De senaste dagarnas dramatiska händelser i Venezuela har på flera sätt förstärkt bilden av att vi nu befinner oss i en världsordning under omdaning, men har också stärkt bilden av Trumpadministration som oberäknelig och att man distanserar sig från den regelbaserade världsordning som USA de facto var med och skapade efter den andra världskriget.
Det är särskilt olyckligt att det sker vid ett tillfälle där såväl Ryssland som Kina tydligt signalerar att de inte respekterar internationell lag och ingångna avtal – och ser den regelbaserade världsordningen som ett hindrande västligt påfund som förhindrar dem att utnyttja den starkes rätt.
Det står dessutom klart att en stor del av de stormaktsrelaterade konflikterna med grannländer, inte bara gäller den självdefinierade rätten att påverka påverka politisk riktning, territoriell kontroll och säkerhetsintressen utan även tillgång till naturtillgångar som olja, metaller, fiske eller viktiga handelsvägar. I denna artikel ställs helgens amerikanska insats i Venezuela i detta ljus, samtidigt som tre andra områden som av ekonomiska skäl tilldragit sig stormaktsintressen belyses – nämligen Arktis, Sydkinesiska sjön och Afrika.
Det är nog få som sörjer att Nicolás Maduro inte längre sitter vid makten i Venezuela och det gäller att kunna hålla fler tankar än en i huvudet. För även om operationen skedde på ett sätt som var i strid mot folkrätten så har Maduro länge saknat demokratisk legitimitet. Som statsmininster Ulf Kristersson uttryckte sig i ett uttalande till TT:
”Det venezuelanska folket har nu befriats från Maduros diktatur. Men alla stater har samtidigt ett ansvar att respektera och agera i enlighet med folkrätten” som Ulf Kristersson.
Operationen tolkas också av flera analytiker som ett tecken på en mer aktiv och unilateral amerikansk utrikespolitik — där militära insatser nu används som verktyg för att säkra tillgång till naturresurser och politiskt inflytande snarare än att agera genom multilaterala institutioner – eller som The Guardian kallar det, Putinization. Det reser också frågor om huruvida detta ska ses som ett amerikanskt normskifte för interventioner. Om USA blir mer benäget att agera militärt för att uppnå strategiska mål relativt fritt från internationell lag och partnerskap, kan det sänka tröskeln för liknande ageranden på andra platser eller angränsande regioner där resurser och positioner står på spel. Svaret på de frågorna finns i USAs nationella säkerhetsstrategi från november 2025 där man fastslår:
“After years of neglect, the United States will reassert and enforce the Monroe Doctrine to restore American preeminence in the Western Hemisphere, and to protect our homeland and our access to key geographies throughout the region. We will deny non-Hemispheric competitors the ability to position forces or other threatening capabilities, or to own or control strategically vital assets, in our Hemisphere. This “Trump Corollary” to the Monroe Doctrine is a common-sense and potent restoration of American power and priorities, consistent with American security interests.”
Monroe-doktrinen är en amerikansk utrikespolitisk princip som formulerades så tidigt som 1823 av USA:s dåvarande president James Monroe. Den riktades främst till de europeiska stormakterna och slog fast att Europa ska inte kolonisera eller blanda sig i affärer i Amerika — och USA kommer i gengäld inte lägga sig i Europas interna angelägenheter. Vid denna tid var det främst Royal Navy som sågs som ett hot i regionen.
Doktrinen definierade en sorts “säkerhetszon” där USA ansåg sig ha särskilda intressen i Nord-, Central- och Sydamerika. President Theodore Roosevelt lade 1904 till en viktig tolkning i det så kallade Roosevelt Corollary nämligen att USA kunde ingripa i latinamerikanska länder om de ansågs instabila eller hota amerikanska intressen.
Venezuela har världens största oljetillgångar
Det är samtidigt ofrånkomligt att det reses frågor om huruvida operationen mot Venezuela har att göra med att landet sitter på de största konstaterade oljereserverna i världen. Trots dessa reserver producerar landet långt mindre än sin kapacitet. Produktionsnivåerna föll kraftigt på 2000-talet och har inte återhämtats fullt ut. Historiskt sett var USA en stor importör av venezuelansk olja och innan relationerna försämrades stod Venezuela för en betydande del av USAs import. Venezuela har också stora mängder strategiska mineraler (inklusive sällsynta jordartsmetaller, nickel, rhodium, titan med mera), som har väckt intresse hos internationella aktörer, särskilt Kina. En del av denna handel sker via grannlandet Colombia, ofta genom informella kanaler.
Amerikansk kontroll, direkt eller indirekt, av Venezuelas olja skulle dessutom innebära att de därmed inte är tillgängliga för Ryssland eller Kina. Regimens nära relationer med Kina har lett till att stora delar av Venezuelas olja på senare tid gått till kinesiska raffinaderier, vilket har setts som en direkt utmaning mot USA.
President Trump har sagt att stora amerikanska oljebolag ska investera miljarder dollar för att återuppbygga och driva landets oljeindustri. Syftet är enligt honom att fixa den “trasiga” infrastrukturen och få oljan att producera som den borde.
Venezuela och Ryssland har också haft nära politiska och militära kontakter. Caracas har sökt militärt stöd och utrustning från Moskva, särskilt i samband med ökade spänningar med USA. Ryssland har historiskt sett levererat militär utrustning och lån till Venezuela, vilket är en del av den bredare geopolitiska relationen.
När detta skrivs är det fortfarande oklart hur landet i praktiken ska styras, både i närtid såväl som i en framtid.
Läget i Arktis hettar till
Även i vårt nära omland Arktis, riskerar kampen om råvarutillgångar att påverka stabiliteten – och regionen har gått från att vara en isolerad, istäckt periferi till att bli en central geopolitisk arena där stormakter konkurrerar om resurser, handelsrutter och strategisk militär närvaro. Klimatförändringarnas öppnar såväl nya möjligheter som risker, vilket gör Arktis till en potentiell framtida konfliktzon. och vilka konsekvenser detta kan få för internationell stabilitet.
I MUSTs årsrapport som publicerades i februari 2025 står det: “Betydelsen av Arktis kommer att öka för Ryssland. Området är av stor betydelse för Rysslands strategiska kärnvapenförmåga och för de ekonomiska möjligheter som är en konsekvens av klimatförändringarna med smältande havsisar som öppnar handelsvägar och möjliggör råvaruutvinning i Norra Ishavet”
Försvarsmakten har konstaterar också:
“En stor del av Sveriges yta befinner sig geografiskt sett i Arktis. I och med klimatförändringarna har Arktis blivit ett högintressant militärt område. När isarna smälter öppnas ett nytt hav som är fem gånger så stort som Medelhavet. Det innebär att nya farleder och mer naturtillgångar blir tillgängliga, vilket i sin tur leder till ökande konkurrens mellan stormakterna.”
Arktis tros innehålla betydande naturtillgångar – uppskattningsvis cirka 13 % av världens oljereserver och 30 % av dess gas – tillsammans med sällsynta mineraler som blir allt mer tillgängliga när isen smälter. Samtidigt öppnas nya handelsvägar som Norra sjövägen mellan Europa och Asien, vilket potentiellt kan korta handelsvägar jämfört med traditionella rutter.
Detta gör regionen till en attraktiv geostrategisk zon för energisäkerhet, transport och militär kontroll. Aktörer ser möjligheten att både säkra framtida ekonomiska vinster och etablera dominans i en region som historiskt sett varit marginaliserad i global geopolitik.
I den nya Nationella säkerhetsstrategin som släpptes i November 2025 så finns det, märkligt nog, ingen separat eller tydlig sektion om Arktis — till skillnad från tidigare strategier där Arktis fanns med som egen tematisk del. Detta har uppmärksammats av experter och medier som en markant förändring i ton och prioritering.
Den nya strategin fokuserar enligt analytiker på ”core foreign policy interests” med tyngdpunkt på det västra halvklotet och ett bredare säkerhetsbegrepp.
“It’s not surprising that President Trump’s 2025 National Security Strategy does not address the Arctic directly, given its explicit emphasis on prioritizing ‘core foreign policy interests’. Nevertheless, the Arctic is directly implicated throughout the document,” said Rebecca Pincus, Senior Fellow at the Foreign Policy Research Institute.” i denna artikel, som menar att Arktis ingår underförstått inom ramen för fokuset på den västra hemisfären.
USA har också så sent som 2024 publicerat en specifik Arktisk strategi, med en inledning som skulle kunna stödja detta synsätt som etablerat även innan Trumpadministrationen.
“The United States is an Arctic nation, and the region is critical to the defense of our homeland, the protection of U.S. national sovereignty, and our defense treaty commitments.”
Trump har upprepade gånger menat att USA behöver ta kontroll över Grönland eftersom landmassan strategiskt viktigt för USA – och har också kommit med förslag om att köpa eller på andra sätt säkra kontroll över ön — något Danmark starkt avvisat. Trump har inte heller uteslutit att man kan överväga att använda militära medel, någon som såklart fått den danska regering att gå i taket. Den danska underrättelsetjänsten skriv i sin årsrapport i slutet av 2025 att USA använder sin ekonomiska makt för att genomdriva sin vilja och hotar såväl allierade som fiender med militärt våld.
Det har också uppmärksammats att Katie Miller, tidigare talesperson i Trump-administrationen och gift med en av presidentens närmaste rådgivare, samma dag som USAs intervention i Venezuela delade en bild på plattformen X en bild av Grönland täckt av USA-flaggan med texten “soon”. Inlägget har fått stor spridning och rubriker kring vad det kan signalera politiskt. Danmarks ambassadör svarade snabbt med en vänlig men tydlig påminnelse om att Grönland är en del av Danmark och att respekt för suveränitet är nödvändig även mellan allierade. Senare tog även president Trump upp Grönland i en intervju med tidningen The Atlantic och sade att man “absolut behöver Grönland” i en intervju som framförallt skulle handla om insatsen i Venezuela.
Danmarks statsminister Mette Fredriksen fanns sig också under söndagen tvungen att göra ett uttalande riktat till USA med en uppmaning om att “stoppa hoten mot en historiskt nära allierad och mot ett annat land och ett annat folk som mycket klart sagt att de inte är till salu”.
Förutom baseringsmöjligheter för radarstationer och strategiskt robotförsvar har Grönland mycket stora naturresurser i berggrunden — särskilt kritiska mineraler — men endast en liten del är kommersiellt utvinningsbar och påverkas också av på grund av miljölagstiftning förutom att landmassan Grönland i praktiken har istid.
Grönland är känt för mycket stora fyndigheter av sällsynta jordartsmetaller. De totala förekomsterna kan vara mycket stora men är också svårtillgängliga varför idag endast en liten del är utvinningsbara med hänsyn till ekonomi och tekniska förutsättningar.
Det finns uppskattningar om potentiella oljereserver i Grönland på flera miljarder fat (t.ex. omkring 17–28 miljarder fat olja enligt vissa bedömningar), men utvinning är i praktiken förbjuden av miljöskäl och prospektering har stoppats. I landmassan finns också grafit, litium, zink, bly, järn och silver, guld, koppar och andra basmetaller.
USA har länge halkat efter i praktiska resurser för att operera i Arktis. Landet har idag få moderna isbrytare, vilket begränsar dess kapacitet att patrullera och upprätthålla närvaro i det norra ishavet. Avtal med Finland om upp till fyra nya isbrytare är ett svar på detta, men kommer först närmare 2030.
Ryssland – en stor del av Arktis
Ryssland har länge satsat på Arktis, delvis eftersom det kontrollerar cirka hälften av den arktiska kusten. Moskva har bland annat moderniserat militära baser och infrastruktur, utökat marin aktivitet, inklusive ubåtar och också stärkt sitt grepp om Norra sjövägen genom krav som ibland överstiger vad som tillåts under FN:s havsrätt.
Rysslands säkerhetspolitiska retorik pekar ofta på ett ökat hot från NATO och USA som rättfärdigande för sin arktiska upprustning men har sedan länge sett på regionen som “sin”:
Samtidigt som Danmark är under press från USA gällande tillgången till Grönland så finns ryssarna redan på Svalbard sedan länge, som enligt Svalbardavtalet ska vara en demilitariserad zon. Den gamla ryska bosättningen har anor sedan 1920-talet som ett gruvprojekt och har blivit en symbol för rysk närvaro och aktivitet. Ökad rysk aktivitet, inklusive militära observationer och civila närvaron i gruvstäder, ses som ett sätt att stärka inflytande i området och testa norskt och västligt svar.
Kontroll av farlederna och i norra ishavet handlar inte bara om handelsvägar till Asien och möjligheten att exploatera mineraltillgångar utan är också en viktig faktor för att säkerställa rörelsefrihet för den ryska norra flottan, baserad i Murmansk där en stor del av Rysslands kärnvapenbestyckade ubåtar är baserade.
Kina gör anspråk i Arktis som en “nära arktiskt stat”
Kina är ingen arktisk kuststat, men definierar sig som en “nära arktisk stat” för att legitimera sitt engagemang, en tolkning. som är jämförbar med att Sverige ligger nära Sahara. Landet satsar på forskning, investeringar i infrastruktur och avancerad teknologi i regionen – allt som kan bana väg för politiskt och ekonomiskt inflytande. Den kinesiska statliga närvaron i Arktis kombinerar ekonomiska verktyg med strategiska mål, ett fenomen som analyserats som ekonomisk statskonst, där civila projekt kan ha politiskt och säkerhetspolitiskt syfte.
Rapporter visar att Kina även använder ubåtsoperationer under isen vilket också öppnar upp för ökad militär aktivitet, vilket oroar NATO då det potentiellt också kan påverka Atlanten.
Afrika – Kina och Rysslands olika strategier – finansiering av infrastrukturprojekt respektive beskyddarverksamhet
Kina har under 2000-talet etablerat sig som en av de största ekonomiska aktörerna i Afrika genom massiv utlåning och investeringar i infrastruktur — men också genom ett närmande som ofta väcker frågor om politiskt inflytande, kontroll över naturresurser och långsiktig skuldbörda.
Kinas utlåning till Afrikanska länder har blivit ett globalt strategiskt verktyg som skapar beroenden via stora lån och infrastrukturprojekt, ger indirekt tillgång till naturresurser genom resurskopplade avtal och exportrelationer, och kompletteras av militär närvaro som i fallet med bas i Djibouti.
Under perioderna 2000–2023 har Kina beviljat tusentals lån till afrikanska regeringar. En uppskattning från forskningsinstitut visar att över 1 300 lån till cirka 50 afrikanska regeringar uppgick till omkring 182 miljarder dollar under denna period.
Kina använder olika finansieringsformerl däribland rena ån till stora infrastrukturprojekt såsom vägar, järnvägar, hamnar och energiprojekt, men också resurskopplade lån, där återbetalning delvis sker via export av råvaror. Kina utlovade för något år sedan ett paket om upp till 60 miljarder dollar, inklusive räntefria lån, krediter och utvecklingsfonder.
Flera studier och rapporter visar dessutom att i många låginkomstländer i Afrika läggs större andel av budgeten på hantera skuldbördan än på sjukvård, utbildning och välfärd — ibland mer än summan av dessa kritiska områden tillsammans. När återbetalningen dessutom är kopplad till export av råvaror blir Kina inte bara en långivare, utan även en viktig handelspartner som påverkar priser och volymer — vilket ger ekonomiskt inflytande över hur dessa sektorer bedrivs.
De stora projekten — hamnar, vägar, järnvägar — skapar logistiknätverk som integrerar afrikansk råvaruexport med kinesisk industri. Till exempel så planeras expandera kraftigt med kinesiskt stöd hamnstaden Bagamoyo i Tanzania planeras expandera kraftigt med kinesiskt stöd, vilket potentiellt skapar logistiska korridorer för export till Kina. Infrastrukturprojekten skapar samtidigt ett behov för långsiktig kinesisk teknisk närvaro, ofta med kinesiska entreprenörer och arbetskraft i ledande roller, vilket ytterligare förstärker beroendet.
Kina har också etablerat sin första permanenta militära bas utanför hemlandet i Djibouti, strategiskt placerad vid ingången till Röda havet och nära viktiga handelsleder. Denna bas ger Kina militär räckvidd i området, möjliggör logistik för militära insatser och signalerar ett starkare försvarspolitiskt inflytande. Utöver detta stödjer Kina också militära samarbeten, exempelvis genom att leverera utrustning, utbildning och samövningar med afrikanska försvarsstyrkor — vilket kompletterar den ekonomiska närvaron med förtroendeskapande säkerhetssamarbeten.
Ryssland har också ökat sin afrikanska närvaro, men med en annan modell, där Ryssland i brist på möjligheter att investera genom kreditgivning främst använder främst militär och säkerhetsinfrastruktur för att bygga inflytande. Rysslands strategi är alltså mer säkerhetsdriven — ofta genom att erbjuda vapen, rådgivning eller militärt stöd i instabila regioner i utbyte mot tillgång till resurser eller logistiska fördelar – inte minst i det så kallade kupp-bältet som sträcker sig från Sudan till Niger och där statskupper tenderar att skapa regeringsskiften, snarare än val.
Under decennier har ryska paramilitära grupper som Wagner Group och senare efterföljare Africa Corps, varit aktiva i länder som Centralafrikanska republiken, Mali, Niger, Burkina Faso, Libyen och Sudan för att erbjuda “säkerhetsstöd” i utbyte mot tillgång till naturresurser och marknader. Dessa grupper har ofta erbjudit skydd åt regeringar eller juntor i utbyte mot fördelaktiga rättigheter till guld, diamanter och andra mineraler.
Ryssland förhandlar också om militärbaser och marin access, såsom ett förslag där Sudan erbjudit Ryssland en flottbas, något som skulle ge Moskva kontroll över viktiga handelsleder vid Röda havet och Suezkanalen.
Kinas anspråk i Sydkinesiska sjön
Kinas territoriella ambitioner i havet utanför fastlandet har redan diskuterats i artikeln Stormakten Kina – handelspartner och geopolitisk risk, som kom för ett par dagar sedan.
Det handlar om att Kina definierar större delen av Sydkinesiska sjön, inklusive de omkringliggande ländernas ekonomiska zoner som rättmätigt kinesiska, helt i strid med internationella konventionen. Under 2023 reviderade dessutom Kina sin tidigare 9-dash-line där man med pennstreck definierat sin intressesfär till att nu inkludera även hela Taiwan, vilket i praktiken gör det till en 10-dash-line.
Den nya versionen förblir ett anspråk över nästan hela Sydkinesiska sjön, men med ett extra streck inkluderat nära Taiwan för att också signalera anspråk över ön.
Kina behandlar nu linjen som en nationell gräns som omger området och därmed, enligt kinesisk tolkning, även territoriella rättigheter över haven och havsbotten inuti den.
Området inom denna linje inkluderar stora delar av andra kuststaternas exklusiva ekonomiska zoner (EEZ) enligt FN:s havsrätt t.ex. Filippinerna, Vietnam, Malaysia, vilket ger upphov till konflikter. Enligt FN:s havsrättsavtalet, UNCLOS har kuststater rätt till en exklusiv ekonomisk zon upp till 200 sjömil från kusten, där de ensamma får utnyttja de där lokaliserade naturresurserna. Kinas så kallade nine-dash line sträcker sig långt in i dessa ekonomiska zoner, vilket förnekar andra länders rättigheter enligt internationell rätt och skapar frekventa konflikter och ibland direkta konfrontationer om vem som har rätt att fiska eller prospektera olja/gas. Kina har genom de så kallade små blå männen, en referens till de små gröna männen som dök upp i samband med den ryska invasionen av Krym 2014, arbetat med gråzonskrigföring under flera år.
Sydkinesiska sjön är inte bara strategiskt viktig som sjöled — området har också rika naturresurser fiskbestånd som är mycket viktiga för livsmedel och jobb för kustländerna i Sydostasien, men även Olja och naturgas – undersökningar pekar på betydande reserver på havsbotten runt ögrupperna Spratly och Paracel.
För länder som Filippinerna, Vietnam, Malaysia och Brunei är kontroll över fiske och energiresurser kritiskt för nationell ekonomi och lokal försörjning.
2016 slog en skiljedomstol i Haag fast att Kinas historiska anspråk inom nine-dash line saknar rättslig grund under UNCLOS, och att vissa funktionella havsrättigheter tillkommer Filippinerna och andra kuststater. Kina avvisar dock domen och fortsätter att insistera på sin linje som bas för suveränitet och kontroll över resurserna.
Naturtillgångar som konfliktorsak
Världsordningen luckras upp och därmed också internationell rätt. Finns det en konflikt någonstans där en stormakt är inblandad så har den ofta en orsak i antingen självbild och har en roll i inrikespolitiken där det gäller att visa den egna befolkningen att ledningen gör landet starkt och framgångsrikt, eller så är det så enkelt finns det naturtillgångar i området. I så fall är incitamentet dubbelt – det handlar både om att själv ta kontrollen, men också att förneka stormaktskonkurrenterna tillgång till samma resurser.
Sverige och Europa måste, vid sidan om vad som tidigare skrivits också se Arktis som en potentiell framtida konfliktzon, något som sätter de nordiska länderna i frontlinjen.
