Som de tidigare artiklarna i denna första del av nyårsspaningen så handlar även denna om det faktum att vi lever i en tid när världsordningen snabbt förändras. Det internationella systemet eller det som vi kallar för den regelbaserade världsordningen befinner sig i en övergång, från en period präglad av ekonomisk integration och relativ stabilitet, till en era av geopolitisk fragmentering, säkerhetspolitisk konkurrens och ekonomisk risktagande. I denna miljö intar Kina en särställning: landet är djupt integrerat i den globala ekonomin och ändå alltmer i konflikt med dess grundläggande förutsättningar i form av normer och mellanstatliga konventioner. Tillsammans med Ryssland, Nordkorea och Iran – det så kallade CRINK-blocket, så skapar de en allians mot västmakterna. SÄPOs årsrapport 2024/25 pekar öppet ut Kina som ett hot mot Sveriges säkerhetsintressen:
“Kina agerar långsiktigt för att stödja sina globala ambitioner. För att uppnå dessa använder de sig av en blandning av lagliga och olagliga metoder. De kinesiska säkerhets- och underrättelsetjänsternas verksamhet syftar till att inhämta information och påverka stater, anskaffa teknik och kunskap samt att utöva kontroll över kinesiska oppositionella.
För beslutsfattare är det avgörande att förstå Kina inte enbart som en tillväxtmarknad eller handelspartner, utan som ett land med stormaktsambitioner i sitt närområde men som också har inre ekonomiska begränsningar som i ökande grad formar dess yttre strategiska beteende.
Under perioden 2024–2026 har Kina visat sig vara en global aktör med:
- Ökad militär kapacitet och regional närvaro, särskilt i Taiwans närområde och Sydkinesiska havet.
- Djupare ekonomiska relationer globalt, men också växande motsättningar med EU om handelsvillkor och teknologisk konkurrens.
- Ett strategiskt fokus på partnerskap med stater som Ryssland, vilket påverkar energiområdet såväl som det militära området och därmed den geopolitiska maktbalansen.
Detta skapar konkurrerande dynamiker: å ena sidan handel och å den andra strategiska säkerhetsfrågor, vilket påverkar både närområdet i Asien och Europa på flera nivåer — från diplomati till försvarspolitik och ekonomiska strategier.
Behöver man bry sig om säkerhetstjänsternas varningar för Kina som säkerhetshot?
Kinesiska lagar kan tvinga kinesiska bolag och kinesiska medborgare, även i utlandet att dela information när myndigheter bedömer detta som nödvändigt för underrättelsearbete. Det finns därvid ingen specifik gräns i lagen som definierar när myndigheter kan begära data om det anses relevant — definitionen av “nationell säkerhet” är inte tydligt avgränsad. Detta har tolkats som att alla medborgare och organisationer ska stödja underrättelsearbete.
Detta blir särskilt relevant om en person eller ett företag har:
- Familj eller tillgångar i Kina
- Dotterbolag eller kontor i Kina
- Juridisk hemhörighet eller affärsrelationer där
Myndigheter kan då ha påtryckningsmedel för att få samarbete för att skydda “nationell säkerhet”.
Handeln med Kina är omfattande och det saknas ofta alternativ i dagsläget, givet att en stor del av Europas produktion effektivt outsourcats till Kina de senaste decennierna. Men det är viktigt att konstatera givet ovan att även de kontakter som förefaller oförargliga kan vara en del av kinesisk underrättelseinhämtning.
Det finns också med anledning av detta, givet Kinas styrka inom elektronikområdet en stor diskussion om huruvida kinesiska digitala tjänster är ett säkerhetshot:
En rad kinesiska tech-företag har erkänt att användardata från EU skickas till servrar i Kina. Detta gäller bland annat TikTok, AliExpress, SHEIN och Xiaomi enligt klagomål under EU:s GDPR-lagstiftning.
Flera granskningar har visat att kinesiska elbilar kan skicka stora mängder insamlad data till servrar i Kina – även när bilägaren i Europa inte aktivt använder sådana funktioner. I vissa länder (exempelvis Storbritannien) har försvarsrelaterade företag varnat anställda att inte ansluta sina mobiltelefoner till kinesiska elbilar, av rädsla för att känslig data kan avläsas och potentiellt hamna i fel händer.
Rapporter och tester har funnit exempel där uppkopplade produkter (t.ex. smarta tv-apparater och andra IoT-enheter) samlar in nätverksinformation och annan metadata som kan skickas vidare till analytiska servrar, ofta med koppling till kinesiska tjänster. Vissa produkter har dessutom scannat kringliggande Wi-Fi-nät, samlat in Mac-adresser och nätverksdata och funktioner som kallats “telemetri” eller automatiska bakgrundsprocesser där data skickas regelbundet utan tydlig transperens för användaren
I Norge har kollektivbolaget Ruter testat kinesiska elbussar (t.ex. från Yutong) och funnit att tillverkaren via internet och mobilnät har digital åtkomst till programvarusystem för uppdateringar och diagnostik. Dessa funktioner gör att bussarna teoretiskt kan stängas av eller göras obrukbara av leverantören, även om operatören betonar att det inte finns bevis för att någon faktiskt försökt det.
Kina – en stormakt med territoriella ambitioner
Kinas långsiktiga mål är inte nödvändigtvis global dominans i klassisk mening, utan strategisk kontroll över sitt närområde, inklusive rent territoriella anspråk.
Kinesiska kartor används internt och ibland officiellt för att visa vidsträckta maritima och historiska anspråk, vilket väcker kritik eftersom de antyder territoriell legitimitet över områden som internationell rätt inte erkänner som Kinas.
Kina gör till exempel omfattande anspråk på öar och havsområden i Sydkinesiska sjön, vilket strider mot nationell suveränitet för länder som Filippinerna, Vietnam, Malaysia och Brunei. Dessa anspråk baseras på en vidsträckt karta som Kina själva använder för att rättfärdiga kontroll över merparten av havet enligt den så kallande Nine-Dash Line, vilket inte erkänns av internationell rätt.
Konflikter om omstridda öar som Spratly och Scarborough Shoal har lett till regelbundna diplomatiska och militära spänningar mellan Kina och grannländer. Även relationerna mellan Kina och Japan har förvärrats, inte minst kring frågor om Taiwan där Japan uttryckt potentiell militär respons om Kina angriper Taiwan – vilket kritiserats kraftigt av Beijing så sent som för ett par veckor sedan.
Kinas territoriella ambitioner undergräver regional stabilitet, skapar upprepade incidenter med grannländer och utmanar internationell sjörätt. Denna regionala ambition är självfallet oförenlig med den rådande säkerhetsarkitektur, som bygger på amerikansk militär närvaro, allianser med Taiwan, Japan, Filippinerna liksom med Australien och Nya Zeeland, samt internationell rätt. Därmed blir Kinas maktutövning per definition destabiliserande, även om den inte alltid tar formen av öppet våld.
Kina har de senaste decennierna gjort enorma investeringar för att modernisera sin militär, inklusive moderna stridsflygplan, robotar, satellitsystem och avancerade drönarsystem, samt uppvisningar av detta i stora militärparader.
Det har också dykt upp rapporter om kinesiska drönare på internationella i Ukraina, vilket tyder på export och spridning av kinesisk militär teknik.
Den snabba militära uppbyggnaden inklusive drönarteknologi ökar Pekings möjlighet att projicera makt långt bortom landets gränser och skapar nya typer av asymmetrisk kapacitet i konflikter.
Kina hävdar officiellt att Taiwan är en del av Kina och har ökat både politiska och militära påtryckningar mot Taiwan, inklusive frekventa flygningar in i Taiwans kontrollzon.
Under Xi Jinpings ledarskap har Folkrepubliken Kina försökt formulera sin roll på den globala scenen som en nation utsatt för historisk förödmjukelse — men nu återuppstånden med legitimitet, styrka och rättmätig makt. I denna berättelse är 2027 inte bara ett militärt mål, utan ett symboliskt år då Kina enligt sin officiella strategi ska ha byggt upp tillräcklig kapacitet för att återförena Taiwan med fastlandet om nödvändigt.
Taiwan – en nagel i ögat på den kinesiska självbilden
I kinesisk officiell retorik är Taiwan inte en separat stat utan en ”ouppdelad del av Kinas territorium” och en målpunkt i den nationella återfödelsen. Utrikesminister Qin Gang har uttalat att Taiwan enligt Kinas konstitution är en del av Kinas “heliga territorium” och att det är varje kineses plikt att slutföra denna återförening — med alla medel om så krävs.
I sitt nyårstal vid årsskiftet 2025/2026 betonade Xi Jinping återigen att ”återföreningen av vårt moderland är en ostoppbar utveckling” och talade om en gemensam identitet för människor på båda sidor om Taiwan-sundet.
Detta knyter an till den bredare nationella narrativa konstruktionen där Kina definierar sitt behov att återställa av nationell ära, efter det som i kinesisk politisk kultur kallas ”hundraåriga förödmjukelsen” (från Opiumkrigen fram till slutet av 1900-talet). I denna förståelse är frågan om Taiwan inte bara ett territoriellt krav utan ett psykologiskt och historiskt imperativ.
År 2027 har fått särskild betydelse eftersom det enligt såväl västerländska militära bedömningar som kinesiska planer är den tidpunkt då Folkets befrielsearmé (PLA) sägs vara kapabel att genomföra en större operation mot Taiwan om ledningen bestämmer det. Analytiker beskriver det dock som ett mål att ha kapaciteten för ett angrepp, mer än ett löfte om att ett angrepp de facto kommer att ske just det året. Det innebär att Kina vill ha de tekniska och organisatoriska resurserna på plats för att kunna agera om rådande omständigheter — militära, politiska och internationella — bedöms som fördelaktiga.
Denna tonvikt på 2027 ligger också i linje med kinesiska mål om att stärka sin militära position inför PLAs (People Liberation Army) 100-årsjubileum och att visa upp en återuppstånden Kina, redo att hävda sig själv på allvar på den internationella arenan.
Det kinesiska utrikesdepartementet och militära talesmän har konsekvent betonat att Kina inte tolererar separatism, och militären har sagt sig vara beredd att ”konsekvent krossa” alla försök till taiwanesisk självständighet eller utländsk inblandning. Samtidigt är det viktigt att notera att denna retorik spelar en roll i att forma inrikespolitiska sammanhang. Genom att rama in Taiwan-frågan som en del av en historiskt motiverad återställning av nationell heder, främjar den styrande eliten en nationalistisk självbild som stödjer partiets legitimitet och Xi:s ledarskap.
Kinas ekonomiska utmaning
Kinas ekonomi har gått från att vara en motor för global tillväxt till att bli en förvaltningsekonomi, där huvuduppgiften är att undvika kris snarare än att skapa dynamik. Tillväxten upprätthålls i stor utsträckning genom:
- Kreditexpansion
- Statliga investeringar
- Politisk styrning av kapital
Samtidigt har avkastningen på investeringar fallit kraftigt. Detta innebär att varje ny tillväxtenhet kräver allt större insatser, vilket successivt urholkar effektiviteten i systemet.
Den höga skuldsättningen – särskilt på lokal nivå och inom företagssektorn – utgör en latent systemrisk. Skulderna är tätt sammanflätade med fastighetsmarknaden, statligt ägda banker och lokala myndigheters finansiering.
Statsskulden i Kina var länge relativt låg, men har ökat tydligt sedan finanskrisen och särskilt efter 2015–2020. Den totala skuldsättningen har ökat mycket snabbare — framför allt på grund av företagssektorn samt stigande hushållslån kopplade till bostäder. Idag ligger den totala skulden kring 280–300 % av BNP, medan statsskulden ligger runt 125 % av BNP. Detta skapar ett ömsesidigt beroende där staten å ena sidan inte kan tillåta breda konkurser samtidigt som marknaden inte kan fungera utan implicit statligt stöd
Den ekonomiska utmaningen och höga skuldsättningen är en dubbel utmaning – inte bara är det en risk i en strikt ekonomisk mening, utan också en politisk risk i det att regimen köpt medborgarnas lojalitet och acceptans för politisk kontroll genom stadigt ökad ekonomisk styrka. Därmed är till exempel fastighetssektorn bara vad det låter som utan en nod där ekonomiska, finansiella och sociala risker möts. När bostadspriser faller påverkas hushållens förmögenhet, konsumtionsvilja, lokala offentliga finanser och inte minst bankernas balansräkningar
Den politiska känsligheten är hög, eftersom fastigheter utgör den primära sparformen för medelklassen. En utdragen korrigering riskerar därför att bli en legitimitetsfråga för staten, inte bara ett ekonomiskt problem.
Demografi: den långsamma men obönhörliga kraften
Den demografiska utvecklingen är Kinas mest förutsägbara – och minst reversibla – risk. Minskande arbetskraft, snabbt åldrande befolkning och låga födelsetal innebär att tillväxtpotentialen minskar strukturellt, skattebasen urholkas samtidigt som sociala utgifter ökar. Detta är också en utmaning för Sverige framgent vilket jag återkommer till i en senare artikel i denna serie.
Till skillnad från skuldkriser eller konjunkturproblem finns här ingen enkel politisk lösning. Detta innebär att Kinas ekonomiska tyngd gradvis kommer att minska relativt andra aktörer, även om den absoluta storleken förblir betydande.
Politisk centralisering och ekonomisk styrning
Under Xi Jinpings ledarskap har den politiska centraliseringen ökat markant. Detta har kortsiktigt stärkt statens kontroll över risker, men långsiktigt försämrat såväl informationsflöden som korrigerande mekanismer och incitament för innovation och entreprenörskap När ekonomiska beslut i ökande grad baseras på politisk lojalitet snarare än effektivitet ökar risken för systematiska felallokeringar. För omvärlden innebär detta att kinesisk politik kan bli mindre förutsägbar, mer ideologiskt färgad och mindre mottaglig för extern påverkan inklusive marknadspåverkan.
Kina som ekonomisk risk för omvärlden
Kinas ekonomiska sårbarheter utgör inte bara ett inhemskt problem, utan en global riskfaktor givet att leverantörskedjor är koncentrerade till Kina, kritiska råvaror och komponenter kontrolleras eller raffineras där samt att kinesiska motåtgärder kan användas som ekonomiska vapen i en ekonomisk krigföring.
För Europa och andra öppna ekonomier innebär detta att ekonomiska störningar i Kina snabbt kan få systemiska spridningseffekter, även utan militär konflikt.
Det finns också andra risker kopplade till Kinas ökade ambitioner att få ökat inflytande över Afrika där man under lång tid investerat stort i infrastruktur och kreditgivning i Afrika, ofta via Belt and Road-projekt och statliga fonder som China–Africa Development Fund. Kritiker varnar för så kallad ”debt-trap diplomacy”, där lån knyter partnerskap till kinesiskt inflytande och i vissa fall leder till stark kinesisk kontroll över resurser och projekt.
På temat ekonomiskt inflytande så har EU:s utrikespolitiska chef uttryckt farhågor om att Kina använder handel och ekonomiska samband som politiska verktyg, vilket kan pressa EU-länder via beroenden och handelsvillkor.
Kina har också använt exportkontroller på kritiska mineraler som ett påtryckningsmedel, särskilt i handelskonflikter med USA och potentiellt Europa, för att söka politiska eftergifter.
Kina dominerar vidare global produktion och framför allt raffinering och bearbetning av sällsynta jordartsmetaller (REE), vilket ger landet strategisk makt över högteknologisk produktion för både civil och militär teknologi.
Sambandet mellan ekonomisk press och säkerhetspolitisk risk
Kina går in i de kommande åren som en stormakt med stora ambitioner att stärka sin maktposition, men samtidigt krympande ekonomiskt manöverutrymme. Kombinationen av strukturella ekonomiska risker och uttalade säkerhetspolitiska mål gör landet till en av de mest centrala osäkerhetsfaktorerna i den globala strategiska miljön.
För beslutsfattare innebär detta att Kina inte bör analyseras isolerat som vare sig ekonomisk partner eller militär rival, utan som en sammanhängande systemrisk där ekonomi, inrikespolitik och geopolitik är tätt sammanflätade.
Historiskt visar erfarenheten att stater med avtagande ekonomisk dynamik kombinerat med ett hög behov av att skapa politisk legitimitet för ledningen samt en stark militär kapacitet ofta blir mer benägna att ta strategiska risker externt. För Kina innebär detta att ekonomiska begränsningar kan fungera som en drivkraft för geopolitisk aktivitet snarare än en broms.
Ambitionen att etablera sig som regional stormakt – särskilt i Taiwanfrågan – måste därför analyseras i ljuset av Kinas inre ekonomiska utmaningar.
Kinas beslutsgrunder och framtida agerande, på samma sätt som Rysslands, kan inte kan analyseras genom västerländsk logik och med västerländska glasögon om vad som är ett rimligt beslut, utan man agerar utifrån en egen syn på världen.
Sammantaget gör detta att:
- Kina bör betraktas som en långsiktig strategisk utmaning, inte en temporär rival
- Ekonomiska svagheter minskar inte militär risk – de kan öka den
- Regionala konflikter i Asien riskerar snabbt att få globala konsekvenser
- Beroenden av Kina är inte enbart kommersiella risker, utan strategiska
- Diversifiering är en säkerhetspolitisk åtgärd, inte bara ekonomisk
- Politiska beslut i Kina kan snabbt förändra affärsvillkor
- Kina kommer selektivt stödja institutioner som stärker dess position
- Regelbaserade system utmanas där de begränsar kinesisk handlingsfrihet
- Strävan att fortsätta att utnyttja och understödja västlig polarisering och fragmentering är ett högst trolig framtidsscenario
Är en väpnad konflikt med Taiwan trolig?
Som alla stormakter försöker även Kina få kontroll över sina grannar, främst genom ickemilitära medel och i andra hand genom politisk och ekonomisk påverkan eller aktioner i gråzonen. Men det går samtidigt inte att säga att en militär konflikt med Taiwan inte kommer att hända. Diktaturer har ofta genom historien riktat inhemsk frustration mot ett påstått yttre hot för att säkerställa sin position.
Det finns vissa nyckelhändelser som skulle kunna utlösa en militär aggression, särskilt om USA fortsätter sin isolationistiska politik eller fortsätter på det ingångna spåret och ser beskydd som en ekonomisk fråga. Några av dessa skulle kunna vara om:
- Taiwan ändrar konstitutionen
- Folkomröstning om officiell självständighet
- Officiellt namnbyte (t.ex. ”Republiken Taiwan”)
- Internationellt erkännande av Taiwan som stat av större makter
Eftersom Kinas ledning har låst sin legitimitet till ”nationell återförening” så skulle också ett uteblivet svar skulle ses som en svaghet för regimens. Det är inte nödvändigtvis en fullskalig invasion som står på agendan men väl en total blockad av Taiwan (sjö + luft) kombinerat med cyberattacker och sabotage och möjligtvis begränsade anfall med precisionsvapen.
Om Kina däremot skulle hamna i en inrikespolitisk kris genom ifrågasättande av regimens legitimitet i kombination ned ekonomiska problem och omfattande arbetslöshet som leder till oro skulle situationen kunna utvecklas till något större.
I det fall USA vid samma tillfälle upplever en inrikespolitisk splittring, eller har investerat i en annan större konflikt i Mellanöstern, Europa eller på en annan plats, så ökar sannolikheten för ett kinesiskt offensivt agerande.
En militär konflikt mellan Kina och Taiwan skulle snabbt eskalera till en global angelägenhet eftersom all containertrafik i regionen skulle upphöra momentant.
Eftersom Taiwan producerar en majoritet av världens halvledare och har nästan all produktion av de mest avancerade så skulle detta så mot europeisk och amerikansk industri redan inom ett par dygn och leda till produktionsstopp på grund av komponentbrist.
Samtidigt stiger oljepriset stiger kraftigt och elpriserna rusar vilket tillsammans med den avstannade importen från Kina snabbt leder till inflation.
Börsfall, produktionsstopp och inflation leder snabbt till lågkonjunktur i Europa och USA, som också öppnar möjligheten att utnyttjas av Ryssland och andra stater.
Huruvida Kina kommer att invadera Taiwan eller inte är omöjligt att säga idag. Det vore lätt att avfärda ovanstående resonemang som osannolikt eftersom det också Men alla diskussioner om sannolikhet måste börja i huruvida en motståndare har kapacitet att agera, intention att vilja göra det och hurvida ett tillfälle att agera dyker upp.
Givet Sverige och EUs stora beroende av såväl Kina som Taiwan som strategisk handelspartner så är det därmed inte i onödan man på förhand gör en kalkyl för hur man skulle agera om spänningen i regionen skulle stoppa handeln på ett eller annat sätt.
Hur kan EU möta hotet?
Kina har idag en dominerande ställning inom många områden och lösningen är därför inte total frånkoppling av varuflöde från Kina, något som också skulle leda till både brister på kort sikt, men också inflation. Det handlar snarare om medvetenhet och riskminimering – något som också blev uppenbart under pandemins inledande månader där en stor del av exporten satt fast i kinesiska hamnar som stängts ner.
Det handlar både om att möta hotet politiskt, på såväl EU som på nationell nivå – men också genom att som företag agerar med riskminimering på olika sätt.
Skydda egen industri & produktion
Kina har genom statliga subventioner skapat en överproduktion av bland annat elbilar, solpaneler och batterier som gör att europeisk produktion har haft svårt att hända sig i konkurrensen.
EU har svarat genom antisubventionstullar, riktade mot den kinesiska import som bedöms som skadlig, genom att den sätter konkurrensen ur spel. Man kan också stötta egen produktion av till exempel batterier och halvledare genom supportåtgärder för att säkerställa en fungerande marknad i Europa och viss grundtillgång av viktiga teknologier.
Kritiska råvaror & jordartsmetaller
Kina dominerar idag även raffinering, alltså inte bara brytning när det gäller kritiska råvaror, vilket kan användas som ett politiskt påtryckningsmedel, genom att hota med exportbegränsningar.
Ironiskt nog ligger en av världens största fyndigheter av kritiska jordartsmetaller i Sverige. Rimligt vore att prioritera satsningar på fler gruvor i EU och specifikt länder som Sverige, Finland och Portugal – och samtidigt bygga ut förmågan att raffiniera dessa på hemmaplan. Dessutom kan strategiska partnerskap med länder som Australien, Kanada, Namibia och Chile minska beroendet av Kina inom detta område. Lägsta pris trumfar inte säkerhetsintressen.
Teknik, data och infrastruktur
Kinesisk har en stark ställning inom viktiga teknologier såsom telekom och har investerat i såväl kritisk infrastruktur såsom hamnar såväl som inom energisektorn. Till exempel så äger den kinesiska staten, genom olika bolagskonstruktioner uppemot 16% av den svenska vindkraften.
Sverige har lyckligtvis stoppat alla försök av Kina att förvärva hamnar i landet, även om lokala politiker varit fundamentalt naiva vad gäller riskerna. Kina äger dock över 1500 företag i Sverige, vilket uppmärskammats av regeringen. EU kan gemensamt dessutom besluta om standard för säkerhet och behöver ändå investera i infrastruktur för att snabbt kunna förflytta trupp och förnödenheter över kontinenten.
Handel & diplomati
Kina försöker så splittring i handelsrelationerna mellan EU-länderna genom att rikta ekonomiska sanktioner mot utvalda länder, bland annat som svar på politiska beslut.
Kina har vid flera tillfällen utsatt enskilda EU-länder för ekonomiska straff för att utöva politiska påtryckningar. Till exempel har Kina infört restriktioner mot två litauiska banker efter att EU infört sanktioner mot kinesiska banker förkopplingar till kriget i Ukraina. I det fallet innebar kinesiska åtgärder förbud mot samarbeten med dessa banker. Efter att Litauen öppnade ett taiwanesiskt representativt kontor 2021 reagerade Kina kraftigt och litauiska exportörer fick plötsligt problem att få sina varor genom tullar och klarerade i Kina. Landets uppgifter togs också bort ur det kinesiska tullsystemet, vilket i praktiken stoppade exporten nästan helt. Detta har i EU-sammanhang beskrivits som ekonomiskt tvång — alltså en form av straff för politiskt beslut och ett sätt att påverka landets beslut genom handelshinder.
Kina har under senare år infört eller övervägt vad man kallar för antidumpningstullar på vissa EU-exporter som t.ex. fläskkött och mejeriprodukter, . Dessa åtgärder påverkar särskilt Spanien och Frankrikes export till Kina —landet rättfärdigar ofta dem som skydd för inhemsk industri.
Som svar har EU utvecklat verktyg som Anti-Coercion Instrument (ACI) — ett regelverk för att kunna reagera på liknande “straff” från länder som Kina. Det syftar till att kunna införa motåtgärder om ett land upplever ekonomisk påtryckning genom oschyssta handelsmetoder. Detta ska ses som ett del av en gemensam EU-linje mot ekonomisk utpressning.
Säkerhetspolitik
Det mest naturliga är självklart att stötta Taiwan för att bibehålla status quo, utan att nödvändigtvis erkänna landet, samt att stärka samarbetet på alla fronter med övriga demokratier som Japan, Sydkorea, Australien och Nya Zeeland på de områden där det kan gynna den regionala stabiliteten och avskräcka Kina från att göra verklighet av de av den politiska ledningen uttalade ambitionerna att “återförena” landet med fastlandskina. Om Trumpadministrationens nya nationella säkerhetstrategi verkligen innebär att man erkänner stormakters rätt till inflytande inom sitt närområde så riskerar situationen att bli minst sagt komplicerad.
Hur kan man tänka som företag?
För många europeiska retail- och industriföretag är Kina en kostnadseffektiv produktionsbas och en nyckelkomponent i företagets hela affärsstrategi. Redan pandemin var en ögonöppnare för hur riskerna med att skapa ett 100%-igt beroende av Kina som produktionsland och därefter har även situationen i Röda Havet, som tvingat en stor del av fartygstrafiken att gå runt Afrika ytterligare belyst riskerna med långa logistikkedjor.
Redan innan pandemin var begreppet China +1 på agendan, det vill säga att diversifiera produktionen genom att flytta en del av produktionen till ett alternativt produktionsland. Därefter har andra begrepp som beskriver ungefär samma sak figurerat där homeshoring, det vill säga att flytta hem produktionen, vilket inte alltid är realistiskt. När det gäller viss bred industri, såsom till exempel mode – så saknas både produktionskapacitet och kompetens i Europa. Då har nearshoring, det vill säga att flytta produktionen närmare det land man vill ha avsättning för produkterna – och inte minst sedan de geopolitiska riskerna ökat friendshoring – helt enkelt att producera i vänligt sinnade nationer.
Den centrala frågan är inte nödvändigtvis att förespå när och hur riskerna materialiseras utan hur snabbt och hur väl förberett företaget är. De företag som klarar nästa större störning är de som redan har internaliserat geopolitik som en affärsvariabel. Detta bör vara av hög prioritet för styrelsearbetet inom handelsföretag och företag som på olika sätt är leverantörer till handeln.
Företagets egen China Exposure Audit
Acceptera Kina som del av affären – men inte som single point of failure. Många företag underskattar sitt beroende eftersom underleverantörer i andra länder kan vara Kinaberoende, eller att produkterna innehåller kritiska komponenter där råmaterial till komponenter som har Kina som ursprungsland. Likaså kan det vara en riskfaktor om produktionen är koncentrerad till få fabriker eller regioner, vilket kan påverka vid såväl inre oroligheter, krigshandlingar eller för den delen en ny pandemi.
Som styrelse bör man åtminstone årligen uppdra åt ledningen att genomföra en ”China Exposure Audit” som en del av styrelsens arbete:
- Vilka produkter tillverkas helt eller delvis i Kina?
- Vilka komponenter är unika eller svåra att ersätta?
- Vilka leverantörer har Kina som underleverantör?
- Hur lång är ledtiden för att flytta produktion och har vi definierade alternativ?
Klassificera sortimentet i produkter med låg risk (enkla, utbytbara), medelrisk respektive hög risk (kritiska volym- eller marginalbärare)
Alla produkter kräver inte heller samma riskstrategi. Basprodukter har ofta högt fokus på att nå en viss prispunkt, men är vanligtvis mindre känsliga för att byta leverantör. Premium-/marginalprodukter har ofta en högre tolerans för ökade kostnader men lägre för avbrott i produktionskedjorna. Strategiska flaggskeppsprodukter har såklart högsta prioritet för att bygga redundans.
Behåll Kina där det är rationellt och flytta eller duplicera där avbrott är affärskritiskt, det vill säga inför parallell produktion av samma artikel på olika platser – vilket såklart påverkar prisbilden uppåt i någon mån, men med fördelen av ökad redundans. Se också över den juridiska risken i avtal med fokus på till exempel exitklausuler och möjliga exportrestriktioner
Ställ frågan – vad gör vi vid 30/60/90 dagars avbrott i våra leveranser av nyckelprodukter?
Behandla Kina-exponeringen som finansiell risk, operativ risk, varumärkesrisk och strategisk risk och tänk i scenarios – till exempel Taiwan-kris, sanktioner eller kraftigt höjda tullar.
Inför China+1 eller China+2 – men realistiskt
Identifiera alternativa produktionsländer som beroende vilken typ på produkt det gäller, där Vietnam, Indien och Bangladesh kan vara alternativ för vissa. Det är värt att nämna att geografin spelar roll även här där Indien och Bangladesh ligger på “rätt sida” om det trånga Malackasundet, där Malaysia och Indonesien bildar en mängd sund som kan påverka logistiken vid en konfliktsituation i regionen. I annat fall kanske produktion i till exempel Turkiet, Portugal eller kan hantera en viss del av produktionen vilket också innebär en ytterligare säkerhet i form av kortare ledtider, som också innebär mindre lagerrisk och möjlighet att lägga order med kortare varsel
När man gör analysen så kommer man med största säkerhet fram till slutsatsen att alla alternativ är ofta dyrare initialt och att det tar tid att bygga lokal kompentens, skalbarhet och leveranssäkerhet. Det är då viktigt att konstatera att detta handlar om att skapa redundans och att det sålunda handlar om att skaffa sig en försäkring försäkring, inte att arbeta med kostnadsoptimering. Marknadsandelar förloras snabbt vid tomma hyllor och återhämtning kan ta år. De är också värt att konstatera att de företag som väntar för länge alltid betalar mest, på samma sätt som att man kortsiktigt kan spara pengar på att inte betala för hemförsäkring,
Bygg in redundans i lager och logistik
Just-in-time fungerar inte i geopolitisk stress – eller som det heter just-in-time is not in time. Av detta skäl bör företag överväga att bygga strategiska säkerhetslager för nyckelkomponenter och strategiska produkter, liksom att ha relationer med flera logistikföretag för att kunna utnyttja alternativa hamnar och rutter. Lager är alltid en kostnad tills leveranserna upphör.
Slutsatser för EU
Europa har i praktiken valt att göra sig beroende av Kina genom att outsourca sin produktion och förlita sig på landet som huvudkälla för en mängd olika kritiska produkter och råvaror. I ett läge där den kinesiska ledningen öppet eskalerar retoriken mot Taiwan och i ett klimat där stormaktsdynamiken förefaller gå mot en period av utökad dynamik och där Kina dessutom stöttar Europas huvudfiende Ryssland, så är relationen med Kina värd att ta på allvar för både stater och företag.
EU bör som jag nämnde i min första artikel i denna serie dra sina slutsatser av världsläget och agera snabbt och bestämt inom ett antal områden. Kinastrategin är en viktig del av detta arbete.
