“Sverige är inte i krig. Men det råder inte heller fred. Riktig fred kräver frihet och att det inte pågår allvarliga konflikter länder emellan. Men vi och våra grannar utsätts för hybridattacker, som inte utförs med robotar och soldater, utan med datorer, pengar, desinformation och risk för sabotage.”
Statsminister Ulf Kristersson,
Rysslands ambitioner att återupprätta sin forna imperiestatus är en av de dimensionerande faktorerna för utvecklingen i hela Europa i vår tid. Vid Almedalsveckan i Visby sommaren 2025 nämnde den militära underrättelse- och säkerhetstjänsten MUSTs chef, generallöjtnant Thomas Nilsson hur man bedömer synen på Ryssland, vilken han benämnde som att vi var i en Rysslandskris:
”…En Rysslandskris som är strukturell. Den är systematisk och den är långvarig. Det finns inga tecken på vi löser den i vår generation. Det är någonting som vi enligt vår bedömning vi kommer att skicka vidare till våra barn och eventuellt barnbarn. Denna konflikt, den utspelar sig för tillfället som en storskalig rysk aggression mot Ukraina. Den utspelar sig också genom en rysk icke-linjär krigföring mot EU och NATO-länder i syfte att destabilisera och försvaga oss, våra samhällen och organisationer.(…) Men vi i Sverige måste alltid utgå från att samma typ av sabotageverksamhet som har använts mot våra allierade
även kan riktas mot oss.”
Han delar uppfattningen med så gott som alla underrättelsetjänster i Europa och konstaterar dessutom att ett vapenstillestånd i Ukraina, skulle ge möjligheten för Ryssland att omfördela sina styrkor mot andra länder i östra Europa eftersom man inte har för avsikt att avvika på den ingångna planen – återskapandet av det ryska imperiet.
Det ryska agerandet bygger på uppfattningen att man redan är i konflikt med vad man kallar det kollektiva väst. Det är en konflikt som handlar om politik, historiesyn, ekonomi, religion och självbild men framförallt makt och rätten att styra och ställa i vår del av världen. Ryssland har i praktiken bedrivit ett hybridkrig mot väst under lång tid som innefattar både informationskrigföring, cyberkrigföring men även sabotage, mordbrand och andra verktyg som gränsar till krigshandlingar även i den västerländska kontexten.
I det fall Ryssland skulle vinna sitt angreppskrig i Ukraina bedömer västs samlade underrättelsetjänster att Ryssland skulle flytta sina styrkor mot ett annat västeuropeiskt land, till exempel Baltikum för att testa NATOs vilja att försvara NATO-mark. Det skulle direkt eller indirekt dra in hela Europa i en väpnad konflikt med Ryssland, eller leda till ett politiskt nederlag genom att visa att NATO-alliansens artikel 5 är uddlös och därmed acceptera rysk överhöghet.
Det finns vidare en bedömning om att rysk förmåga fortsätter att byggas upp i vårt närområde och att moderna material inte skickas till Ukraina utan används för att bygga upp nya förband i anslutning till NATOs gränser. Detta tillammans med att västs svar – en kraftig upprustning från dagens nivå kommer ta lång tid och det därför finns ett tidsfönster när Ryssland skulle kunna agera mot ett mindre NATO-land för att visa att Ryssland avser fullfölja sin strategi och att krig, med det konsekvenser det skulle få för Europa är alternativet i det fall man skulle sätta sig upp mot den ryska planen att återupprätta imperiet till de gränser som det hade under dess glansdagar. Mer om detta längre ner.
För att förstå vad som skiljer oss från Ryssland är det viktigt att se att den Ryska Federationen ett imperium som innefattar drygt 190 etniska grupper och nationaliteter med ungefär 150 olika språk. Ungefär 80% av dessa är etniska ryssar och resten har hamnat under Moskvas kontroll genom historiens irrvägar. I den ryska politiska traditionen har staten ofta setts som bärare av nationens mening och identitet. Nationen uppfattas som något som är överordnat individen, som ska skyddas även när det innebär stora uppoffringar. Det ryska språket, Rysslands historia eller snarare den ryska historieskrivningen, den ryska ortodoxa kyrkan och en känsla av särskilt öde, skiljer den allmänna ryska självbilden från hur vi själva ser vårt nationella identitet i väst. Utländskt inflytande i form av internationella lagar och regler som påverkar den politik man kan föra ses på med misstänksamhet, liksom all form av utländskt inflytande eller risk för påverkan och grannländer uppfattas ofta som del av en historisk och säkerhetspolitisk zon där Ryssland vill ha inflytande.
Utvecklingen mot dagens Ryssland och västs valhänthet
Utvecklingen från resterna av Sovjetunionen, mot ett imperialistiskt och aggressivt land som vill återupprätta det ryska imperiet och återta en roll i världen som matchar mot den ryska ledningens självbild, har gått via ett stapplande, men inte helhjärtat försök till marknadsekonomi på 90-talet. Ett försök där den tidigare eliten berikade sig på en sönderfallande stat, vars tillgångar privatiserades i rekordfart och bildade en oligarki som gärna investerade sina pengar i västvärlden, som om de vore vilka affärsmän som helst.
Berlinmurens fall ledde till en allmänt spridd uppfattning i väst om att “nu skulle Ryssland bli som oss”, det vill säga omvandlas till en västligt orienterad demokrati på marknadsekonomisk bas. Ryssland inbjöds 1994 i NATOs program Partnerskap för fred som omfattade olika samarbeten för fredsbevarande insatser och krishantering, men uteslöts 2014 efter annekteringen av Krim. Tyskland å sin sida monterade ner sin kärnkraft för att istället satsa på import av rysk gas och försöker inkorporera Ryssland i den europeiska ekonomin.
Det har inte saknats varningsklockor för utvecklingen. År 2004 kallade Putin Sovjetunionens sönderfall för den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet och under den omtalade Münchenkonferensen 2007 som av många markerade ett skifte i Putins syn på väst. Putin torgförde bland annat uppfattningen att det faktum att tidigare sovjetiska lydstater i Östeuropa valt att ansluta sig till NATOs expansion österut var ett hot och ett löftesbrott och att den av USA dominerade världsordningen måste bli en del av historien. Året efter invaderade man Georgien under förevändningen att skydda ryska minoriteter och samtidigt tog den ryska upprustningen fart på allvar.
I Finland publicerades 2013 rapporten The Development of Russian Military Policy and Finland av bland annat Stefan Forss på den finska försvarshögskolan, som visade att det skedde en snabb rysk styrkeuppbyggnad i Västra militärdistriktet. Bara året innan hade den svenska ordföranden i försvarsberedningen Cecilia Widegren skrivit en klassisk tweet, efter att ha pratat med ryska företrädare: ”Ryssland drar sig österut. Europa säkrare än på länge.” och 2014 annekterade Ryssland Krim, vilket blev starten på Ukrainakriget som vi ser det idag. Det var också en viktig testballong för att se hur väst skulle reagera. För första gången sedan det andra världskriget så ändrades gränser i Europa med våld, men ingen egentlig respons från västs sida kom.
Tvärtom så argumenterade vissa för att Krim, eller Krym som den ukrainska stavningen är, nog egentligen var ryskt eftersom Krustjev överförde halvön till Ukraina 1954 inom ramen för Sovjetunionen. Inte heller ledde de orkestrerade folkomröstningarna om att tillhöra Ryssland till några större åthävor och västerländsk media valde att uttrycka det fortsatta kriget i östra Ukraina som ett krig mot “utbrytarrepubliker”, trots att det hela var orkestrerat och styrt av Ryssland.
Den ryska planen för sin framtid – ett eko av historien
Gudrun Persson, docent och forskare vid FOI har under året utkommit med en bok “Russian Military Thought” där hon sammanfattar 160 år av rysk utveckling och tänkande inom strategi. Hon konstaterar att genom historien så har Ryssland genomgått förändringar från Tsarryssland, via Sovjetunionen och till dagens ryska federation, men att kontinuiteterna består framför radikala förändringar och att alla försök att förändra det ryska tänkandet har misslyckats eftersom det aldrig riktigt hunnit slå rot i tillräckligt breda lager.
Hon visar i sin forskning på hur själva begreppet strategi skiljer sig mellan Ryssland och väst där begreppet i väst koncentrerar sig på hur:et och själva metoderna för att föra krig, emedan rysk strategi är bredare och svarar även på frågan om varför man ska föra krig. Gudrun pekar också på att konstanten genom seklerna har handlat om den storryska synen på världen, behovet av att försvara kärnlandet med St Petersburg och Moskva, vilket i sin tur innebär att man behöver buffertstater för att föra över kriget på någon annans territorium, så långt bort från kärnlandet som möjligt. Att försvara imperiet mot vad man uppfattar som yttre fiender är en central del. Detta har alltid lett till stora konsekvenser för Rysslands grannar – såväl i historien som efter andra världskriget då hela Östeuropa hamnade bakom järnridån, Baltikum blev en del av Sovjetunionen och Finland en lydstat med ett konstant behov att ta hänsyn till sin granne i öster. Helt enkelt som en konsekvens av att Ryssland kräver den starkes rätt.
Gudrun Persson menar också att det är viktigt att förstå att den ryska synen på krig är bredare än vad vi har i väst och att väpnat våld bara är ett intstrument bland andra för att utöva makt och nå politiska mål. Väst har istället ofta valt att tolka strategiska tänkare som fokuserat på ickemilitära delar som cyberkrigföring, informationskrigföring, som om Ryssland inte såg våld som ett alternativ utan att det skulle finnas en tydlig gräns som för oss i väst. Så är inte fallet.
I december 2025 hade jag möjlighet att närvara vid ett boksamtal på Försvarshögskolan där Gudrun diskuterade innehållet i sin bok med Oscar Jonsson – Gudrun knöt ihop den ryska historien med dagens situation i Ukraina, efter att ha gjort en poäng att den ryska politiken styr strategin:
“Detta innebär att politik och historiesyn kan förklara mer om ryskt strategiskt tänkande än teknologi och geografiska aspekter. Geografin spelar en viss roll men mer indirekt för att argumentera för en känsla av osäkerhet. Därför har defensiva strategier aldrig fått fäste. Denna utveckling är resultat av politiska val. Det finns mängder av tillfällen där den ryska ledningen kunde ha valt en annan riktning, men inte gjorde det.
Det är hög tid för oss i väst att fundera på hur man ska undvika tidigare misstag och tro att så fort ledaren i Kreml byter efternamn, så tror vi att allt kommer att ordna sig. Vilka lärdomar drar vi av 90-talet och det tidiga 2000-talet. Ryssland fick en särställning till både EU och NATO. Det hindrade inte Rysslands krig.
Hur ska det sluta då?
Alexeij Arbatov skrev år 2000, om slutsatserna som den ryska ledningen drog av krigen i Tjetjenien på 90-talet: ”Den viktigaste lärdomen var att målen helgar medlen – att använda våld är den mest effektiva problemlösaren. Om det används bestämt och i stor skala. Förhandlingar är av tvivelaktigt värde och ska bara användas som täckmantel för militära insatser. Legaliteten av handlingar, iakttagande av lagar, rättsliga förfaranden och humanitära lidanden är av sekundär betydelse, i förhållande till att uppnå målet. För att begränsa sina egna truppers förluster är det värt att utsätta civilbefolkningen för massiv förödelse och skada. Utländsk allmän opinon och västerländska regeringars synpunkter ska vi bortse ifrån om ryska intressen står på spel. En samlad och kontrollerad massmediakampanj är nyckeln till framgång. ”
Det brutala kriget i Tjetjenien är för övrigt ett bra exempel på hur även det Ryssland som vi såg som en snällare arvtagare till Sovjetunionen, fortsatte att kämpa för att hålla ihop imperiet och inte släppa Tjetjenien till självständighet – till skillnad från de tidigare europeiska imperierna Österrike, Frankrike, Tyskland och Storbritannien som alla under 1900-talet accepterat att krympa till nationalstater.
Vi kan inte förstå Ryssland genom att se på deras vägval genom våra glasögon, det som kallas spegeltänkande. Ryssland har sin egen världsbild där den nationella självbilden och behovet av att visa sig stark är en viktig motivator. Det ska också noteras att det inte finns någon fri opinionsbildning i Ryssland och att ledningen nu haft lång tid på sig att inympa den bild av både sig själv och väst som ledningen menar är sanningen.
Den ryska ledningen har investerat för mycket i den nuvarande politiken och konflikten med väst för att kunna dra sig ur och åter öppna upp landet. Det finns heller inget politiskt alternativ till Putin, som dessutom ägnat flera decennier åt att skapa en bild av både sig själv och väst som till stora delar bygger på en ren historieförfalskning, där man till och med hävdar att Ukraina inte har något existensberättigande.
Förutsättningarna för fredsavtal med det ryska imperiet
Putin menar att man är beredd att underteckna ett fredsavtal som tillgodoser båda parters intressen. De förslag som så långt kommit på bordet, ibland via företrädare för den amerikanska presidentadministrationen har byggt på ukrainska landavträdelser – även av områden som Ryssland inte har förmått att ta genom strid, men som är tungt befästa och ett skydd för det bakomliggande ukrainska territoriet. Man skall dessutom genomföra demilitarisering och i alla avseenden finna sig i en situation där Ukraina har en begränsad möjlighet att försvara sig. Ukraina ska därvid acceptera att bli vingklippt och inte heller närma sig väst utan acceptera att man är en del av den ryska intressesfären.
Samtidigt får Ryssland en indirekt seger på hemmaplan och ett bevis för att man lyckats med sitt uppsåt – att visa att väst är för svaga för att stå emot den ryska viljan på allvar. Dessutom ger detta möjligheten att fördela om styrkor mot andra områden som man anser tillhör Ryssland, såsom de baltiska staterna.
Men vad är då sannolikheten för att Ryssland skulle helga ett fredsavtal i dagens läge och inte utnyttja situationen för att förstärka sina positioner? I praktiken så har Ryssland valt att bryta alla väsentliga avtal efter eget tycke och smak, inklusive Budapestöverenskommelsen från 1994 där Ukraina avstod från den massiva kärnvapenarsenal som man fått kontroll över i samband med Sovjetunionens fall och som gjorde landet till den tredje största kärnvapenmakten i världen, mot garantier från USA, Storbritannien och just det, Ryssland att respektera Ukrainas suveränitet och aldrig kränka Ukrainskt territorium.
Det är bland annat också därför som Europa och Ukraina inte ser en fredsöverenskommelse som särskilt trolig eller seriöst från Rysslands sida. Det är noterbart att nyhetsmedia i väst fortsätter att rapportera från förhandlingarna som om de vore långt gångna, baserat på diverse politiska uttalanden från amerikanska eller ryska parter, när fundamentan för en varaktig fred – en förändring av den ryska självbilden behövs. Samtidigt behöver man balansera för att Trumpadministrationen inte ska dra tillbaka stödet till Ukraina, åtminstone inte direkt och därmed lämna Europa ensamma vid Ukrainas sida. Det är också det sistnämnda som gör att såväl Europeiska ledare som Zelenskyj åker skytteltrafik till Vita Huset – för att övertyga Trump om att inte göra avtal som inte tillvaratar Ukrainas och Europas intresse eftersom vilken fred som helst inte är intressant.
En fred på Rysslands villkor är och förblir att leva i Rysslands skugga och med de konsekvenser som “rysk fred” innebär – underkastelse och fortsatt våld. Det gäller för Ukraina såväl som för övriga väst. Samtidigt kan Ryssland inte avsluta kriget acceptera en fred där Ukraina som nation förblir i nuvarande form – det skulle innebära början till slutet på imperiet. Ett av skälen är den ryska ekonomin.
Den ryska ekonomin är satt på krigsfot – inget slut i sikte
Rysslands har ett ytterst prekärt ekonomiskt läge där analysen inte kan göras utifrån rysk officiell statiskt som på samma sätt som alla officiella uppgifter visar en förskönad och förljugen bild den verkliga situationen.
En krigsekonomi kännetecknas av resurserna prioriteras och fokuseras på att stödja krigsansträngningen. Staten styr kapital, arbetskraft och produktion mot militär nytta. Civila behov blir sekundära och offentliga behov styr. Vidare sätts marknadskrafter och effektivitet i bakgrunden framför volym och uthållighet.
I Rysslands fall innebär detta kraftigt ökade försvarsutgifter och regionala ekonomier som blivit beroende av militär produktion, ett näringsliv som i praktiken arbetar på statliga kontrakt snarare än marknadens signaler.
Ett av de tydligaste tecknen på ekonomisk stress är importberoendet och hur sanktionerna mot viktiga beståndsdelar. Trots officiell retorik om att Ryssland inte påverkas av de västliga sanktionerna så är landet i praktiken en råvarukoloni åt Kina och andra länder som antingen ser konflikten som en möjlighet att skaffa sig egna strategiska fördelar eller som helt enkelt utnyttjar situationen att Ryssland inte spelar på samma villkor som alla andra när det gäller världshandeln seda
Man är särskilt starkt beroende av importerad elektronik, maskiner, precisionskomponenter och mjukvara, beroende av tredjelandshandel via Kina, Turkiet och Centralasien och utsatt för kraftiga prisökningar längs dessa inofficiella leveranskedjor.
Att Rysslands centralbank hållit extremt höga styrräntor (i internationell jämförelse) är i sig ett avslöjande faktum. Ett land som verkligen kontrollerar inflationen behöver inte hålla räntor på nivåer som kväver civila investeringar, prioritera finansiell stabilitet framför tillväxt eller styra krediter till “strategiska” sektorer.
Höga räntor tyder på latent inflationstryck, bristande förtroende för valutan och ett behov av att bromsa efterfrågan snarare än att stimulera den. Detta drabbar framför allt små och medelstora företag och all civil kapitalbildning samtidigt som militärindustrin däremot finansieras direkt via budgeten och påverkas mindre – det vill säga klassiskt krigsekonomiskt mönster. Även om Ryssland visar positiv BNP-tillväxt innebär det inte att ekonomin är frisk. I en krigsekonomi kan BNP öka därför att fler stridsvagnar produceras, mer ammunition tillverkas och fler soldater avlönas. Men detta skapar vare sig långsiktigt kapital eller höjd produktivitet – inte heller förbättrar det hushållens levnadsstandard.
Historiskt har detta setts i Sovjetunionen under kalla kriget, Irak under 1980-talet och flera auktoritära stater med långvariga konflikter. Tillväxten är på sin höjd bokföringsmässig (givet att statistiken i sig är sann) och inte välståndsskapande på samma sätt som att BNP bokföringsmässigt ökar om ett företag anlitas för att gräva en grop och ett annat för att fylla igen den.
Utmaningarna med att befinna sig i en krigsekonomi över tid är flera. När en ekonomi väl formats runt krig blir ekonomin inlåst i en situation som inte är gynnsam, särskilt inte som återgången till en mer normal ekonomi blir än svårare. Hundratusentals arbetstillfällen är direkt eller indirekt knutna till kriget. Att avsluta det innebär arbetslöshet – ett politiskt riskmoment som i sig kan leda till inre oroligheter. Detta var också en av konsekvenserna bakom Sovjetunionens fall där en stor del av statsapparaten inklusive militära delar hastigt avpolleterades med arbetslöshet och kriminalitet som följd.
Budgeten är i allt väsentligt anpassad för att tillgodose krigsutgifterna. En snabb neddragning blottlägger underskott och ineffektivitet. Ju länge Putin och den övriga oligarkin legitimerar befolkningens uppoffringar med yttre hot, desto svårare blir det att plötsligt argumentera för att situationen ändrats. I Putins fall är en väg till ett normalt politiskt samtal omöjlig, efter att i timtal suttit och förklarat kriget i Ukraina med långa tirader av fabricerade historiska argument för Rysslands överhöghet över sina närmaste grannar. Höga räntor, sanktioner och ett kleptokratiskt system gör det svårt att snabbt ersätta militär efterfrågan med privat konsumtion och investeringar.
Även om man helt bortser från rysk officiell statistik är fabricerad, pekar de strukturella indikatorerna på en ekonomi som är allt mer ensidigt organiserad omkring krig. Det gör Ryssland mindre flexibelt, mer sårbart för externa chocker och politiskt ovilligt att ta de kortsiktiga kostnader som en fredsekonomisk omställning kräver.
Rysslands vägval utan en militär förlust
En fred vid förhandlingsbordet innebär en riskfylld framtid för Ryssland, som den politiska ledningen inte kan leva med. Kriget föder ekonomin, åtminstone så länge som andra länder väljer att handla med dem, trots sanktioner. Nedan följer några scenarios för att visa hur krig och fred hänger ihop med den fortsatta stabiliteten i landet.
Scenario 1: Fortsatt krig och fördjupad krigsekonomi
I detta scenario fortsätter kriget utan ett avgörande åt något håll och militärutgifter förblir den dominerande tillväxtmotorn i ekonomin – innovation och investeringar går till att uppfylla eller understödja militära ändamål. Civila sektorer krympt relativt successivt – särskilt tjänster och “vanlig konsumtion”. Reallöner och levnadsstandard pressas gradvis nedåt.
Ekonomin “fungerar” hjälpligt, men blir alltmer extensiv: mer resurser används för att uppnå samma resultat.
Politiska konsekvenser
Ökad repression för att hantera socialt missnöje – bilden av väst som fiende förstärks och nationalism och yttre hot fortsätter att legitimera försämringarna. Säkerhetsapparaten får ännu större inflytande över ekonomi och politik och oligarker binds närmare makten, bland annat genom försvarskontrakt.
Riskprofil:
- Låg risk för plötslig kollaps
- Hög risk för långvarig stagnation och teknologiskt eftersläp
- Växande svårigheter att på sikt finansiera systemet utan inflation eller tvångsåtgärder
Historisk parallell: Sovjetunionen ca 1970–85
Scenario 2: Fryst konflikt och kontrollerad nedväxling
Kriget trappas inte upp, men avslutas inte heller formellt genom något avtal utan fryses snarast eftersom ingen sida kan få till stånd ett avgörande. Militärproduktionen kan minsk långsamt men förblir central drivkraft i ekonomin. Den ryska staten försöker stimulera utvalda civila sektorer såsom infrastruktur, bygg och basindustri. Räntor kan sänkas försiktigt, men kredit styrs politiskt. Genom att försöka mjuklanda ekonomin åstadkoms en begränsad stabilitet, men utan genuin tillväxt.
Politiska konsekvenser
Retorisk seger används för att förklara de uppoffringar både ekonomiskt och i mänskliga förluster. Viss lättnad i repressionen, men inga systemreformer görs. Ökade interna konflikter mellan civila ekonomiska intressensäkerhets- och försvarssektorn. Ledarskapet balanserar mellan krav på normalisering och rädsla för destabilisering.
Riskprofil
- Medelhög risk för budgetstress
- Medelhög risk för regionala kriser och konflikter i den styrande eliten över vägval framåt
- Låg chans till snabb ekonomisk återhämtning
Historisk parallell: Iran efter Iran–Irak-kriget, eller Ryssland efter 2014
Scenario 3: Abrupt avslut på kriget och snabb demilitarisering
Detta är det scenario som många tänker som det mest önskvärda och som kommer leda till att alla kan gå tillbaka och sköta sitt. Men för Ryssland innebär det en smärtsam omställning som också inkluderar en repatriering av hundratusentals traumatiserade krigsveteraner och frågor om hur man ska reintegrera dessa i samhället igen – samtidigt som orderingången till den militära industrin faller kraftigt och åstadkommer arbetslöshet i försvarsberoende regioner. Budgetunderskott blir synliga och svåra att dölja. Brist på kapital och teknologi hindrar snabb civil omställning. På kort sikt skulle en ekonomisk chock inträffa. På medellång sikt finns potential för omstrukturering – men bara om politisk förändring sker först, vilket är osannolikt.
Politiska konsekvenser
Detta scenario är politiskt det mest riskfyllda – Narrativ kollaps: varför offrades så mycket i kriget? Elitkonflikter om ansvar, resurser och framtida kurs uppstår risken för maktkamp inom statsapparaten är uppenbar. Missnöje bland veteraner och låginkomstgrupper.
Utfallet beror på om regimen väljer reform och kontrollerad liberalisering, eller svarar med repression och nationalism trots krigets slut för att ena landet genom fortsatt repression
Riskprofil
- Hög kortsiktig instabilitet
- Låg sannolikhet utan politiskt skifte
- Potentiellt enda vägen till långsiktig ekonomisk normalisering via ett ekonomiskt stålbad
Historisk parallell: Ryssland 1991–1994 (utan garanti för samma utfall
För Rysslands ledarskap fungerar krigsekonomin som ett sätt att dölja ineffektivitet, ett verktyg för politisk kontroll och ett argument för fortsatta uppoffringar.
Men ju längre systemet består, desto dyrare och farligare blir utgången ur det. Och därmed ökar också risken för den politiska ledningen.
Rysslands syn på sig själv påverkar även oss som grannar
Vilket vägval man tar så är det i grunden ett politiskt beslut. Men det Ryssland som blir kvar efteråt är fortfarande det ryska imperiet. I Kungliga Krigsvetenskapsakademiens Tidskrift 4/2025 skriver Tomas Bertelman, ambassadör och ledamot vid KKrVA, i artikeln Vårt avvikande grannland Ryssland – en summering bland annat om skillnaden mellan Tysklands förhållningssätt till historien jämfört med Rysslands och anknyter till Gudrun Perssons resonemang ovan, om att Ryssland aldrig reformerats – vid kalla krigets slut så skedde det aldrig någon genuin uppgörelse med Rysslands förflutna och imperiet bestod.
Han menar därvid att rötterna av detta skäl sitter väsentligt djupare än att handla om några regioner i Ukraina, utan att det ska ses som en del av klassisk rysk imperiepolitik. “Om man ska döma av historien, kommer ett nytt demokratiskt försök inte att kunna ske i Ryssland utan ett militär nederlag för den nuvarande ordningen. (…) Utan ett ryskt nederlag i det pågående kriget måste vi vara bereda på en fortsatt lång konflikt med ett oreformerat och därför fortsatt imperialistiskt Ryssland” (…) Att hjälpa Ryssland tillett kännbart nederlag i kriget – det är vad vi kan bidra med för att Ryssland självt, någon gång och förmedlingen på krokiga vägar, åter ska finna vägen till ett framtida nytt reformförsök”
Det är också av detta skäl som flera västerländska underrättelsetjänster, inklusive svenska MUST varnar för att att Ryssland kan omfördela resurser mot gränsnära områden och potentiellt skapa nya hot efter en stilleståndssituation i Ukraina. Om striderna upphör i Ukraina kan Ryssland omgruppera styrkor för att angripa NATO-länder direkt, särskilt i Östersjöregionen och Baltikum och på det sättet utmana NATOs artikel 5,
Det är en samlad bedömning som delas av huvuddelen av de underrättelsetjänster som antingen uttalar sig om sina bedömningar eller publicerar hela rapporter.
Tyska bedömningar pekar på att Ryssland fortsätter kapacitetsuppbyggnad med fokus på potentiell konfrontation.
Estlands underrättelsetjänst skrev i början av 2025 som att hot mot Estland och NATO: Estland bedömer att ett direkt militärt angrepp mot landet är osannolikt 2025, men att Rysslands aggressiva politik och militära utveckling ökar det långsiktiga hotet mot både Estland och NATO. Om Ryssland “fryser” konflikten i Ukraina: Rapporten konstaterar att om Ryssland uppnår ett stabilt läge i Ukraina kan det omfördela och förstärka sina militära resurser längs sina västra gränser, inklusive i närheten av Baltikum — vilket ökar riskbilden för NATO/EU.
Även Frankrike ansluter sig till de svenska och estniska bedömningarna om att i det fall kriget i Ukraina närmar sig ett fruset scenario kan Moskva återuppbygga sin militära förmåga och omdirigera kapaciteter mot europeiska gränser, vilket ökar hotet mot NATO-medlemmar.
Det gör även Lettland som skriver nästan ordagrannt att allt pekar på att om Ukraina blir “fryst” militärt, skulle Ryssland kunna öka sin militära närvaro nära NATO:s nordöstra flank — särskilt i Baltikum — vilket skulle höja risken för konflikt med NATO. Frågan som alla NATO-länder då behöver ställa sig då är huruvida det verkligen värt att riskera ett storkrig för att försvara en liten del av, säg Estland? Om NATOs medlemsländer skulle tveka på det så skulle alliansen i praktiken bli uddlös.
Den obehagliga sanningen
Fred i Ukraina hade varit enkelt, helt enkelt genom att Ryssland avslutar fientligheterna, men det ligger inte i Rysslands intresse. För att kunna motivera de uppoffringar som gjorts måste en fred vid förhandlingsbordet innebära stora Ukrainska eftergifter – och i praktiken att landet upphör som självständig nation.
Själva kriget i sig är ett avtalsbrott och därför är det inte troligt att Ryssland skulle hålla ett vapenstillestånd eller ett fredsavtal som skulle kunna tolkas till Rysslands nackdel, utan se det som en möjlighet att regruppera och tillföra nya styrkor för att anfalla igen.
En fred på Rysslands villkor skulle kunna innebära att den nuvarande ordningen skulle bestå och att Rysslands skulle kunna fortsätta sin officiella politik att återupprätta det ryska imperiet genom att fördela styrkor mot ett annat europeiskt land.
Den enda möjligheten till en långvarig fred förefaller gå via en rysk förlust eller ekonomisk kollaps, där oavsett vilken av dessa som kommer först skulle ge det andra som en konsekvens. Detta skulle också göra att ledningen skulle få svårt att försvara sin legitimitet vilket skulle innebära en farlig och turbulent tid internt, med viss risk för att man på nytt skulle behöva enas omkring en ny extern fiende.
Men alternativet – en rysk inflytandesfär över Europa är inte förenlig med något gott, för andra än de ryska eliterna.
Ryssland är idag ingen supermakt som det forna Sovjetunionen och lyckas inte vinna på slagfältet i Ukraina, tack vare västerländskt stöd. Även om media gärna citerar ryska pressmeddelanden om att man rycker fram och tar byar längs med fronten i östra Ukraina så står slagfältet tämligen still. Rysslands bruttonationalprodukten per capita ligger på plats 59 i världen, där Sverige har plats 12. Den totala BNP-rankingen ligger landet enligt Världsbanken på plats nummer 11 och har en ekonomi som är mindre än hälften av Rysslands. Det verkliga hotet ligger i att man är beredd ta stora förluster för att driva igenom sin vilja och ser varje form av svaghet som en möjlighet att utnyttja. Vidare är kriget mot väst existentiellt för den ryska regimen, varför man också kan förvänta sig att landet fortsatt kommer att lägga lägga en stor del på landets ekonomi på militära och ickemilitära medel för att försvaga västs vilja och enighet.
På samma sätt som mobbaren på skolgården fortsätter tills det blir konsekvenser så är det viktigt att NATO och Europa svarar på ryska hot och provokationer och snabbt bygger upp sin förmåga att hantera ett sönderfallande imperium över tid. När Sovjetunionen föll så var alla både förvånade och tacksamma att det skett utan blodspillan, men i själva verket gick imperiet aldrig under. Imperier kollapsar inte nödvändigtvis över en natt – Romarrikets kollaps skedde till exempel över 200-300 år.
Minns MUST-chefen, generallöjtnanten Thomas Nilssons ord i början på den här artikeln. “Det finns inga tecken på vi löser den i vår generation. Det är någonting som vi enligt vår bedömning vi kommer att skicka vidare till våra barn och eventuellt barnbarn.”
Det finns mycket intressant läsning om Rysslands historia, strategi och dagens utveckling i ett säkerhetspolitiskt perspektiv, nedan ett axplock från min egen bokhylla – dock saknas Rysslands krig mot Sverige av Patrik Oksanen, som var på annan ort när bilden togs. Samtliga rekommenderas varmt.
