Det finns ett ögonblick i varje kris då marknadsaktörerna upphör att prissätta det de hoppas på och börjar prissätta det de ser. Oljemarknaden passerade den punkten någon gång under natten mot den 19 mars, när Brent steg till 114 dollar per fat och nyhetsflödet fylldes av bilder på eldsken från gasanläggningar utmed Gulfkusten — och analytiker för första gången på allvar började räkna på ett scenario med 200 dollar per fat.
Kriget är inne på sin tjugonde dag. Det startade den 28 februari när USA och Israel gemensamt bombade Iran och dödade Ayatollah Khamenei. Det borde — i teorin — ha slutat för länge sedan. I stället har varje vecka medfört ny eskalering, och morgonen den 19 mars befinner vi oss i ett läge som varken krigsarkitekterna i Washington och Tel Aviv eller världens energihandlare hade föreställt sig: Iran angriper aktivt energiinfrastruktur hos sina grannar, Israel har träffat Irans South Pars-gasfält — ett av världens absolut största — Ras Laffan i Qatar brinner, och USA håller hela Kharg Island som en pistol mot Teherans tinning.
Frågan är inte längre om detta är ett allvarligt ekonomiskt störningsmoment. Den frågan besvarades redan i vecka ett. Frågan är nu om det pågående kriget är på väg att bli ett av efterkrigstidens allvarligaste makroekonomiska chocker — ett som med sina simultana tryck på energipriser, inflation, centralbanksräntepolitik och global efterfrågan tvingar analytiker att öppna scenarier som låg hopvikta i skrivbordslådorna sedan 1973.
Sundet som inte öppnas – men som heller inte är stängt
Hormuzsundet är officiellt inte stängt för genomfart, men det sker på egen risk. I praktiken betyder det att det de facfo är stängt – åtminstone för fartyg tillhörande väst – sedan den 1 mars har försäkringsmarknaden gjort det Iran hotade med — den har stängt sundet effektivare än Iran hade kunnat göra med sina stridskrafter. Utan krigsriskförsäkring finns inga redare som vill trafikera sundet.
IEA konstaterar i sin marsrapport att konflikten skapar “the largest supply disruption in the history of the global oil market” – med drygt 20 miljoner fat per dag av olje- och produktflöden effektivt satta ur spel och global produktion nedskuren med minst 10 miljoner fat i Gulfstaterna. Samma rapport beskriver hur IEA:s 32 medlemsländer beslutade att frisläppa 400 miljoner fat ur strategiska reserver under 120 dagar — varav 172 miljoner fat från USA och 80 miljoner från Japan. Men som MIT-ekonomen och Nobelpristagaren Simon Johnson påpekar: “There is no excess capacity anywhere in the world that can fill that gap.“
IMF:s chef Kristalina Georgieva sätter siffrorna i makroperspektiv: varje tioprocentig oljeprisuppgång som håller i ett år bidrar med 0,4 procentenheter global inflation och reducerar världsekonomins output med upp till 0,15–0,2 procent. Med en prisuppgång på runt 60 procent sedan den 28 februari är det lätt att inse att det riskerar att leda till riktigt allvarliga konsekvenser. Lloyd’s List bedömer att även med militär eskort skulle maximalt tio procent av de förlorade volymerna kunna återställas. Men samtidigt saknas för närvarande resurser för eskortuppdrag – och även om de skulle kunna försäkras genom till exempel någon form av statliga försäkringar, så skulle rederier och framförallt besättningen tänka sig för mer än en gång innan man gav sig in i området.
Iran tillåter nu ett litet antal utvalda fartyg från Kina, Pakistan och Indien att transitera sundet, vilket tyder på att en politisk verifieringsprocess är på plats. Indien uppgav den 19 mars att man är i förhandlingar med Iran för att få 22 fartyg igenom sundet — varav två redan nått Indien. Hormuz håller på att bli ett instrument för geopolitisk differentiering och ytterligare polarisering, där vissa flöden fortfarande kan upprätthållas.
Prisbildens utveckling- hopp möter fysiska begränsningar
Det är belysande att följa hur analytikerna på Goldman Sachs har omprövat sina antaganden under loppet av tre veckor. I början av mars räknade banken med tio dagars störning; den 12 mars reviderade den upp till 21 dagars låga flöden följt av trettio dagars gradvis återhämtning. Q4-prognosen för Brent höjdes till 71 dollar, WTI till 67 dollar, och banken förväntade sig ett genomsnitt runt 98 dollar per fat i mars och april. Det var innan Ras Laffan brann.
EIA:s basscenario där man antar att priset per fat kommer ligga över 95 dollar de närmaste två månaderna, sedan fallande under 80 dollar i Q3 och mot 70 dollar vid årets slut — är nu under direkt press. Prognosen byggdes den 9 mars, då priset per fat låg på 94 dollar. Sedan dess har priset gått upp ytterligare 20 dollar och Ras Laffan träffats igen.
Wood Mackenzie, en av energisektorns ledande analysfirmor, skriver den 19 mars att attackerna på South Pars och Ras Laffan “fundamentally reshape the global LNG outlook” och att störningen av global gasförsörjning nu sannolikt varar längre än två månader. Qatar Energiminister chefen Saad al-Kaabi uppgav till Reuters att skadorna på Ras Laffan kan ta tre till fem år att reparera och att bolaget överväger force majeure mot länder som Italien, Belgien, Sydkorea och Kina — länder som tillsammans är beroende av Qatar för en stor del av sin LNG-import.
Analytiker börjar för första gången på allvar prissätta ett scenario med 200 dollar per fat. Wood Mackenzie sade förra veckan att 150 dollar “inte är utanför möjligheternas sfär”. Adi Imsirovic vid Oxford University beskriver 200 dollar som “perfectly possible” och ett pris som “would be a major handbrake to the world economy.” Jeff Currie, fd. råvaruchef på Goldman Sachs och nu på Carlyle, drar en mer strukturell slutsats: “War-risk insurance premiums will likely remain elevated long after the last missile is fired. And the behavioral response — hoarding, contract renegotiations, the scramble for alternative suppliers — permanently reprices the supply chain.”
“Infrastructure is no longer just collateral to disruption; it is becoming a direct target. That has important implications for both the duration and the volatility of any supply shock.”
ROB MCLEOD, Head of Energy Price Risk Solutions
Eskalering och en ny fas i kriget
Det som förändrades natten mot den 19 mars är kvalitativt och inte bara kvantitativt. Iran har sedan krigets start regelbundet attackerat amerikanska baser i Bahrain, Kuwait, Qatar och Förenade Arabemiraten. Israel slog den 18 mars mot South Pars-gasfältet i Asaluyeh, Iran — det fält som Qatar delar och som är grunden för nästan en femtedel av världens LNG-utbud. Irans svar var att attackera Ras Laffan i Qatar — och raffinaderier i Saudiarabien, gasanläggningar i Förenade Arabemiraten och raffinaderier i Kuwait.
Qatar förklarade de iranska ambassadens militär- och säkerhetsattachéer som persona non grata och krävde att de lämnade landet inom 24 timmar. Trump sade att USA “knew nothing about” Israels attack mot South Pars — ett påstående som en israelisk källa direkt dementerade till CNN.
Försvarsminister Pete Hegseth sade vid en briefing från Pentagon den 19 mars att USA slagit ut mer än 7 000 mål i Iran sedan krigets start, inklusive alla 11 iranska ubåtar och mer än 120 örlogsfartyg. Han aviserade “de kraftigaste anfallen hittills” och sade att USA nu genomför operationer där man “når allt längre in på iranskt territorium to hunt and kill“ The Washington Post rapporterade att Pentagon begärt ytterligare 200 miljarder dollar från kongressen för att finansiera kriget.
Ön Kharg — som hanterar nittio procent av Irans oljeexport— kvarstår som konflikten centrala ekonomiska spelpjäs. Vandana Hari på Vanda Insights säger: “Destruction of its oil infrastructure would take years to rebuild, leaving the country deprived of its most critical source of revenue.” Trita Parsi på Quincy Institute varnar att en fullskalig Kharg-attack sannolikt triggar iransk motattacker mot samtliga GCC-staters oljedepåer och terminaler.
Centralbanker i kläm
Den 18 mars höll Federal Reserve sin andra räntepaus i rad och behöll styrräntan på 3,5–3,75 procent. I sitt uttalande konstaterade FEDs Federal Open Market Committee att det är osäkert vilka konsekvenser kriget får för den amerikanska ekonomin. Powell sade att Fed fortfarande räknar med en räntesänkning i år, men lade till förbehållet: “The rate forecast is conditional on the performance of the economy.”
Till skillnad från det vanliga konsumentprisindexet (KPI), som mäter vad konsumenter betalar, tar PCE hänsyn till förändringar i vad konsumenterna köper (t.ex. om de byter till billigare alternativ) och inkluderar utgifter som görs för hushållens räkning (t.ex. sjukvård betald av arbetsgivare).
Gregory Daco, chefsekonom på EY-Parthenon: “It is entirely plausible that the Fed won’t deliver any rate cuts this year.“ Arbetsmarknaden förlorade 92 000 jobb i februari och arbetslösheten steg till 4,4 procent — stagflationens klassiska signum. Oxford Economics beskriver konflikten som “a stagflationary shock”som simultant försvagar tillväxten och pressar upp priserna.
ECB höll den 19 mars alla tre styrräntorna oförändrade men reviderade upp sina inflationsprognoser och signalerade en mer hökaktig position än väntat. Banken konstaterade att kriget “has made the outlook significantly more uncertain, creating upside risks for inflation and downside risks for economic growth.”
Finansdepartementets Scott Bessent aviserade under dagen att USA kan tillåta sanktionerad iranskt olja, som för tillfället lagras på tankfartyg, att komma in på marknaden — ett ovanligt drag för att dämpa prisuppgången: “In essence, we will be using the Iranian barrels against the Iranians to keep the price down for the next 10 or 14 days as we continue this campaign.”
Logistikens anatomi
Utanför energimarknaderna pågår en omstrukturering av globala varuflöden vars fulla kostnader ännu inte syns i prisdata. Shanghai Containerized Freight Index noterade 1 710 den 13 mars, upp 28 procent sedan dagen före krigsutbrottet, med mellanösternrutten upp 41 procent till 3 220 dollar per TEU. Drewry World Container Index steg åtta procent totalt: Shanghai–Rotterdam upp 19 procent till 2 443 dollar.
Freightos rapporterade den 18 mars att Iran nu angriper även fartyg utanför Hormuz, i Persiska viken och Omanska bukten. Flygfrakten är också en känslig indikator vid störningar: Sydasien–Europa upp 84 procent till 4,72 dollar per kilo; Sydostasien–Europa upp 26 procent; Europa–Mellanöstern upp 57 procent.
Tre vägar framåt
Det som mest präglat denna konflikt är, bortsett de ytterst oklara målsättningarna, också frånvaron av en Plan B från USAs sida och hur snabbt konflikten eskalerat till en nivå där man kan isolera skadan till kortsiktiga effekter.
Kräver en snabb händelseutvecklingens som leder till att den ena eller andra sidan gör snabba eftergifter. Irans Utrikesminister Araghchi sade för bara några dagar sedan att “we are ready to defend ourselves as long as it takes.” Attacken mot Ras Laffan-eskalering, natten till den 19 mars gör detta scenario osannolikt.
Goldman Sachs reviderade modell från den 11 mars byggde på tre veckors låga oljeflöden, 30 dagar gradvis återhämtning vilket skulle innebära att priset per fat skulle landa på $98 mars–april och $70 i Q4. Bygger nu på antaganden om att energiinfrastruktur-fronten inte eskalerar ytterligare.
Chatham House prognostiserar ett globalt tillskott till inflationen på +0,5–0,8 procent och att Fed sänker räntan senare i år. Eurozon undviker recession med nöd och näppe.
Situationen är nu kraftigt förvärrad i och med omfattande attacker på infrastruktur som tar lång tid att reparera. Gasfälten i South Pars är träffat; raffinaderiet i Ras Laffan tar hela 3–5 år att reparera och anfall på Saudiarabien och Gulfstaterna sker med stor bredd. Khargs oljeinfrastruktur kvarstår som USA-hot. Analytiker räknar nu på möjligheten att priset per oljefat i värsta fall kan nå $150–200.
Just nu förefaller det värsta scenariot C, det som håller på att bli huvudscenariot – om fortsatta angrepp på själva infrastrukturen fortsätter – från båda håll.
Goldman Sachs’ strateg Daan Struyven konstaterade tidigt i mars att ett oljepris runt 78 dollar innebar att marknaden prissatte ungefär fyra veckors störning. Nu ligger priset 114 dollar. Den underförstådda marknadsprissättningen är inte längre fyra veckor. Och med Ras Laffan skadad för tre till fem år är det inte längre ett rent oljepris marknaden sätter — det inkluderar även tillgången på LNG.
Vem vinner och vem förlorar
Ekonomisk geografi bestämmer utfallet för enskilda länder. USA är sedan skifferrevolutionen en liten, men ändå, nettooljeexportör — på kort sikt gynnas ekonomin på totalen, marginellt av högre globala energipriser, men fördelningen av vinsten är såklart skev eftersom konsumenterna ändå får betala ett högre pris. Det förklarar delvis Trumps komplicerade incitamentsstruktur: ett snabbt krig är politiskt bättre, men ett krig som höjer inhemsk oljeutvinning är inte nödvändigtvis ekonomiskt katastrofalt.
Europa och Asien saknar stötdämparen i form av självförsörjning av fossila bränslen. Sydkorea, Taiwan, Japan, Kina och Indien — tillsammans med praktiskt taget hela EU — är alla beroende av import för sin energiförsörjning. Chatham House noterar att energiimportörer i dessa regioner bär de näst tyngsta bördorna efter krigszonens länder.
Förutom de ekonomiska konsekvenserna så finns det också en risk för minskad livsmedelsproduktion i konfliktens spår. IMF:s fd. chefsekonom Maurice Obstfeld påpekar att Hormuz också är den viktigaste transitrutten för Mellanösterns gödselmedelsexport. “The effects are going to be most devastating in low-income countries where agricultural productivity may already be challenged. Add this extra cost component and you get the prospect of significant food shortages,” varnar han. Även Adi Imsirovic vid Oxford tillägger att ett pris på 200-dollar inte bara handlar om energipriser: “It would impact inflation, growth, employment and in some cases cause shortages of not just fuel but also materials such as fertilisers, plastics and the like.”
Vad marknader, centralbanker och analytiker försöker prissätta är varaktigheten av ett krig vars slut varken USA, Iran eller Israel tydligt kan definiera. Trump sade förra veckan att kriget slutar “when I feel it in my bones.” Irans Utrikesminister Araghchi sade å sin sida den 18 mars att Iran inte söker vapenvila utan att kriget ska sluta “completely and permanently — in a way that our enemies never again think about repeating such attacks.” Krigsministern Hegseth sade den 19 mars att det inte finns någon tidtabell: “It will be at the president’s choosing, ultimately, where we say, ‘Hey, we’ve achieved what we need to.‘”
Däremellan, i sundet och längs Gulfkusten, brinner fartyg och infrastrukturen som försörjer stora delar av världen med vår viktigaste insatsvara – energi — och inget synligt slut på kriget anas ens vid horisonten.
