Nyårsspaning inför 2026 3. America First – isolationismen åter i den nya nationella säkerhetsstrategins spår

USA har under Trumps första år som president tagit en helt ny riktning, mot en isolationistisk position och avslutar därmed sin roll som västvärldens ledare. Det har varit ett år fyllt med starka ord, både internt i USA men också mot både motståndare och allierade utomlands. Det finns både likheter och skillnader mellan den första presidentperioden.

Trump fortsätter en stil av polariserande politik, liknande den från hans första presidentperiod. Retoriken är ofta konflikt-orienterad, med fokus på att utmåla politiska motståndare som fiender. Opinionen i USA är djupt delad mellan konservativa och liberala väljare, och tilliten till politiska institutioner har varit under press under en längre tid, något som pågått sedan tidigare mandatperioder. Presidentdministration har drivit frågor om ”woke” kultur, konservativa värderingar och nationell identitet, vilket förstärker konflikter i samhällsdebatten mellan olika grupper.

Trump har också använt verkställande order i extremt hög takt, i större grad än någon president sedan Franklin D. Roosevelt och det har under 2025 kommit mer än 200 presidentorder, där många direktiv rör handel, migration, federala anställningar och styrning av myndigheter. Denna omfattning har gjort att delar av politiken drivs utan kongressbeslut, vilket skapar en debatt om maktdelningen och demokratiska processer.

Under 2025 har administrationen omorganiserat stora delar av den federala staten, vilket lett till massiva nedskärningar i den federala personalstyrkan och omstrukturering av myndigheter. Uppsägning av anställda med lång erfarenhet inom exempelvis etablerad vetenskap, klimatforskning och diplomati, samt nedläggning eller omlokalisering av program kopplade till mångfald, klimat och forskning.

Detta har påverkat hur myndigheter fungerar och kritiserats som ideologiskt motiverade omstruktureringar snarare än reella effektivitetsförbättringar och även det av Elon Musk ledda DOGE, Department of Goverment Effiency visade sig vara mer ett projekt för att visa att man ville göra något, snarare än att skapa reella effekter.

Uppmärksammats har också det faktum att Trump med affärspartners har gett sig in med investeringar på ett sätt som annars inte skulle accepterats i andra demokratier, såsom spekulativa kryptovalutor. Trump och Witkoff med söner var medgrundare till  World Liberty Finanials och deras kryptovaluta $WLFI. Detta är alltså samme Witkoff som varit Trumps särskilda sändebud till Ryssland i förhandlingarna om Ukraina – samme Witkoff med mångåriga kopplingar till “ryska affärsintressen”, läs penningtvätt.

När det gäller utrikes- och säkerhetspolitiken har Trump har betonat sin ”America First”-agenda. Tullvapnet har införts mot flera handelspartner, och handelsrelationer har omförhandlats. Avslutat eller reducerat engagemang i internationella organisationer och avtal (t.ex. WHO och klimatinitiativ), vilket också påverkar relationen med andra länder och det internationella samfundets syn på USA.. Utnämningar och personalförändringar inom utrikesförvaltningen har också väckt frågor om diplomatisk kontinuitet. Detta har lett till osäkerhet i globala handelsrelationer och kritik från utlandet.

America First dominerar även på säkerhetsområdet

I november släppte USA sin nya nationella säkerhetsstrategi där man tydligt drar sig tillbaka från rollen som världspolis och den garant för den globala säkerhetsordningen eller med strategins egen skrivning:   ”The days of the United States propping up the entire world order like Atlas are over. … we will organize a burden-sharing network … with our government as convener and supporter.”

Budskapet från USA är inte på något sätt nytt. President Obama signalerade redan under sin första presidentperiod att han ansåg att USA drog ett för stort lass för att garantera säkerheten. 2011 beskrev Obama i samtal med journalister Europas allierade som ibland ”free riders”. Under NATO-insatsen i Libyen 2011 så stod det klart att den Europeiska delen av NATO hade minimal uthållighet att utkämpa ett krig och precisionsstyrda vapen tog snabbt slut, vilket skapade frustration i Washington. På Natos toppmöte i Wales 2014 enades medlemsländerna om att sikta på 2 % av BNP i försvarsutgifter.

Trump har med andra ord i sak inte kommit med några nya budskap än sin föregångare men har valt  att göra det konfrontativt och offentligt, att koppla det till hot om minskat amerikanskt skydd och att framställa NATO  som ett snarast kontraktuellt förhållande snarare än en politisk och värderingsstyrd  allians

Den nya säkerhetsstrategin har ett antal formuleringar som fått Europeiska ledare att höja på ögonbrynen  som målar upp Europa som en kontinent i kris, med risk för “civilisationsutplåning” på grund av massmigration, låga födelsetal och politisk stagnation:

“[Europe’s] economic decline is eclipsed by the real and more stark prospect of civilizational erasure.”

“The activities of the European Union and other transnational bodies … undermine political liberty and sovereignty.”

“…migration policies that are transforming the continent and creating strife, censorship of free speech and suppression of political opposition, cratering birthrates, and loss of national identities and self‑confidence.”

“Our broad policy for Europe should prioritize … cultivating resistance to Europe’s current trajectory within European nations.”

Därmed kan man se en direkt acceptans av de synsätt som drivs av de krafter på den yttersta högerflanken i Europa, såsom t ex tyska AfD som också har en prorysk agenda, något som är allvarligt i sig. Flera av skrivningarna har också tolkas som att man ska försöka påverka den interna politiken hos sina allierade.

Dokumentet avviker kraftigt från tidigare strategier genom att kraftigt kritisera EU och dess institutioner för att underminera “politisk frihet och suveränitet”, samt beskriva Europa som svagt, splittrat och i ekonomisk nedgång.

Det finns också ett antal skrivningar som tolkats som en öppning för att erkänna ryska inflytelsesfärer i Europa:

“Managing European relations with Russia will require significant U.S. diplomatic engagement, both to reestablish conditions of strategic stability across the Eurasian landmass …” Detta stycke nämner strategisk stabilitet med Ryssland i Europa utan att beskriva Moskva som ett hot eller föreslå aktiv militär avskräckning. Detta skulle kunna tolkas som att man accepterar en status quo‑relation där Rysslands inflytande är en del av den europeiska ordningen snarare än något som aktivt ska motverkas.

Vidare skriver man “…it is a core interest of the United States to negotiate an expeditious cessation of hostilities in Ukraine, in order to stabilize European economies … and reestablish strategic stability with Russia…”. Att målet är ett snabbt slut på kriget, formulerat utan värderingar kring ryskt agerande eller territoriell integritet, kan uppfattas som en uppmuntran till kompromisser som i praktiken bekräftar att Ukraina släpper delar av sitt territorium, något som i sig är emot Ukrainas grundlag och därför i praktiken brottsligt att acceptera.

“Our broad policy for Europe should prioritize … enabling Europe to stand on its own feet and operate as a group of aligned sovereign nations … ending the perception, and preventing the reality, of NATO as a perpetually expanding alliance…” Rysslands slut på inflytande i Östeuropa upphörde i praktiken när de tidigare Warzawapaktsländerna och Baltikum valde att gå med NATO-alliansen decennierna efter murens fall. Att NATO är öppet för andra att söka skydd i är något som historiskt varit en nyckelprincip. Detta kan tolkas som att indirekt acceptera Moskvas sfär av inflytande genom att förhindra fortsatt utvidgning mot öst, något som stått på Putins önskelista sedan start. Det blockerar också naturligtvis Ukrainas inträde i alliansen.

Det är också extraordinärt att USA vid flera tillfällen drivit frågan om att köpa Grönland av Danmark, som man sagt vara en dålig allierad eftersom man inte har en möjlighet att försvara den grönländska landmassan som är en viktig plattform nära Arktis – som bedöms bli allt viktigare både för handelsrutter och för framtida råvaruutvinning, men också för robotförsvar.  USA:s amerikanska anspråk på Grönland,  ses som en symbol för Trumpadministrationens vilja att definiera strategiska inflytelsesfärer. Det är dessutom  en signal om att USA ser territoriell kontroll som legitima säkerhetsmått, vilket ju direkt linjerar med Trumps hållning gentemot Ukraina och även tidigare delar av det ryska imperiet och Sovjetunionen.

Även om officiella dokument inte explicit talar om inflytelsesfärer globalt, kan agerandet kring Grönland uppfattas som ett uttryck för politiken i praxis: territoriala anspråk där USA ser sitt strategiska försprång hotat. Hur detta faller i god jord Rysslands Putin kan du läsa om i min förra artikel, som belyser Rysslands imperiesträvanden.

Stor osäkerhet om USAs roll i världen

President Trumps första år under sin andra presidentperiod har lett till en omvärdering av USA som lojal strategisk partner. Trump har utmålat USA som ett offer för giriga handelspartners som har konkurrerat på ojämna villkor.

Den snabba omsvängningen från multilateralt samarbete till mer ensidiga hot och protektionism skadar USA:s trovärdighet eftersom den skapar osäkerhet, minskar förtroendet i allianser och gör det svårare för partners att planera långsiktigt. Det leder till att USA kan uppfattas som opålitligt, opportunistiskt och mer intresserat av kortsiktiga fördelar än av långsiktig strategisk stabilitet. Även förhandlingarna om Ukrainas framtid, som också är ett centralt europeiskt intresse har innehållit ingredienser som fokuserar på amerikansk ekonomisk vinning, snarare än att upprätthålla internationella avtal.

Det har också lett till att man i Europa börjat fundera på vad de amerikanska säkerhetsgarantierna och därmed NATO-alliansen är värda – står Europa ensamt i händelse av en konflikt med Ryssland – genom en amerikansk acceptans av rysk överhöghet i Europa?

Ekonomisk-, utrikes- och säkerhetspolitik är trögrörliga material som är förknippade med strategiskt valda justeringar över tid. Oförutsägbarhet leder till att relationer med allierade kan förändras. Organisationer som FN, WTO, NATO eller EU förlitar sig på att USA följer långsiktiga principer. Om strategiska dokument signalerar snabba förändringar i prioriteringar eller hot om ensidiga åtgärder kan dessa institutioner uppfatta USA som opålitligt, vilket kan leda till att de söker att minska sitt beroende av amerikansk ledning.

Om USA till exempel snabbt växlar från frihandel och multilaterala avtal till protektionism med höga tullar, blir det svårt för företag och regeringar i andra länder att planera långsiktigt. Handelspartners kan börja tvivla på att avtal med USA är hållbara och pålitliga, vilket kan leda till minskad investering, sökning av alternativa partners inom Europa och fragmentering av globala leveranskedjor.

På samma sätt gör snabba omsvängningar i utrikespolitik gör att europeiska och asiatiska regeringar kan uppfatta USA som oförutsägbart och opportunistiskt, snarare än som en stabil och långsiktig partner. När USA tar en viss ståndpunkt vid förhandlingar, kan motparter anta att den snabbt kan ändras nästa mandatperiod, vilket minskar USA:s förhandlingsmakt. Ironiskt nog kan hård retorik leda till det Trump säger sig vilja undvika: Europeisk försvarsindustri istället för amerikansk. Mer samordnad EU-industripolitik. Mer handel i Euro och inre militärt beroende av USA. Detta är långsiktigt dåligt för USA:s ekonomi, även om det kortsiktigt låter ”America First”.

Trump satsar sina kort på att Europa har få realistiska alternativ säkerhetsmässigt och att EU är alltför splittrat politiskt. Detta göra att Trump tror sig kunna pressa Europa utan att bryta relationen. Det är med andra ord en klassisk asymmetrisk förhandling –  pressa hårt men räkna med att motparten inte kan gå sin väg.

Genom sin tuffa argumentation och sin oförutsägbarhet underminerar Trumpadministrationen det system som gjort USAs makt relativt kostnadseffektiv att upprätthålla. Imperier faller sällan för att de är för svaga – de faller för att de missförstår sina allierades värde.

USAs makt och ställning bygger i realiteten på samarbete med allierade…

Det finns en indirekt risk för USA i att allvarligt utmana Europa och övriga allierade såsom Japan, Sydkorea och andra – faktum är att USAs position kommit att realiseras i samarbete med dess allierade, inte minst i Europa.

Trump och tidigare Obama har rätt i att Europa har underinvesterat i försvar sedan slutet på kalla kriget. USA har stått för en oproportionerligt stor del av NATO:s militära kostnader. Europeiska länder har därmed kunnat prioritera välfärd och ekonomi delvis tack vare amerikansk säkerhetsgaranti.

Men USA har samtidigt fått fördelar av stabilitet genom att ha ett  lojal samling av rika industrinationer som också gjort sitt i stöd för USAs krigsinsatser i Mellanöstern, stöttat dollarns globala ställning och finansierat USAs underskott genom köp av amerikanska statsobligationer. USAs säkerhetspolitik har också varit en affärsmodell som sedan andra världskriget har gett USA enorma fördelar.

Europeiska centralbanker, pensionsfonder och banker är bland de största köparna av amerikanska statsobligationer vilket håller USA:s räntor lägre, samtidigt som dollarn är stabil och det går att finansiera det stora amerikanska budgetunderskottet. Utan Europa blir USA mer beroende av inhemsk finansiering eller asiatiskt kapital, vilket vore politiskt och strategiskt sämre.

USA och Europa är dessutom handelspartners inom en mängd områden och USA satt standarder på försvarsområdet, vilket gjort USA till en stor leverantör av försvarsmateriel, nu senast det amerikanska. jaktflygplanet F35, som valts av europeiska försvarmakter trots enorma kostnader förknippat med systemet.

…men även på dollarn roll som världsvaluta

När andra världskriget tog slut 1945 låg de flesta länders ekonomier i ruiner och stora delar av Europa var sönderbombat och den industriella basen förstörd. På andra sidan jorden av Japan var besegrat och hade förlorat nästan all produktionskapacitet. De europeiska kolonialmakternas landområden i  i Asien och Afrika var ekonomiskt och i vissa fall politiskt instabila. USA däremot stod ekonomiskt starkt eftersom krigsinsatsen hade fått den amerikanska industrin att växa enormt. Man ägde dessutom två tredjedelar av världens guldreserver.

För att bygga ett stabilt ekonomiskt system efter kriget samlades 44 länder i Bretton Woods, New Hampshire, 1944. Syftet var att skapa ett internationellt finansiellt system som skulle undvika ekonomiskt kaos som på 1930-talet samt främja handel och återuppbyggnad. Resultatet av detta möte blev Bretton Woods-systemet.

Dollardominansen bygger på andras acceptans

Kan då dollarn förlora sin makt? Nja, i teorin är allt möjligt men det kräver alternativ som inte finns idag.

Men om investerare börjar tro att USA inte kan kontrollera sin numera gigantiska  skuld (se illustration ovan) eller har en politik som urholkar värdet så blir ju tillgångar i dollar mindre värda och motverkar syftet om en säker hamn. Det kräver dock långvarig hög inflation utan trovärdig Fed. Det är därvid intressant att Trump vill knyta Fed närmare Vita Huset och vill ha sänkta räntor samtidigt som man driver upp inflationen genom att införa tullar som påverkar priset för amerikanska konsumenter. Förtroendet för valutor följer med makt och förtroende. Om USA förlorar militär dominans globalt eller över tid driver en politik som är oförutsägbar – då minskar även förtroendet för valutan.

Europa är en pelare i dollarsystemet eftersom man håller stora dollarreserver och dessutom köper amerikanska statsobligationer. Man deltar i  SWIFT och har historiskt stöttat  USA-ledda finansnormer. Det gör Europa till medförvaltare av dollarns dominans, inte en bara passiv mottagare.

USA:s globala finansiella makt bygger på acceptans. Om Europa inte längre reflexmässigt stödjer USA:s sanktioner och ifrågasätter att amerikansk lag ska styra hela betalningssystemet så blir USA:s finansiella vapen väsentligt mindre potent. Det finns idag inget alternativ för att ersätta dollarn eftersom ingen annan stat eller valuta kan ta över dollarns roll och ge möjlighet att parkera stora mängder kapital i säkra tillgångar.

Om Europa börjar ifrågasätta USAs långsiktiga intentioner, vilket inte är en omöjlighet om Trumpadministrationens politik ärvs av hans efterträdare och USA fortsätter att driva en politik mot Europa som gör att det finns anledning att anta att USA inte längre är, eller kommer bli en stabil eller pålitlig partner under överskådlig tid skulle det kunna det leda till till exempel  starkare incitament att bygga egna betalningssystem och stärka eurons globala roll samt att göra sig mindre beroende av amerikanska banker. Detta skulle i sin tur leda till en långsam urholkning av dollarns särställning.

USAs politiska turbulens genom decennierna

The Storm before the calm är en bok av  den geopolitiske analytikern Georg Friedman som beskriver utvecklingen av det amerikanska samhället genom historien som präglad av långsiktiga politiska och sociala cykler. Det är en intressant betraktelse och historiebeskrivning om USAs upp- och nedgångar och återkommande perioder av turbulens.

Friedman menar att det finns en ekonomisk cykel på femtio år tenderar att sluta med perioder av social polarisering, protester och ibland våldsamma konflikter, ofta följt av reformer. Det finns också en 75-årscykel som brukar förändra hur USA styrs. Den första cykeln började med det amerikanska frihetskriget som skapade en allians av fria stater, inbördeskriget definierade den federala maktens överhöghet varefter perioden efter andra världskriget krävde ett starkare presidentmandat eftersom kärnvapenhotet inte gjorde det möjligt att fråga kongressen om mandat för att starta krig.

Exempel på hur 50 årscykeln påverkat utvecklingen i landet är:

• Slutet av 1860-talet: Efter inbördeskriget (1861–1865) följde rekonstruktion och politiska omvälvningar.

• 1910-talet till 1920-talet: Industrialisering och arbetskonflikter kulminerade i social oro, vilket ledde till nya arbetslagar och socialpolitik.

• 1960-talet till 1970-talet: Medborgarrättsrörelsen, Vietnamkriget och kulturella konflikter markerade slutet på en cykel och förberedelsen för en ny samhällsordning som sammanföll med Watergate och 70-talets energikris.

75-års cyklerna är större och mer dramatiska. De handlar om fundamentala förändringar i politisk och ekonomisk makt, ofta kopplade till krig eller stora ekonomiska kriser.

Exempel:

• Slutet av 1870-talet: Efter 1870-talets kris och inbördeskrigets efterverkningar etablerades nya ekonomiska institutioner och maktstrukturer i USA.

• 1940-talet: Andra världskriget följdes av USA:s globala hegemoni och skapandet av internationella institutioner som FN och Bretton Woods-systemet.

• 2010-talet–2020-talet: Friedman hävdar att vi nu närmar oss slutet på en 75-års cykel som började runt andra världskriget, vilket innebär en period av djup omstrukturering, potentiellt med nya maktbalanser internationellt och inrikes.

Friedman menar att dagens politiska polarisering, kulturella konflikter och ekonomiska utmaningar inte är slumpmässiga utan en del av dessa cykliska mönster. En central poäng hos Georg Friedman är att presidentens faktiska makt inte främst beror på personlighet, utan på var i de historiska cyklerna landet befinner sig. När institutioner fungerar väl och samhället är relativt stabilt, producerar USA ofta svaga eller begränsade presidenter. När samhället däremot befinner sig i djup kris eller strukturell övergång, uppstår behovet av starka presidenter som kan bryta dödlägen och omforma systemet. Presidenter är inte starka för att de är exceptionella – de blir starka när systemet kräver det.

De får mandat att genomföra radikala reformer, stabilisera samhället och omstrukturera institutioner. Några exempel på detta som lyfts fram i boken är:

• Abraham Lincoln under inbördeskriget – han ledde under slutet av en 50-års cykel präglad av social oro och slaverikris.
• Franklin D. Roosevelt under 1930-talets depression – kraftfull ledare vid slutet av 50-års cykeln och början av en ny fas.
• Ronald Reagan under 80-talet – som mobiliserade USAs ekonomiska och militära makt till den grad att det till slut knäckte Sovjetunionen utan strid.

Alla dessa har följt på svaga presidenter som inte lyckats hantera de spänningar som funnits. Friedman argumenterar att turbulensen som vi nu ser inte är en kris utan en övergångsfas mot en ny ordning, som historiskt har inneburit både smärta och möjligheter.

Friedmans cykelanalys förutspår att USA står inför en historiskt kritisk period runt 2028 och perioden 2024–2028 kommer präglas av instabilitet och följas av en lugnare period där en stark president väljs som på samma sätt som Reagan tar landet  i en ny riktning.

Det som är unikt för vår tid är att både 50-årscykelns och 75-årscykelns spänningar sammanfaller för första gången, vilket skulle betyda att vår tid är exceptionell och att de motsättningar som finns i det amerikanska samhället. Utan att vara deterministisk så är det en intressant historiebeskrivning som har sina poänger.

Den transatlantiska alliansen är prövad men lever fortfarande i högsta grad

Det kan framstå som att den snabba omställningen av USA utrikes- och säkerhetspolitik under Trump skapat en avgrund mellan Europa och USA, men den transatlantiska länken står sig ändå fortfarande stark. En hel del av den Trumpianska utrikespolitiken är också inrikespolitik – det vill säga att visa USAs och inte minst sin egen förträfflighet för hemmapubliken

Det ömsesidiga beroendet finns där fortfarande och på det militära planet finns också många decennier av relationsbyggande som inte förändras på en presidentperiod och USA och Västeuropa har fortfarande starka band både politiskt, ekonomiskt och militärt.

Det är också ett skäl till att man ofta gör skillnad mellan USA och “Trumpadministrationen” i beskrivningen av vad som pågår i det politiska livet. Det förefaller också som att Trump alltmer går mot att bygga historien av sig själv i form och hellre fokuserar på att sätta sitt namn på så många fysiska objekt som möjligt, i ett försök att cementera sin presidentperiod i de amerikanska historieböckerna. Ett exempel på detta är den nya klassen örlogsfartyg som ska bära hans namn, ett projekt som döms ut som en fantasi, som inte hör hemma på ett framtida slagfält.

Det stundande mellanårsvalet blir ett viktigt test för Trumps politik och popularitet, liksom för Demokratiska partiets förmåga att formulera ett trovärdigt alternativ. Historiskt riskerar den sittande presidentens parti att tappa mandat, särskilt i en andra mandatperiod. Om Republikanerna förlorar makt i kongressen kan Trumps handlingsutrymme krympa avsevärt, samtidigt som oppositionen får större inflytande. Hur 2026 utvecklas kommer att påverka Trumps inflytande och parti fram mot presidentvalet 2028, även om han själv inte kan kandidera igen. Opinionsundersökningarna pekar i dagsläget på en utmanande situation för Trump och Republikanerna. Det blir också svårare att få igenom nya lagförslag och istället kan Republikanerna tvingas förhandla oftare och sluta kompromisser.

Den stora frågan är vilken kandidat från det Republikanska partiet som kommer ställa upp inför valet och därmed föra in USA i nästa period, som definierar Trump-erans förlängning in i en mer beständig färdplan för det republikanska partiet och huruvida Demokraterna kan samla sig för att själva föra fram en ny kandidat.

Det är snarare den kommande presidentperioden som kommer att definiera den transatlantiska länkens styrka – vilket också öppnar upp för flera länder att skapa splittring och försvaga denna. Det är också då som det visar sig om USA kommer att välja den isolationistiska vägen som det gjorde från slutet av första världskriget och fram till Pearl Harbour eller om man vill släta Trumpperiodens provokationer mot sina allierade.

I den bästa av världar får Georg Friedman rätt – att USA får en ny stark president som kan leda landet mot lugnet efter stormen.

Tills dess får vi i Europa fokusera på det som vi kan göra själva, vilket jag skrev om i den första artikeln i denna serie dagen innan nyårsafton:

Friheten är inte längre självklar utan måste försvaras och Europa kan mycket väl behöva bygga en parallell säkerhetsstrategi som komplement till det transatlantiska NATO-samarbetet inklusive en egen nukleär avskräckningsförmåga som Per Tengblad skriver på kkrva.se. Det är nu vi väljer vilket Europa som våra barn och barnbarn ska växa upp i.