Den här artikelserien är ett försök att sammanfatta vår samtid och förutsättningar som vi står med när världen går över tröskeln till 2026. Den första delen består av fyra på varandra följande artiklar om det överordnade strategiska perspektivet – den nya världsordningen med Ryssland, Kina och inte minst USAs nya roll – och ett nyvaket Europa som behöver förhålla sig till de förändrade förutsättningarna.
Den andra delen kommer att handla om de stora övergripande långsiktiga trenderna och utvecklingsområderna som sätter scenen för ekonomisk utveckling och konsumtion.
Den tredje och sista delen handlar om hur detta påverkar konsumenterna och handeln – vem vinner på utvecklingen och vem förlorar.
Nu börjar resan…
Det är inte ett enkelt eller ens ett möjligt uppdrag med den ökade komplexitet som en världsordning i förändring innebär. Den här artikelserien ska inte ses som en politisk inlaga utan som ett försök att sammanfatta och tolka tiden vi lever i, utifrån hur de skeenden som vi alla är en del av, faktiskt skapar förutsättningar för oss att leva som vi vill.
Vare sig vi vill eller inte så får den globala utvecklingen inom säkerhet och ekonomi både direkta och indirekta konsekvenser för nationalekonomi, konsumenternas benägenhet att konsumera eller spara och hur man prioriterar sin konsumtion när man väl handlar – ja egentligen allt som är en förutsättning för att göra affärer. Det är också därför det är så viktigt att förstå och följa utvecklingen i den snabba förändring av världsordningen som nu sker framför våra ögon. För det som skett efter den fullskaliga invasionen av Ukraina och tillträdet av Trumpadministrationen har en magnitud som kan jämföras med Berlinmurens fall och Kalla Krigets slut – fast åt fel håll.
Den regelbaserade världsordning som etablerades efter 1945, som i all sin enkelhet innebär respekt av internationella gränser och att mellanstatliga konflikter löses med avtal snarare än på slagfältet, befinner sig i accelererande erosion och ersätts av en nyimperialism eller multipolär värld om man vi uttrycka sig mindre hårt.
Utvecklingen drivs av tre samtidiga systemförskjutningar som tillsammans skapar utmaningar för :
- Återkomst av stormaktskonkurrens – eller till och med en form av nyimperialism där territoriell kontroll, intressesfärer och maktpolitik åter blivit legitima verktyg. Det gäller främst dynamiken mellan USA, Kina och Ryssland, men innefattar även regionala stormakter som Turkiet som ser möjligheter att manövrera i situationen – och vårt behov att manövrera i denna verklighet.
- Strategiskt återtåg från USAs sida, kombinerat med ökad transaktionalism vad gäller handels-, försvars- och utrikespolitik, det vill säga att USA vänder sig bort från sina tidigare allierade och fokuserar på sina egna intressen, att det mesta är möjligt givet en bra deal för USA och och minskat normativt engagemang i Europa.
- Utmaningar i relationen med Kina, som kombinerar ekonomisk statskapitalism med riktade stimulanser som sätter konkurrens ur spel genom att prisdumpa kritiska produkter och därmed riskerar att slå ut Europeisk teknologi , offensiv kreditgivning till utvecklingsländer i utbyte mot politiska och ekonomiska fördelar, militär uppbyggnad och selektiv användning av internationella institutioner. Dessutom är Kina en möjliggörande för Rysslands aggressiva angreppskrig i Ukraina genom att storskaliga köp av råvaror och export av kritiska komponenter och teknologi.
Europa befinner sig i någon form av säkerhetspolitiskt mellanläge: för rikt för att ignoreras och en potentiell marknad, för splittrat för att dominera och för beroende av mineraler, forskning, produktionsresurser och militär förmåga för att vara strategiskt autonomt i praktiken. I rapporten Svenska Techbranschen 2025, sid 53 kan man få en god uppfattning om EUs beroende inte vad gäller brytning av sällsynta jordartsmetaller, detta trots att flera av världens stora tillgångar av dessa finns under våra fötter, men där det saknats politisk vilja att säkerställa tillståndsprocesser som fokuserar på nationell och regional säkerhet.
Det är nu upp till Europa att välja väg för att säkerställa sin situation och sitt oberoende – såväl militärt, industriellt, teknologiskt och politiskt – annars riskerar Europa strategisk marginalisering och ett ännu mer utmanande läge. Och vad behöver vi då förhålla oss till?
Jo det enkla, men oerhört krassa konstaterandet att den värld med en upplevelse av garanterad fred och frihet som vi åtnjutit sedan kalla krigets slut inte är självklar, utan måste försvaras.
Ryssland: Imperiesträvanden, revisionism och permanent konflikt
Kremls doktrin bygger på en kombination av buffertzoner, intressesfärer, militär dominans över grannländer, underminering av EU/NATO genom hybridkrig. Ryssland ser inte kriget i Ukraina som isolerat, utan som del av en strukturell konflikt med Västeuropa. Ett fruset krig i Ukraina innebär permanent instabilitet i Europas öst. Hybridkrigföring (Som innefattar bland annat cyberangreopp, sabotage, påverkansoperationer och migration som vapen) är normaliserad och en del av vår vardag i relationen med Ryssland. Ryssland kommer, oavsett utgång i Ukraina, förbli en revisionistisk makt under överskådlig tid.
Den politiska viljan att se de historiska kontinuiteterna i Krems agerande och att faktiskt inse skillnaderna mellan den ryska synen på sin roll i världen, synen på våld och fixeringen vid att säkerställa buffertzoner och inflytelsesfärer är kritisk för att ett samlat Europa ska kunna stå emot det ryska hotet över tid. Det förekommer fortfarande en bild av politiker i vissa läger att Europa tolkar Ryssland som ett tillfälligt problem snarare än en permanent säkerhetsutmaning. Det är också en förutsättning att befolkningen i de Europeiska länderna förstår och inser att det är en systematisk konflikt med en motståndare som inte ser krig som en omöjlighet.
I den efterföljande artikeln fördjupar jag mig om Ryssland utifrån vad bland annat våra västerländska underrättelsetjänster och rysslandsforskare skriver om landet och den väg de nu valt att ta.
USA: Isolationism, transaktionism och America First
I början av december släppte USA sin nya nationella säkerhetsstrategi där man kan konstatera att USA lägger större fokus på Kina och signalerar en minskad vilja att bära Europas försvarsbörda inom ramen för NATO. Man kan även ana en riktning där den säkerhetsstöd är villkorat och en ökad vilja att påverka Europas politiska riktning. Ryssland utpekas inte som ett hot utan istället eftersträvas stabilitet i relationerna. Det kan tolkas som en riktning mot att acceptera den starkes rätt och att även utnyttja det även mot allierande.
Den stora utmaningen för Europa är att den amerikanska politiken formerats omkring “testballonger” – utspel som liknar ett första bud vid en affärsförhandling och därmed inte alltid är konsekvent, utan förändras genom nya utspel och nya initiativ – vilket gör både målsättningar och strategisk riktning svår att tolka, särskilt som man ofta kan ana ekonomiskt incitament för USAs del, snarare än långsiktig strategisk position. Inte minst finns också en stor utmaning i de många långtgående personliga kopplingarna mellan personer i, eller närstående till den amerikanska presentationen och ryska oligarker. Till exempel så har Trumps sändebud Steve Witkoff, som helt saknar diplomatisk erfarenhet utan kommer från en affärsbakgrund, personliga kontakter med ryska intressen som sträcker sig decennier tillbaka och förefaller behandla frågan om Ukrainas framtid som en affärstransaktion, snarare än utifrån ett värderingsstyrt perspektiv.
Just att det visat sig i USA bilaterala förhandlingar med Ryssland om Ukraina, utan att ha vare sig Ukraina eller Europa vid bordet att det förefaller att USA är beredd att söka uppgörelser som inte inkludera ens allierade stater. Det gör också att den politiska trovärdigheten i NATO:s artikel 5 inte längre är absolut.
Kina: Ekonomiskt beroende och underrättelsehot
Globaliseringen och outsourcingen av en stor del av produktionen av vardagliga handelsvaror har skapat fördelar för de västliga ekonomierna genom en deflationistisk effekt på ekonomierna, där Europa (och USA) i praktiken importerat deflation och därmed har också innevånarna fått en väsentligt ökad köpkraft under de senaste decennierna. Över tid har emellertid Europas industriella bas har urholkats till en grad där vi idag har ett ekonomiskt beroende, det vill säga en strategisk sårbarhet visavi Kina.
Kina kombinerar statliga subventioner inom till exempel elfordon, batterier, solpaneler, stål och aluminum, telekom, vindkraftskomponenter för att skapa konkurrensfördelar som sätter konkurrensen ur spel och utmanar möjligheterna att bygga en fungerande europeisk industri. Detta tillsammans med kontrollen av kritiska råvaror och expansionism i sydkinesiska havet och omfattande kreditgivning till inte minst afrikanska stater gör att Kinas “soft power” i form av ekonomisk kraft har också skapat politiska fördelar samtidigt som Kinas militära förmåga ökat kraftigt. Detta behöver beaktas för att säkerställa Europas långsiktiga konkurrenskraft.
Det finns också en indirekt hot att Kina genom sin kontroll över kinesiska företag drar nytta av Kinas dominans inom elektroniska produkter inom telekom, kameror och andra uppkopplade produkter för att avlyssna och hitta sårbarheter, eller agera inom ramen för hybridkrigföring – antingen för egna syften, eller för att understödja ryska intressen.
Intern splittring inom Europa och EU – det största hotet
På samma sätt som i USA har olika rörelser på den yttersta högerkanten attraherat väljare som ifrågasatt den rådande politiska klimatet. Dessa har dokumenterat understötts av bland annat ryska påverkansoperationer och i flera fall flagranta försök till valfusk. Detta inkluderar såväl den första Trumpkampanjen 2016 som vid Europeiska val såsom i det rumänska presidentvalet under våren 2025. Även vid Brexitomröstningen fanns misstankar om rysk valpåverkan enligt Brittiska ISC (Intelligence and Security Committee).
EU är en institution som i grunden är skapad som ett fredsprojekt med rötterna i den Europeiska kol- och stålunionen i början av 50-talet. Tanken var att om man hade en gemensam kontroll över basvarorna som skapade förmågan att starta krig – nämligen kol och stål – så skulle riskerna för framtida europeiska storkrig kunna förhindras. Över tid har samarbetet fördjupats för att omfatta en gemensam valuta, ekonomisk- och utrikespolitik. Det har över tid funnits ekonomiska spänningar mellan det rikare och industriellt starkare norra Europa och det fattigare södra Europa, men EU som projekt för att samla och utveckla Europeisk konkurrenskraft versus Kina och USA har varit starka incitament att fortsätta att fördjupa samarbetet trots skilda kulturella och ekonomiska synsätt förutsättningar.
Sedan Berlinmurens fall och långt in på 2000-talet har försök gjorts att inlemma Ryssland i ett öppet och ömsesidigt samarbete inom ekonomi och handel, drivet inte minst av Tysklands Angela Merkel, något som blev känt under begreppet Wandel durch Handel, eller “förändring genom handel”. Tanken var att genom ökad handel skapa ömsesidiga ekonomiska fördelar och ett beroende som i sig var konfliktsänkande och som skulle visa Ryssland fördelarna med att öppna sig mot väst. Konsekvensen för Tysklands del blev ett beroende av ryska gasleveranser samtidigt som man monterade ner hela sin inhemska kärnkraftsproduktion och gjorde landet mycket sårbart för ryska påtryckningar.
Idag har EU utmaningar inom såväl energiområdet, det säkerhetspolitiska området, ekonomi, beroende av Kina inom flera områden samt en ökande grad av politisk extremism, den senare ivrigt påhejad av ryska påverkansoperationer. Idag finns också en divergerande syn på bland annat migration, samt de integrationspolitiska effekterna av inte minst flyktingkrisen 2015. Det finns också en splittring mellan ryskvänliga stater med Ungern i spetsen som ser Ryssland som vilken handelspartner som helst och de som analyserar situationen som en systematisk konflikt mellan det imperialistiska Ryssland och ett regelbaserat väst.
Europas ödesval 2026-2030 – att stå upp för värderingar eller att acceptera stormakternas överhöghet
EU och UK har idag tillsammans ungefär 520 miljoner innevånare, mot USAs 347 miljoner, Rysslands 144 miljoner och Kinas dryga 1400 miljoner. EU+UK har alltså en större befolkning än USA och tre gånger större än Ryssland. EU+UK har dessutom större BNP än Kina och nästan 10 gånger större än Ryssland.
EU är styrt av en konsensusmodell som är ägnat att skapa bred förankring i viktiga frågor men som är riskerar att vara strategiskt dysfunktionell i situationer av snabba förändringar och säkerhetsfrågor eftersom det kan leda till beslutsförlamning. Politisk fragmentering ökar sårbarheten för extern manipulation, vilket gör EUs öppna syn på media och politisk diskussion blir extra sårbar. Europas utmaning med att möta systemhoten blir Europas största hot blir inre oförmåga att agera kollektivt.
Europa står inför ett val där man antingen anpassar sig till maktpolitikens återkomst, med ökade investeringar, svåra prioriteringar och förlust av vissa illusioner – men bibehållen suveränitet – eller går mot fortsatt fragmentering och beroende, vilket på sikt leder till att Europa blir en arena för andra snarare än en aktör.
Vidare måste det finnas en bred förståelse bland Europas befolkning att den regelbaserade ordningen kan inte längre antas vara självklar – den måste försvaras aktivt. För första gången sedan 1945 är Europas säkerhet i första hand är vårt eget ansvar och att USA inte kan kommer ingripa vid en eskalation av våld i Europa. Vi bestämmer helt enkelt själva om vi vill bevara vårt sätt att leva och första slaget står i Ukraina.
Huvuddelen av Europas befolkning stödjer Ukrainas rätt till självständigehet. Samtidigt finns det Putinvänliga strömmingar i vissa länder och en tredje strömning, den så kallade realistiska skolan som förekommer både i USA och i Europa som kanske främst gjort sig känd genom John J. Mearsheimer. Denna strömning menar att vi underskattat Rysslands säkerhetsintressen, överskattat internationella normer, internationell rätt och avskräckning och levt i en idealistisk världsbild i ett i grunden brutalt maktsystem där den starke definierar vad som är rätt.
Mearsheimer menar att kriget är förutsägbart och i hög grad orsakat av väst, särskilt genom NATO:s östutvidgning som ju uppstått genom att demokratier valt att ingå i en allians med andra demokratier som skydd mot Ryssland. Realismen argumenterar i stora drag enligt principen “det är som det är” med att Ryssland är en stormakt och tycker om att styra och ställa i sina grannländer. Man anser också att man måste förstå att stormakter inte tolererar fientliga allianser nära sina gränser och att NATO rört sig in i Rysslands traditionella intressesfär, samt att Ukraina är en avgörande buffertstat för Ryssland. Ukraina är därmed inte att anse en självständig aktör, utan en bricka i ett stormaktsspel och att småstater i alla tider har haft begränsat handlingsutrymme när de ligger mellan rivaliserande stormakter. Mearsheimer har tidigare argumenterat för att Ukraina borde vara en neutral buffertstat, likt Finland under kalla kriget.
I realismens värld är stormakter de avgörande aktörerna. Småstater har mindre militär och ekonomisk kapacitet, kan inte själva påverka systemets regler och tvingas anpassa sig till den rådande maktbalansen. Deras överlevnad blir därför huvudmålet — ofta viktigare än värderingar, ideologi eller utrikespolitisk självständighet. I stället för att utmana stormakten — bör man anpassa sig till den för skydd eller tillämpa så kallad “finlandisering” det vill säga att hålla sig utanför militära block, acceptera vissa begränsningar men bevara inre självständighet. Realistens argument är att detta den mest rationella överlevnadsstrategin. Finlands egen lärdom av detta var att till skillnad från övriga länder i väst, att aldrig rusta ner efter kalla krigets slut utan att vidmakthålla och fortsätta stärka försvaret, både militärt och civilt.
Det kan vid en första anblick vara en rationell hållning om det inte vore för att Ryssland inte har för avsikt att stanna där och att det är lätt att glida in i en diskussion där man köper Rysslands narrativ – att NATO utvidgat sig på Rysslands bekostnad och är annat än en allians för kollektivt självförsvar. Det är en fara som är lika farlig som spegeltänkande – att tro att ryssarna resonerar som oss. Det är också farligt lätt att tänka att om bara Putin får lite land i Ukraina så blir allt bra – en direkt parallell till de förhandlade landavträdelser som Tjeckoslovakien fick göra i ett försök att behålla freden i Europa innan Andra Världskriget.
Europa behöver nu öka sina ansträngningar för att stå på egna ben – både militärt och ekonomiskt genom ett mer samlat uppträdande. Vidare behöver Europa agera bestämt i det hybridkrig som Ryssland väljer att föra mot oss – i alla domäner. The International Institute for Strategic Studies publicerade i Augusti i år The Scale of Russian Sabotage Operations Against Europe’s Critical Infrastructure som beskriver den ryska hybridkrigföringen mot Europa som också innehåller renodlade sabotageangrepp. Rysslands uppfattning är att man redan befinner sig i krig med det kollektiva väst och har inte samma mentala gränsdragning mellan det vi i väst ser som ickemilitära åtgärder och rena krigshandlingar – men mer om det i nästa artikel och fokuserar på just Ryssland.
Vi behöver bli bättre på att skydda oss själva och också svara på provokationer vid behov, för att tydligt visa vår intention och vilja att bibehålla våra principer och oreserverade enighet – också i ett läge där andra länder kan komma att rikta påverkansoperationer mot oss, med ett direkt syfte att försvaga vår vilja att göra motstånd.
Friheten är inte längre självklar utan måste försvaras och Europa kan mycket väl behöva bygga en parallell säkerhetsstrategi som komplement till det transatlantiska NATO-samarbetet inklusive en egen nukleär avskräckningsförmåga som Per Tengblad skriver på kkrva.se. Det är nu vi väljer vilket Europa som våra barn och barnbarn ska växa upp i.
