Efter Rysslands anfallskrig mot Ukraina – i kombination med mer eller mindre direkta kärnvapenhot mot väst, finns det åter en uppenbar risk för ett storkrig i Europa. Putins tjugo år vid makten har inneburit en metodisk hjärntvätt av en hel generation, inte olik den som Hitler-Tyskland genomgick inför Andra Världskriget. Så långt så är det få länder som inte tagit avstånd från Ryssland, inkluderat Nord-Korea och Iran, där den senare under lång tid pekats ut av SÄPO som en nation som är ett säkerhetshot visavi svenska intressen. Just nu bedriver Ryssland, Kina och Sydafrika en gemensam militärövning, vilket indikerar att fler länder tenderar att välja sida i kriget.
På den pågående säkerhetskonferensen in München så har Kina gjort ett antal uttalande som möjligen kan få konsekvenser på längre sikt, vad gäller relationen mellan väst och Kina. Wang Yi, tidigare utrikesminister och numera ordförande i det kinesiska kommunistpartiets kommission för utrikespolitik höll igår ett anförande där han menade att “krisen” i Ukraina bör lösas genom fredssamtal.
“Han framhöll att dagen efter krigsutbrottet, den 25 februari, så föreslog Kinas president Xi Jinping att Ukraina och Ryssland skulle sätta sig ned för att politiskt lösa krisen. Det har varit flera fredssamtal, i Turkiet och Belarus, framhåller han. Och Kina såg ett utkast till en text på en fredlig lösning av krisen – som stoppades.
”Vi vet inte varför processen stoppades. Vissa krafter kanske inte vill se fredssamtal materialiseras, de bryr sig inte om ukrainarnas liv och skadan på Europa. De kan ha strategiska mål som är större än Ukraina självt.””
Därmed ansluter man, utan att säga det annat än indirekt, till det ryska narrativet om att det i själva verket är NATO som driver på kriget och som inte vill ha fred. Den enklaste vägen till fred är ju att Ryssland lämnar Ukraina som man tidigare erkänt som ett självständigt land med suveräna gränser – och därefter utlämnar krigsbrottslingarna och betalar krigsskadestånd för återuppbyggnaden av landet.
Så sent som under gårdagen uttalade sig också den kinesiska regimen om att man avsåg fördjupa relationen med Ryssland för, som man formulerade det – en ny era.
Det verkar därmed som att Kina valt sida i konflikten, efter att ha suttit på läktaren under året som gått och själva gjort uttalanden om att man stödjer alla länders rätt att lösa sina egna problem och att man respekterar den nationella suveräniteten avseende territorium. Med tanke på att Kina själv har åsikten att Taiwan är en del av Kina, så kan man tänka tanken att man sympatiserar med Rysslands idé om att återupprätta Sovjetunionen.
Kinas agerande i närtid kommer ge tydliga indikationer för hur man som företag, inte minst inom handeln behöver agera för att säkra sin affär.
Den fantastiska period av tillväxt som ekonomin och handeln haft sedan Berlinmurens fall, har varit som ett enda långt glatt 20-tal. Globaliseringen har lett till produktivitetsvinster och möjligheten till lägre lönekostnader i produktionen jämfört med att producera på hemmamarknaden. Över tid har det också byggts upp en kompetens som vi inte längre kan motsvara, inom vissa produktionsslag. Inom mode så finns det till exempel, å ena sidan möjlighet att producera på marknader som ligger närmare Europa, såsom Turkiet, men det går inte att helt flytta hem produktionen även om man skulle vilja.
Pandemin visade på utmaningarna med långa försörjningskedjor, när just- in -time inte längre fungerade på grund av kapacitetsbrist vad gäller fartygsfrakt, men också löpande nedstängningar i Kina, både i produktionsledet, men framförallt i hamnkomplexen.
När nu Kina öppet visar korten om att man stödjer Ryssland så finns det ett antal strategiska beslut att fatta, som går utöver själva utmaningen att balansera kapacitetsbrister i varuförsörjningskedjan. Om Ryssland och Kina, tillsammans med Iran, Nordkorea och andra stater nu börjar formera sig som Axelmakterna 2.0 så finns det beslut som är mer långtgående i sina konsekvenser, men som måste fattas.
Under pandemin kom termen China +1 upp som ett sätt att illustrera att de flesta lagt alla ägg i samma korg och att man både av skäl som hade att göra med säkerheten i leveranserna och rena värderingsskäl, innebar att man förutom Kina som produktionsland skulle ha åtminstone en backup, på närmare håll. Då har vi inte heller pratat om Kinas energipolitik med ett 80%igt beroende av kol och förtryckande av minoriteter.
Med utvecklingen i vårt nära område i kombination med Kinas ställningstagande finns det än större anledning att se om sitt hus och aktivt avveckla Kina som affärspartner något som kommer innebära flera saker för Sverige, Europa och inte minst handeln:
- De-globalisering – produktionen kommer flytta hem eller till närmare och mer vänligt inställda länder, så kallad nearshoring eller friendshoring.
- Inflationen har höjt prisnivån sedan pandemins start. Deglobaliseringen kommer innebära kortsiktigt högre priser för konsumenterna, men över tid kommer investeringar för att öka produktiviteten att balansera ut detta
- Sverige kommer 2035 vara en industrination med en stor andel gruvdrift. Istället för att outsourca utvinningen av kritiska jordartsmetaller till Kina, Ryssland och Afrika så kan vi själva skapa hållbara flöden av det behov vi och länder i vår närhet har.
- De 30 år som nu ligger bakom oss, med ständigt sjunkande priser och i slutet även nollränta kommer gå till historien som de goda åren – det som nu ligger framför oss är något annat med ett antal år av minskad köpkraft för konsumenterna.
Vi lever i en brytningstid, som kommer gå till historien som Den Stora Osäkerheten. Det gäller att hålla huvudet kallt, hjärtat varmt och krutet torrt under överskådlig tid. Men mitt stalltips är – bryt beroendet av Kina.
