonjunkturen av alla 27 EU-länder. Om inflationen inte sjunker kan Riksbankens värsta-scenario slå inoch räntan höjas till över 4,5% vilket skulle innebära att prisfallet skulle bli över 20%s-nivån. Det kommer också innebära många personliga tragedier för de som inte har kalkylerat med utvecklingen.
Aktiemarknadens utveckling är en annan faktor som påverkar hushållens upplevda rikedom – det är ju en sak att investeringar kan öka och minska i värde, men det är ju på samma sätt som med bostäder eller andra ickemonetära tillgångar, att man inte har gjort en förlust innan man de facto har realiserat tillgången i reda pengar. Inte desto mindre påverkar upp- och nedgångar den upplevda (eller inbillade) rikedomen. Aktiemarknaden har inte varit särskilt gynnsam under 2022, särskilt inte för tech-aktier som tappat en stor del av sina värderingar, som trycktes upp under pandemins digitaliseringsboom. Synen på företagsvärdering har förändrats från att e-handelsföretag värderats på tillväxttakt snarare än förmåga att skapa resultat – något som förklarats med att det är andra tider nu, på samma sätt som man genom historien har skapat bubblor i ekonomin gång på gång, med argumentet This Time Is Different. Det har gjort att konkurrensen till viss del snedvridits tack vare att bolag som inte har en affärsidé som skapar ett reellt kundvärde hållits under armarna av riskkapital som hoppats på att det förr eller senare ska ske något magiskt som försvarar värderingen. Det ändrar sig snabbt när det plötsligt kostar att låna upp kapital för investeringar och när företag värderas utifrån vad de faktiskt levererar idag.
När den reala ekonomin åter hamnar i fokus kan man också se fram emot att affärsmodeller som är att betrakta som pyramidspel, såsom kryptovalutor att drastiskt minska i intresse och värdering.
Det finns de som menar att Riksbanken genom sina räntehöjningar ändå inte kommer kunna adressera de problem som inte är efterfrågedrivna, men då ska man komma ihåg att det inte är Riksbankens uppgift. De hanterar inflationen på totalen. En totalbroms i hushållens efterfrågan som löser problemet med prishöjningar är måhända som att tömma en pulversläckare i vardagsrummet. Det blir inte vackert men är bättre än alternativet.
