Vi lever i en tid där själva sanningen är ifrågasatt och det från högsta ort. Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea utgör vår tids axelmakter och har gemensamt förklarat krig mot vad Ryssland kallar “det kollektiva väst”. För 35 år sedan var alla lättade över att det Sovjetiska imperiet, med Ryssland som kärna kollapsade utan större våldshandlingar och den period av avspänning som följde sågs som en ny era av fred och samarbete mellan öst och väst. Ryssland tog sömlöst över Sovjetunionens roll vid FN och alla andra institutioner – och därmed trodde alla att det var över och att Ryssland skulle “bli som oss”.
I ljuset av de senaste två decenniernas utveckling kan man konstatera att det var överdrivna förhoppningar, där demokratiska ambitioner övergick i kleptokratiska strukturer – där korruption och politisk repression inte bara blev en del av systemet, utan det blev själva systemet. Putins kallande redan 2005 Sovjetunionens upplösning för den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet och har sedan tydligt visat, både i Georgien, Ukraina – men också i andra tidigare Sovjetrepubliker, att man anser att Sovjetunionen och de länder som omfattade det tidigare tsarryska imperiet, även är dagens Rysslands rättmätiga arv. Därmed kan kriget i Ukraina, som bland annat förs med hänvisning till att Ukraina inte är ett riktigt land, utan en del av Ryssland, ses som en fortsättning på imperiekollapsen – som för oss skett i slowmotion, men som i ett framtida historiskt perspektiv troligen kommer ses som en del av samma fas. Många politiker i västvärlden har lurats av klassiskt spegeltänkande, att tro att de tänker som oss och agerar med samma logik – och därmed klassat alla som tidigt tydliggjort hotet som alarmister.
Ryssland, Kina, Iran och Nordkorea har en gemensam värdegemenskap, med den gemensamma nämnaren att de alla har territoriella ambitioner alt. att de inte accepterar erkända nationella gränser. Ryssland hävdar att Ukraina är ett historiskt misstag, Iran och deras islamistiska proxyföreträdare inom Hamas och Hizbollah anser att Israel inte har något existensberättigande, Kina gör anspråk på Taiwan och Nordkorea har länge förberett för en kraftmätning med Sydkorea. De utgör tillsammans 2020-talets axelmakter.
Det är också i denna tid som valet i USA behöver ses i ljuset av det övriga geopolitiska läget, där USAs roll som västvärldens ledare tagits för självklart av oss, NATO och många fler – och där vi inte alltid gjort vårt yttersta för att själva värna vår frihet och våra värderingar. Denna roll har i ett historiskt perspektiv inte varit självklar – den som läst sin historia vet att USA hade en utpräglad isolationistisk politik, där man vände sig inåt och fokuserade på amerikanska intressen i första hand, från det första världskrigets slut och fram till den japanska attacken på Pearl Harbour 1941. Med ett utfattigt UK som fick ge upp i stort sett resterna av sitt stora imperium i kölvattnet av freden 1945, klev USA fram som beskyddarmakt mot de kommunistiska diktaturerna i både Sovjetunionen och Kina – och det Kalla Kriget var ett faktum.
35 år efter det Kalla Krigets slut har det politiska landskapet förändrats från de ideologiska ståndpunkter som präglade de tidigare decennierna till en myriad av strömningar kopplade till politisk åskådning, livsstil och religiösa strukturer. Sociala medier har gett en plattform för alla med någon form av budskap och dess algoritmer premierar innehåll som utlöser reaktioner, snarare än innehåller fakta och en korrekt beskrivning av verkligheten. Konspirationsteorier skapas och förstärks av opinioner och utnyttjas även av Ryssland och dess allierade för att såväl kort- som långsiktigt – och någonstans längs vägen började en åsikt räknas som “min sanning” och begreppen sanning och fakta började relativiseras.
I det amerikanska presidentvalet är debatten stundtals på en nivå som för något decennium sedan bara var möjlig i kommentarsfälten på sociala plattformar, men har nu flyttat ut i verkligheten – och det i världens största ekonomi och Europas viktigaste allierande.
Det finns de som ser situationen som en naturlig del av landets utveckling. I boken “The Storm Before The Calm”, som beskriver författaren George Friedman två olika cykler i det amerikanska samhället som på olika sätt skapat turbulens och omformat USA genom historien. Geopolicial Futures har en utmärkt sammanfattning med en bra illustration för den som vill läsa mer.
Den ena är en 80-årig institutionell cykel som definierar ledarskapet i USA och den andra är en 50- årig socioekonomisk cykel som definierar hur man skapar nytt välstånd. Varje skifte har lett till turbulens eller till och med krig – och under 20-talet sammanfaller de båda cyklernas brytningstid vilket kan leda till ännu större motsättningar än vad vi hittills sett.
Friedman beskriver hur den 80-åriga institutionella cykeln styr hur den federala makten förhåller sig till delstaternas och hur den första inleddes med frihetskriget från Storbritannien och hur inbördeskriget avslutade den första cykeln genom att tydliggöra den federala makten över delstaterna. Den tredje cykeln innebar stärkningen av presidentmakten efter andra världskriget utifrån att kärnvapenkapprustningen gjorde det omöjligt att samla kongressen i händelse av ett plötsligt angrepp och makten att trycka på “knappen”. överläts till presidenten.
De socioekonomiska cyklerna är också detaljerat beskrivna och handlar om hur motsättningar i samhället och ekonomin leder till omdefinierade ekonomiska och politiska spelregler. Varje socioekonomisk cykel avslutas med politisk turbulens och en svag president som förkroppsligar det som varit – och följs av en president som uträttar stordåd. För att beskriva de två senaste så var Hoover president under depressionen som inleddes under 1920-talets sista år och följdes av Roosevelt som skapade förutsättningarna för ett industriellt och ekonomiskt starkt USA som kunde hjälpa till att krossa axelmakterna under andra världskriget. Därefter följde tillväxtåren under 50- och 60-talet men också stigande sociala spänningar i form av antirasistiska strömningar och påföljande turbulens liksom politisk polarisering under Vietnamkriget. Den svaga presidenten som avslutade den cykeln var Jimmy Carter – vilken följdes av Ronald Reagan, som inledde ett nytt starkt decennium för USA i politiken såväl som i ekonomin.
I slutet på varje cykel har det inträffat turbulens och motsättningar och det är i det perspektivet vi ska se på USA som nu står i flera vägval, både internt och vad gäller vilken roll landet ska spela i världspolitiken. 2020-talet blir den stora vattendelaren där de två cyklernas brytningstid för första gången sammanfaller och den som är president år 2028 kommer att gå till historien som den svaga presidenten och följas av en som leder USA mot framtiden och nästa glansperiod.
Jag är inte en som tror på vare sig öde eller förutsägelser men det finns en intressant beskrivning av historiska skeenden som ändå har än bäring på det som nu sker inom det amerikanska samhället – och det som sker där har också en påverkan på resten av världen. Oavsett vad som händer i veckan som kommer behöver Sverige och Europa vara mer aktiv i frågor som rör sin egen säkerhet och säkerställa sin egen försörjning inom energi- och råvaruområdet för att öka sin resiliens, men i nära samarbete med andra demokratiska krafter i hela världen.
