Med detta försök till Nyårskrönika, tar jag upp en tradition – om än en väldigt kort sådan – som jag påbörjade 2022 och 2023. Det ska ses som en ambition att beskriva de stora dragen i utvecklingen just nu, de övergripande trenderna och konsekvenserna för konsumtionen och handeln under året som kommer. Bakom oss ligger, som vanligt, ett år där nya avgörande händelser skrivits in i historieböckerna och där vi alla också bidrar med vår egen del till utvecklingen genom alla beslut vi fattar varje dag. Vi har nu länge famlat efter det “nya normala”, ett begrepp som föddes under pandemin, där allt som var tryggt och känt, ställdes på ända och där samhället förändrades i grunden. Men världen ville annorlunda och har prövat oss med hot om krig, inflation, höga elpriser och höjda räntor. De trettio år av fred och – åtminstone i ett historisk perspektiv, stabil utveckling från Berlinmurens fall och fram till pandemin tycks långt borta just nu. Och vi kämpar fortfarande efter att förhålla oss till det. Låt oss börja vår resa mot 2025, som kommer vara både lång och kanske stundtals svårsmält.
Men det kalla krigets slut påbörjades en utveckling, som har lagt grunden till hur vår del av världen såg ut, och inte minst vår bild av hur världen skulle vara, när världen gick in i pandemin 2020. Sovjetunionens sönderfall och Kinas ekonomiska reformer lade grunden för en utveckling som skapade förutsättningarna för den värld som vi känner som “den gamla goda tiden”. Fred skapade förutsättningar för global handel och samarbete över gränserna. Globaliseringen och flytten av produktion till låglöneländer skapade en importerad deflation, det vill säga motsatsen till inflation, som tryckte ner priserna och ökade köpkraften dubbelt – både genom att sänka priserna och trycka ner prisutvecklingen, men också genom att trycka ner räntorna till historiskt mycket låga nivåer eller till och med negativa räntor, för att motverka deflation, som ju riskerar att göra att ekonomin inte växer.
Europa hade en stor andel av sin energi från kärnkraft som systematiskt avvecklats, samtidigt som man gjort sig beroende av fossilgas från Ryssland och icke planerbar vindkraft, i en tid där elektrifieringen av samhället och AI kommer göra att elbehovet i ett land som Sverige kommer att mer än fördubblas fram till 2045, enligt en rapport från Elföretagen. Särkilt Tysklands utveckling på energiområdet är problematisk, där man gått från en kärnkraftsandel i energiförsörjningen från cirka en tredjedel till noll och samtidigt gjorde sig beroende av gasimport från Ryssland i en naiv uppfattning om att handel skulle leda till fred.
Nu ser världen annorlunda ut. Ur det famlande demokratiförsök och kaos som kom genom Sovjetunionens upplösning reste sig Vladimir Putin, som den ledare som skulle återupprätta imperiets storhet igen. Och utvecklingen skedde inför öppen ridå om än stegvis – och här kan man jämföra med hur man i modern tid kan få uppfattningen att nazismens framväxt och utvecklingen fram till andra världskrigets slut var ett snabbt förlopp eftersom det är svårt att hålla alla skeenden i minnet från en tid man inte själv upplevt. Men den Sovjetiska nationalsången återinfördes redan 2001 och några år senare kallade Vladimir Putin Sovjetunionens sammanbrott för den största geopolitiska katastrofen under 1900-talet. År 2007 höll Putin sitt historiska tal vid säkerhetskonferensen i München, som både lanserade hans syn på att Ryssland var hotat av NATOs expansion men också att man såg en “mulitpolär värld” som en nödvändighet, det vill säga en värld där flera stormakter erkändes ha sina respektive intressesfärer. År 2008 angrep Ryssland Georgien och ockuperar fortfarande två så kallade utbrytarregioner och 2014 annekterade man Krim. Vad som också är symptomatiskt med det ryska agerandet att det återföljdes av en våg av informationskrigföring och påverkanskampanjer, som bland annat rättfärdigar beteendet i linje med Rysslands intressen. Så kom till exempel annekteringen av Krim att beskrivas som om att det ju egentligen varit ryskt och att Chrustjev “gav bort” Krim till Ukraina på 60-talet då man ju var en del av samma land, när sanningen är att det varit ryskt under en fraktion av historien. Denna systemkonflikt med Ryssland är definierande för vår tid, på samma sätt som Tysklands strävan efter Lebensraum var definierande för tiden innan Andra Världskriget. Det har ofta funnits goda intentioner bakom att förklara Rysslands agerande på annat sätt och det fanns de som även dagarna innan den fullskaliga invasionen av Ukraina 2022, förklarade att det aldrig kommer ske för att det är ologiskt. Men det är också att gå i en klassisk fälla, det så kallade spegeltänkande, det vill säga att en motståndare tänker och agerar med samma logik som en själv. Men mer om detta senare.
Vi står i brytpunkten till ett nytt år. Vi har fyra turbulenta år med ständig omställning bakom oss och det förefaller som att ekonomin håller på att vända uppåt igen – hushållens tro på framtiden går mot vår och spirande förhoppningar, efter att ha varit nere i källaren och vänt. Tio års utveckling av köpkraft från peaken 2021 har spolats tillbaka av ökade räntekostnader och inflation – men hushållens förmåga till anpassning har varit förbluffande. Vi har varit i en lång och i vissa delar av ekonomin djup lågkonjunktur, som nu börjar vända uppåt, som konjunkturer alltid gör – men påminnelsen om att ingenting växer till stjärnorna och att det drivkrafterna för tillväxt ser olika ut före, respektive efter, kommer fortsätta att skapa förvirring hos många. Historien må rimma, men den återupprepar sig inte.
Låt oss börja vår resa där jag avser diskutera tre viktiga områden som tillsammans skapar ett strategiskt sammanhang som på olika sätt avgör hur utvecklingen kommer forma året som vi har framför oss – den kommer från ett av mina föredrag, som en slags kartbild över åren som kommer. Jag kommer göra mitt bästa för att fokusera på det närmaste året, men kommer misslyckas, eftersom utvecklingen inte låter sig inordnas i den romerska kalender som vi räknar vår tid efter.
1. Vi lever fortfarande i svallvågorna efter pandemin – i ekonomin
Nicholas Taleb hade tidigare benämnt denna typ av händelse som ett “black swan event”, i boken med samma namn. En sådan händelse är svåra att förutsäga (eller anses omöjligt) och har omfattande konsekvenser.
Att Covid -19 chockade världen är en underdrift. De inledande faserna präglades till vissa delar av åtgärder från både stater, företag och enskilda som kommer beskrivas i historieböckerna. Osäkerheten över utvecklingen triggade djupt inbäddade överlevnadsinstinkter för vissa där den inbädda trygghet som vi lärt oss att vardagen bestod av vändes på ända. Vi kunde också konstatera att försörjningskedjorna som skett enligt just-in-time-principen för att minska lagerbindning och spara kostnader innebar sårbarheter.
När konsumtionen ställdes om från att många åt sin lunch på arbetet eller på restaurang, gick på toaletten på jobbet och reste till och från, skedde en snabb omställning som gjorde att livsmedelsaffärernas hyllor stundtals gapade tomma – vilket förstärkte känslan av att inget var som vanligt. I Kina där epidemin startade, stängdes hamnar ner och de stora modekedjorna avbeställde leveranser i panik, något som skapade kaos i logistikflödet – och de drakoniska åtgärderna för att minska smittspridningen innebar också att människor på vissa platser låstes in i sina egna hem. Sjukvårdsmaterial som skulle exporteras beslagtogs av hänsyn till den nationella säkerheten även i Europa och våren 2020 präglades av ekonomisk nedgång, där USAs ekonomi under Q2 2020 minskade med historiska 30%. De långa försörjningskedjorna av både färdiga produkter och råvaror som byggts upp under en lång period av fred, blev plötsligt flaskhalsar och gods blev stående i utskeppningshamnarna, innan vi fann ett sätt att förhålla oss till farsoten.
Samtidigt som fysiska butiker, hotell-, rese- och nöjesindustrin föll i dvala exploderade konsumtionen inom andra sektorer, efter några månader av anpassning. De flesta hade fortfarande jobben kvar men tillbringade så mycket tid som möjligt på distans. och stimulansåtgärder lanserades för att både mildra och stimulera ekonomin som snabbt vände uppåt. Det gjorde att föreställningar som bland annat IMF lanserade, om att pandemier typiskt sätt brukar leda till en nedgång i den ekonomiska aktiviteten, något den gjort i ett historiskt perspektiv, uteblev – men effekterna blev inte demokratiskt distribuerade inom hela ekonomin och vissa drabbades hårt.
Den sociala distanseringen gjorde att kategorier som som handlade om investeringar i hemmet, sport och fritid – skapade vad BCG kallade disturbed consumption och publicerade en rapport redan den tredje april 2020 som både beskrev dynamiken hos en kris och kom med ett antal väl avvägda förutsägelser på vad som skulle hända under pandemin, som då bara var i sin linda. Man beskrev också hur en större kris förändrade attityder som också långt efter krisens avslutande påverkar vår syn på företeelser eller samhället i sin helhet. Men pandemin markerar också slutet på en epok där många levt ett helt liv i att livet och världen är på väg i en uppåtgående spiral av ständigt ökad tillväxt och ökad köpkraft.
Och vi lever fortfarande med effekterna av pandemins beteendeförändringar i ekonomin. När den första vågen av 
pandemin drabbade en oförberedd värld stängdes stora delar av samhället ner, även om vi i Sverige hade ett mer liberalt regelverk än många länder. Den störda konsumtionen skapade en efterfrågan när hushållens extralikviditet från uteblivna resor och restaurangbesök istället investerades i heminredning, hemmaträning, hemelektronik och annat som gjorde livet mer drägligt i isoleringen. Priserna ökade, både som en konsekvens av att företagen fick ökade kostnader för råmaterial och frakter, som en konsekvens av flaskhalsarna i tillgången på både nyckelmaterial, komponenter och fraktkapacitet. Logistikutmaningarna skapade både problem med containerbrist, tillgång på fraktkapacitet när världens fartygsflotta var utnyttjad till 99% och även de köer in till de stora hamnarna för lastning och lossning. Kort sagt så överskred efterfrågan kapaciteten att leverera. Inom vissa sektorer skapade detta också en arbetskraftsbrist och i USA fick man börja betala potentiella lastbilschaufförer för att komma på intervju. Denna utveckling började bli påtaglig redan på sommaren 2021 det vill säga innan den fullskaliga ryska inflationen i Ukraina. Den 2 Oktober 2021 skrev jag i en artikel här på bloggen med rubriken 20-talets utmaningar för världsekonomin och handeln:
“Är inflation oundviklig nu? Jag skulle vilja påstå att det är snudd på omöjligt att undvika inflation just nu. Ända sedan finanskrisen har världen haft låga räntor eftersom alternativet hade inneburit stora problem och likvider har stegvis pumpats ut i systemet och bidragit till en i stort sett, positiv ekonomisk utveckling. Med en ökning av priserna på kol och naturgas, samtidigt som Miljöpartiet drivit på nedstängningen av ren kärnkraft, samtidigt som elnätet ansträngs extra av utbyggnaden av serverhallar till nätjättarna och en alldeles nödvändig omställning till elbilar. (…)
Som det nu ser ut är världen beroende av en mild vinter för att det inte ska få allvarliga konsekvenser på energiområdet. Redan nu i tidig höst har Sveriges reservkraft i form av kolkraftverket i Karlshamn aktiverats. Flera faktorer samverkar för att det finns en risk för att det blir riktigt dålig stämning om vinterkylan biter i ordentligt.”
Vid denna tidpunkt var inflation ett nästan okänt begrepp, som förknippades med misskötta ekonomier i länder långt bort och även under januari 2022 hävdade dåvarande Riksbankschefen att inflationen var ett övergående fenomen.
Rysslands angrepp skapade nya spänningar i ekonomin, med nya bristsituationer på flera områden och inte minst vete, ett baslivsmedel i stora delar av den fattiga delen av världen, liksom drivmedel och andra råvaror, samt inte minst konstgödsel. Matinflationen tog fart och fram och på sommaren 2022 höjde Riksbanken räntan för första gången, vilket ledde till den lågkonjunktur som vi nu förhoppningsvis är på väg ut ur. Eftersom Sverige är ett land där hushållen har en hög skuldsättningsgrad bet räntevapnet direkt och efter sommaren hade konsumtionen börjat minska betänkligt. Köputrymmet snabbspolades tillbaka flera år i tiden, där både räntor och prisökningar först tärde på sparkapitalet men sedan på det faktiska månadsutrymmet. Vi gick in i en period av stagflation, det vill säga recession och samtidig inflation, som vi inte sett sedan 70-talets energikris.
Har det vänt och vad händer nu?
Syftet med en lågkonjunktur är att utradera de obalanser som skapats under en högkonjunktur – till exempel i form av överdrivna värderingar av bolag och bostäder – något som drabbade både bostadsägare som trott sig ha en solid tillgång i form av ett hus eller bostadsrätt som ökade i värde per automatik, efter en period där termer som “bostadskarriär” borde slagit på alla larmklockor samtidigt. Riskkapitalägda ehandelsföretag fick också utmaningar, eftersom de förvärvats med en värdering baserad på tillväxttakt, snarare än förmåga att skapa resultat. Därför är det också viktigt att konstatera att den efterföljande tillväxten och värdeskapandet, med största säkerhet inte kommer ske med samma principer som innan lågkonjunkturen blev ett faktum – eftersom ju just dessa fenomen skapat de obalanser som ledde fram till densamma.
Av detta skäl kan man göra antagandet att vi inte kommer få se en återgång till den extrema lågräntepolitik som setts som självklar under 10-talet. Det finns ett antal skäl för att säga att det till och med är tämligen säkert utifrån att mycket tyder på att det finns färska ärr efter :
- Vi har importerat deflation från Kina och andra låglöneländer som tryckt tillbaka prisökningarna i västvärlden. Med ett förändrat säkerhetsläge finns ökade incitament för en mer protektionistisk politik, snarare än fortsatt globalisering, mer om detta strax.
- När pengar inte kostar pengar, utan kan lånas utan kostnaden, växer ekonomin, men också spekulationerna i värderingar av olika tillgångsslag. Utan de extremt låga räntorna hade priserna på bostadsmarknaden inte utvecklats i den takt som vi sett under decenniet innan pandemin. Detta har i sin tur gjort att vi i Sverige har hushåll med en väsentligt högre skuldsättningsgrad än många andra europeiska länder, vilket ökar vår känslighet för just förändringar på ränteområdet.
- Många länder ser framför sig sjunkande nativitetstal och därmed en åldrande befolkning. Investmentbolaget Blackrock kommenterar sitt antagande om att inflationen kommer vara högre generellt än den var innan pandemin så här: “Retirees stop producing economic output but don’t typically spend less, historical data show. In aging economies, firms tend to rein in investment, but we expect only a mild pullback given ongoing investment in automation, AI and the low-carbon transition. With governments likely to spend more on healthcare, we think supply at the broad economy level will likely fall, on average, across DMs – but demand will not. The resulting inflationary pressure is one reason why we think central banks may need to keep interest rates above pre-pandemic levels.”
Räntehöjningarna haft önskad effekt i att kyla av inflationen – och många hushåll drabbades först av chock, men har därefter repat sig efter att ha anpassat och prioriterat sin konsumtion. Vi ser hur hushållen har blivit mer positiva i sin framtidstro men fortsatt håller hårt i pengarna, vilket är naturligt när de senaste årens växling från en värld där uppgången tycktes evig till krigsvintrar, inflation och elprischocker – Konjunkturinstitutet spår, i sin senaste spaning från slutet av December, att lågkonjunkturen består och att en vändning kommer först en bit in i 2025, samt att lågkonjunkturen även följer oss in i 2026. Hushållens stämningsläge föll tillbaka för första gången på över ett år – i synen på framtiden för utvecklingen av den egna ekonomin.
En annan indikator som visar att vi är nära en vändning men ännu inte riktigt där är att utvecklingen av penningmängden – det vill säga likvida medel i form av kontanter samt tillgångar på företagens och hushållens bankkonton (M1) snart passerar 0-strecket och därmed inte längre minskar. Penningmängden minskar när vi inte längre tar upp lån, när vi låser dem i utländska aktier eller att pengarna flyter ut ur landet, till exempel vid import eller investeringar utomlands. (M3 är ett annat mått som inkluderar bland annat vissa penningmarknadsfonder och räntebärande värdepapper). När penningmängden ökar ökar också aktiviteten i ekonomin eftersom det finns mer likvida medel som kan investeras för att driva ekonomin framåt.
Men även bankernas kvartalsspaningar, pekar på riskerna för återhämtningen i spåren efter en turbulent tid, där både situationen i Mellanöstern och i Ukraina innebär risker för spridning och därmed en mer otrygg utveckling framåt. Andra utmaningar där effekterna är svårbedömda är den kommande Trumpadministrationens hot om tullar på både kinesiska och europeiska varor, liksom Trumpadministrationens utrikespolitiska hållningar i största allmänhet.
Skulle man våga sig på en gissning, så kommer vändningen att komma någon gång omkring halvåret 2025, givet att situationen fortsätter som nu och att konsumtionen tar fart efter att räntesänkningarna fått fullt genomslag under våren. Värt att notera är också att hushållens köpkraft som spolats tillbaka, kommer ta ytterligare 3-4 år att återställa till samma nivå som toppen 2021 – och det förutsätter såväl låg inflation, stabila löneökningar och att Riksbankens räntebana följer sin nuvarande nedåtgående kurva.
2. En ny säkerhetsordning – demokrati står mot historierevisionistiska imperiebyggare
(Bild från helgens resa till Riga, som visar vepan som hänger tvärs över gatan mot den ryska ambassaden, i ett land där minnet av den ryska överhögheten inom Sovjetunionen är allestädes närvarande.)
Världen som vi känner den hos oss i Europa och USA, efter det Kalla Kriget, har innehållit tre ingredienser som tillsammans skapat den fantastiska ökningen av välstånd i stora delar av världen. Det är tillgång till billig energi, avspänning och fred samt globalisering av handeln. Den nuvarande säkerhetspolitiska situationen gör att det finns anledning att anta att globaliseringen är på väg att spolas tillbaka, samtidigt som det finns stora risker med den nuvarande utvecklingen i den systemkonflikt som finns mellan de nya axelmakterna Kina, Ryssland, Iran och Nordkorea, även kallade CRINK-länderna.
Det är lätt att tänka sig att den långa period av fred i Europa sedan Andra Världskriget, som avbröts med annekteringen av Krim år 2014 (om man bortser från Sovjetunionens invasion av sin allierade Ungern 1956 och dito Tjeckoslovakien 1968), kommit av sig självt – men har i själva verket varit en konsekvens av att allt fler länder samlats genom att välja att gå med i självförsvarsorganisationen NATO tillsammans med framförallt USAs förmåga att projicera styrka över världen, samtidigt som diktaturerna inte haft samma möjlighet.
Med den världsbild som Ryssland och övriga CRINK-länder helt eller delvis delar, där man försöker få den så kallade regelbaserade världsordningen, det vill säga att man följer internationella fördrag och lagar – till exempel FN-stadgan, Geneve- och Haagkonventionerna, är ett västerländsk sätt att se på världen. Istället vill man luckra upp begrepp som demokrati, som till exempel diktaturen Kina, som i princip säger att “vi har en annan sorts demokrati” och det är inte upp till väst att säga vad som är rätt och fel. Denna form av relativisering går sedan igenom alla former av värderingar och kokar ner till att den starke kan själv definiera sin egen spelplan – liksom sin egen variant av historieskrivning. Det gör att dessa länder – och vad de säger, inte kan analyseras med våra värderingsglasögon och deras handlingar inte kan analyseras med vår logik. En av de största farorna med att analysera en motståndares logik och nästa steg, är att förvänta sig att denne tänker och agerar som man själv skulle gjort – detta kallas spegeltänkande. CRINK-länderna delar, förutom att den starke sätter spelreglerna, också bilden av att det egna territoriets gränser och påverkanssfär omfattar andra länder, som man dessutom fullt öppet resonerar om huruvida de har rätt att existera, eller till och med existerar överhuvudtaget.
Det är enligt denna context som Rysslands fixering vid Ukraina, som enligt rysk syn, egentligen är ryskt och inte en självständig stat. Kina hävdar sin rätt till Taiwan, som egentligen är en del av Kina, Nordkorea anser att Sydkorea är en skukstat och Iran underblåser tanken att det funnits en palestinsk stat i historiens som ockuperats av Israel – och vinner därmed sympati hos allehanda terroristorganisationer som kan arbeta för deras syften.
Det är ovan som utgör den systemkonflikt – i synen på demokrati, mänskliga rättigheter, internationella lagar med mera som den egentliga konflikten består i. Och emedan vi i väst har en djup rotad uppfattning om att en vilja till samarbete och förhandlingar löser alla problem, så ser dessa stater det som ett sätt att flytta fram positionerna. De befinner sig på en konfliktskala där Nordkorea och Iran, länge varit uteslutet från allt internationellt samarbete med alla förutom diktaturer. Ryssland exkluderades från samarbete med väst först i samband med den fullskaliga invasionen 2022 och är ett land med stora naturtillgångar men en liten industri för förädling. Rysslands inbillade bild som supermakt, får sig såklart en törn när “tredagarsoperationen” mot Ukraina, snart är upp i tre år. Ryssland behöver också hjälp i sitt försök att kuva grannlandet med inte så stormaktiaga länder som Iran och Nordkorea med vapen och ammunition och där Kina tillför komponenter för drönare. Kina stödjer framför allt Ryssland genom att använda det som en råvarukoloni och man köper idag för en mycket stor andel av den ryska exporten. Kina agerar mer möjliggörare i Ukrainakonflikten genom att förse Ryssland med teknologi och likviditet, samtidigt som man bidar sin tid och bygger upp militära resurser för att kunna matcha den amerikanska krigsmakten, i förmågan att projicera styrka i Sydkinesiska Sjön, där man också har territoriella anspråk på både öar och ekonomisk zon som tillhör bland annat Fillippinerna och Vietnam. Wikipedia har en bra översikt av alla de territoriella tvister som försiggår havsområdena i Sydostasien där Kina är den drivande parten. President Xi jämförde i sitt nyårstal, en “återförening” med Taiwan med återlämnandet av tidigare kolonier:
“We will continue to support Hong Kong and Macao in harnessing their distinctive strengths, better integrating themselves into China’s overall development, and securing long-term prosperity and stability. China will surely be reunified, and all Chinese on both sides of the Taiwan Strait should be bound by a common sense of purpose and share in the glory of the rejuvenation of the Chinese nation.”
Iran har med sin Islamistiska regim, länge underblåst konflikter i Mellanöstern, framförallt mot Israel, som man anser inte ska existera. Det har också skapats en bild som även är vanlig och allmänt spridd i väst att Israel är skapat genom att en tidigare palestinskt statsbildning fått lämna plats för staten Israel. I en tidigare artikel skrev jag. Den historiskt korrekt beskrivningen av området är att det område som kallas Israel/Palestina under årtusenden varit en del av andra imperier ända sedan förbiblisk tid. Den som kommer ihåg evangelierna minns att Jesus avrättades av romarna och området blev sedan en del av Öst-rom fram till 1453, som sedan blev en del av det Osmanska imperiet som gick under i samband med det första världskriget efter att ha satsat på fel kort.
Frankrike och England slöt det så kallade Sykes-Picotavtalet och delade därmed upp det Osmanska Riket mellan sig. Detta innebar också att man ritade upp de extremt raka gränslinjer som utmärker kartan än idag. Innan denna tidpunkt fanns inga egentliga nationer överhuvudtaget i Mellanöstern. Det Palestinska mandatet, som förvaltades av Storbritannien på uppdrag av Nationernas Förbund blev grunden till den israeliska statsbildningen och redan då fanns förhandlingar om både en arabisk och en judisk stat. I kölvattnet av det andra världskriget skapades den tvåstatslösning som FN godkände i sin resolution 181 den 29 november 1947 – och när det brittiska mandatet upphörde utropades staten Israel, varvid de arabiska grannländerna anföll och har sedan upprepade gånger försökt att förinta Israel som statsbildning. Sedan dess har flera arabländer, såsom Egypten och Jordanien, slutit fred med Israel, emedan andra länder valt att underblåsa terrorism och agera genom ombud.
Den kompromisslösa synen om att Israel ska upphöra att existera och att judar är måltavlor, skapar små förutsättningar för att lösa konflikten vid förhandlingsbordet.
Det finns flera skäl för CRINK-länderna att samarbeta på ett överordnat plan, även om de inte i detalj koordinerar sina insatser, inte minst genom att splittra fokus och resurser, från de länder som vill stödja demokratier, men också genom att vissa konflikter gör det möjligt att mobilisera diasporan i väst för att skapa splittring och opinioner i samhället. Det är mot bakgrund av ovanstående som man ska förstå den pågående utveckligen på den internationella arenan.
Globaliseringens stagnation och tillbakagång – homeshoring/nearshoring/friendshoring och störningar i logistiken
Globaliseringen och den fria handeln har gett oss tillgång till varor och råmaterial, som vi annars inte skulle haft tillgång till, från matbutiker som dignar av frukter och grönsaker som våra förfäder skulle se som delikatesser till kritiska jordartsmetaller som skapelsen inte ville placera i jordskorpan just innanför våra gränser. Det har också gjort att många företag kunnat flytta produktionen till länder där lönekostnaderna varit lägre, så att man därigenom kunnat erbjuda sin hemmamarknad produkter till en helt annan kostnadsbild än som annars varit fallet. Kinas utveckling från en fattig bondenation till en industrination, möjliggjorde både det ekonomiska språng som landet tagit, men också utvecklingen av köpkraften för oss här hemma som förlustat oss med lågprisprodukter som över tid blivit allt bättre i både design och funktion – åtminstone fram tills företeelser som Wish och Temu gjort att kvalitetsbegreppet nått en ny botten.
Under de senaste decennierna har emellertid globaliseringen stagnerat och i perioder gått tillbaka – i princip ända sedan Lehman-Brotherskraschen, som inledde finanskrisen 2008.
Ovanstående figur från Goldman Sachs visar hur exporten i relation till BNP ökat sedan det andra världskriget och nådde en peak i samband med finanskrisen 2008 för att sedan ligga på ungefär samma nivåer.
Under de senaste decennierna har flera händelser gjort att globaliseringen hackat och också visat tecken på att gå tillbaka – några exempel på detta och drivkrafterna bakom listas nedan:
- Brexit är ett exempel på strömningar som skapar sig en bild om att att ensam är starkast (Det visar sig att en majoritet av britterna nu ångrar beslutet) – och begreppet “Made in America” som drevs redan av förra Trumpadministrationen och som nu aktualiserats genom att man hotar med tullar är väl värt att ta på allvar. Redan 2020 citerades President Trump på detta sätt: “Made in America” is not a slogan. It is a solemn pledge. It is the foundation of our renewed success. On every front, my Administration will continue to fight for American workers, American jobs, and American businesses to ensure prosperity today and for America’s future generations. President Donald J Trump”. Antalet protektionistiska beslut som skapar handelshinder har ökat markant de senaste 10 åren (Se sid 5 här)
- Pandemin visade på riskerna med långa försörjningskedjor, där både tillverkning, lastning/lossning och själva tranportkapaciteten sattes på prov. Under pandemin kom uppfattningen om att en allt för stor del av importen kommit att bli beroende av Kina och begreppet “China +1” blev mer spritt – det vill säga att förutom att ha sin tillverkning i Kina så skulle riskerna spridas genom att också ha minst ett backup-alternativ. Begrepp som Homeshoring att flytta hem produktionen, eller nearshoring – att flytta dem närmare försäljningsmarknaderna – vilket där en eventuell kostnadsökning för produktionen skulle kunna motiveras genom att man uppnår en större precision i orderläggningen genom att korta tiden från order till att det landar på lagret – därmed är man mer i fas med försäljningstakten och inte minst, minskar riskerna längs vägen.
- Även Friendshoring kom som ett begrepp de senaste åren, som en konsekvens av den säkerhetspolitiska utvecklingen, nämligen ett medvetetet val att handla av vänligt sinnade nationer, både för att inte gynna en potentiellt antagonistisk stat men också för att inte hamna i kläm om den internationella utvecklingen skulle gå en väg som inte kunnat förutses.
Ett exempel på hur säkerhetspolitiska realiteter direkt påverkar handeln, är ju när många fartyg inte längre kan trafikera Suezkanalen och en stor del av Suezkanalens trafik istället leds runt hela Afrika (Se diagrammet med följande källa)och därmed spolar tillbaka världslogistiken 150 år. Konsekvenserna för Egypten blir ett intäktsbortfall på ungefär 7 miljarder USD. Detta leder också till längre och dyrare frakt för de volymer som tvingas ta vägen runt Afrika, men driver också upp priset för de fartyg som de facto vågar passera genom kanalen, vilket kommer bli ca 15% dyrare under 2025, för att kompensera intäktsbortfallet för Egypten. Detta är ett exempel på ett helt och hållet orkestrerad kris, som möjliggjorts av Iran och Rysslands stöd till de Jemenitiska Houthierna både med moderna vapensystem, men också genom att Ryssland förser dem med måldata och har ursäktats som en sympatiåtgärd för Israels svar på Hamaz attacker en 7 Oktober 2023.
Andra potentiellt säkerhetspolitiska konsekvenser, som måste till för att minska de risker som skapats av beroendet av produktion som ligger långt borta från användarens marknad, är beroendet av kritiska mineraler som behövs för den gröna omställningen, där Kina står för en stor del av brytningen idag och där Afrikanska länder ingår i de ryska och kinesiska påverkandssfärerna genom rysk bestickning och erbjudande av skydd för diverse lokala regimer, eller massiv kreditgivning av Kina. Ett mer konkret exempel på risk och beroenden är att Taiwan står för nära 70 % av tillverkningen av halvledare.
Det finns skäl till att de-globaliseringen inte går snabbt, trots att riskerna är stora och uppenbara. Den ena lyfts fram av Goldman Sachs i en artikel från oktober 2024: “One thing we would highlight is that the Chinese manufacturing labor force comprises 140 million people. If you wanted, for example, to nearshore 10% of that to Europe or North America, you would have to recreate the equivalent of 1.5 times Mexico’s or Germany’s current manufacturing labor force. That’s not impossible, but it would take quite a bit of time just given the numbers involved.”
En annan anledning är det faktum att väst med outsourcingen av tillverkningen, också blivit av med kompetensen och produktionsresurserna för att tillverka i den skala som behövs. Modeindustrin är ett exempel på detta där både prisbild men också kvalitet är svår att åstadkomma någon annanstans, efter att de stora svenska textilindustrierna avvecklades på 60-70-talen.
Samtidigt finns det goda skäl att ifrågasätta att utvecklingen av gruvnäringen inte går snabbare i Sverige, som ju sitter på en stor andel av världens resurser av bland annat strategiska mineraler men även uran. Vid så gott som varje tillfälle en gruva diskuteras, så kommer argument om skyddsvärd natur upp, vilket är relevant på alla sätt – men måste sättas i relation till både den strategiska risken att vara beroende av en diktatur, men också att utvinning som följer svenska miljöregler och kollektivavtal, med viss säkerhet skapar mindre påverkan än barnarbete i en afrikansk koboltgruva, vilket också innebär att vi tar ansvar för vår del av klimat- och miljöavtrycket, något som inte nämns i diskussionen.
Elisabeth Braw har skrivit en utmärkt bok – Goodbye Globalization – The Return of a Divided World för den som vill fördjupa sig i deglobaliseringsutmaningarna ytterligare – och utvecklar det hela i en intressant sändning från Centre for Geopolitics här.
Den ryska hybridkrigföringen mot väst eskalerar
Hybridkrigföring brukar ibland beskrivas som en snällare form av krigföring som egentligen inte är på riktigt, vilket är ett stort misstag. Hybridkrigföring är aktiva åtgärder för att påverka en motståndare genom spionage, cyberangrepp, påverkansoperiationer, sabotage, mord, terrorism, men också de facto har samma mål – det vill säga att få motståndaren att underkasta sig. Det svenska totalförsvaret hade under det Kalla Kriget stora resurser både för militärt, civilt, ekonomiskt för psykologiskt försvar där syftet var att bibehålla ett fungerade samhälle även inför och under ett krig som Sverige blev indraget i. Under den period från det Kalla Krigets slut, fram till det med invasionen av Ukraina stod klart för alla att den period av fred och säkerhet som vi tagit för självklar – avvecklades så gott som hela det gamla totalförsvaret och det är först under senare år som försvaret av Sverige igen är en huvuduppgift för Försvarsmakten, efter en period där man intalade sig att försvaret av Sverige skulle ske i Afghanistan.
Med den pågående systemkonflikt med framförallt Ryssland, som ju är den av CRINK-staterna som ligger närmast geografiskt, men som också har en ambition att “åtgärda historiska misstag” såsom Sovjetunionens upplösning eller till och med Tsarrysslands förlust av Finland, så är det uppenbart att vi inte längre kan utgå från att vi lever i den eviga fredens tid utan måste vara beredda att försvara det som är oss givet. Det är också mot denna bakgrund som MSB också uppdaterade den instruktion till Sveriges hushåll som skickades ut under hösten, som anmodar alla att säkerställa att man kan klara sig utan hjälp från samhället under en veckas tid – och därmed skapar andrum för samhället att formera sig för att lösa utmaningar, få hjälp genom internationellt stöd och i värsta fall agera militärt mot ett hot mot oss eller våra allierade. Det finns flera scenarios som FOI tagit fram om hur en konflikt skulle kunna gestalta sig där hybridhotet, eller som man säger Utdragen och eskalerande gråzonsproblematik, utgör ett av dessa – där svårförklarliga olyckor, desinformation och cyberangrepp påverkar försvarviljan och opionen. Även här kan
Våra förutsättningar för det vi tar för givet i vår vardag i form av betallösningar, vatten, avlopp och elförsörjning, transporter och matförsörjning, innehåller samtidigt risker som i ett tidigt skede kan påverka vår förmåga att fortsätta leva som vanligt, men i förlängningen vår vilja att ta konflikten med ett antagonistiskt Ryssland. Det är också därför som myndigheter och organisationer de senaste åren ägnat stor energi åt att belysa riskerna och driva på för att öka motståndskraften i sin del av systemet – exempel på detta är Trafikverkets “Öppet antagonistisk hotbild mot transportsektorn“, Sveriges Åkeriföretag “En vecka utan lastbilar“, FOIs “Gråzonsproblematik och hybrida hot mot transportsystemet“, Svenska Kraftnät “Öppen antagonistisk hotbild mot Sveriges elförsörjning” och Livsmedelsverket “Hotet mot dricksvatten- och livsmedelsområdet” – dessutom ställer Riksbanken nya krav på resilisensen i betalningssystemet. Det är inte bara Ryssland som skapar en hotbild utan även Kina är aktiva inom till exempel cyber- och informationsområdet – men även Iran har genomfört vad som kan benämnas hybridattacker i Sverige genom att använda kriminella nätverk som sina proxyenheter, till exempel för att attackera Israelsambassad.
Rysslands försök att skapa ett avgörande i Ukraina har nu gått till en nivå där det gått från en tredagars specialoperation till ett krig som mobiliserat stora delar av samhällets ekonomiska muskler och vissa bedömer att utvecklingen gått så långt att det inte längre är möjligt för Ryssland att de-eskalera utan att utvecklingen snarare går emot att öka trycket och skapa nya konfliktytor för att också skapa möjligheter i de länder som stöttar Ukraina, det vill säga främst USA och länderna i Europa. Det är också i detta sammanhang som den senaste utvecklingen i Östersjön, med sabotage mot infrastruktur på havsbotten ska ske – och där nästa nivå i konflikten mycket väl kan vara väpnad eskort av den så kallade skuggflotta, bestående av undermåliga fartyg, som möjliggör att Ryssland fortfarande kan utnyttja de viktiga Östersjöhamnarna för sin export. I en artikel i GP menar ledarskribenten att Ryssland vill ta konflikten till Europa. “De ryska sabotageaktionerna i Östersjön är ett uttryck för att Europa redan är indraget i kriget. Ryssland känner väl till Europas militära svaghet, liksom att hemmaopinionen i många europeiska länder är känslig för hotbilder, i synnerhet om de skulle påverka människors vardag. För Ryssland är hot och sabotage en del av en påverkanskampanj i syfte att hålla tillbaka stödet till Ukraina.”. Denna bild delas också av fler bedömare där Ryssland också pekas ut som anstiftare av 100-talet attacker mot mål i Europa , där det också finns en risk för eskalation i takt med att den ryska ekonomin blir allt mer ansträngd. Den officiella inflationen ligger idag på 8-8,5% men samtidigt är styrräntan parkerad på 23%, vilket tyder på att rapporteringen (som vanligt från Ryssland) inte är med sanningen överensstämmande.
Rysslands förutsättningar för att bedriva kolonialkrig, som ett land som i allt väsentligt producerar oförädlade råvaror till rabatterade priser som en konsekvens av sanktionerna, för att kunna betala för att importera förädlade produkter är en nationalekonomisk omöjlighet. Även om länder som Kina och Indien tar tillfället i akt att handla billiga ryska råvaror så ändrar inte det på ekvationen, så länge man behöver importera det man behöver för att klara sin krigsansträngning, med en valuta som blir allt mindre värd. Om väst fortsätter att förse Ukraina med stöd så kommer det ryska imperiet att krackelera och brytas sönder, på samma sätt som tidigare imperier, vars ambitioner överskrider den reella förmågan. The Hill skriver:
“Austria-Hungary and the Ottoman Empire lacked the economic resources to modernize their militaries. They not only lost World War I, but fell apart in the process. No economic giant, Imperial Russia happened to be on the winning side, but it still fell apart. Kaiser Wilhelm II and Adolf Hitler had powerful economies and thought they could afford to launch mega-wars. But when they dragged the U.S. into their respective conflicts, they thereby tipped the resource balance against themselves.”
Men tills det sker kommer Ryssland försöka göra allt, precis allt för att försöka påverka oss att det är bättre med en förhandlingslösning som möjliggör att man får en andhämtning som gör det möjligt att bygga upp sina reserver och återkomma med förnyad styrka inom en nära framtid. Imperiedrömmen är inte död och väl förankrad i stora delar av befolkningen, efter flera decennier av statskontrollerad propaganda, historierevisionism och torgförandet av att väst skulle utgöra ett militärt hot mot Ryssland.
Även eskalationer på lägre nivåer kommer påverka hushållens syn på framtiden och deras vilja att investera och konsumera Det är dags att inse att Ryssland har redan ställt om sin ekonomi till krigsekonomi och anser sig vara i konflikt eller till och med krig med det kollektiva väst.
3 AI och hållbar omställning finns med överallt – men transformationen kan ta längre tid än vad rubrikerna lovar
Begreppet AI har nu funnits med oss i många år, men det är först med ChatGPT och liknande applikationer som AIs möjligheter och potential blivit uppenbara och samtidigt verkliga för gemene man och kvinna, ofta med en ödmjuk förundran som följd. Barnsjukdomar som märkliga AI -genererade bilder har gjort att många skrattat åt de nya möjligheterna, samtidigt som andra överskattar hastigheten och inte minst företagens intresse att kasta den vanliga affären åt sidan för att fokusera sina resurser på omställning enligt sina AI-strategier som man numera förutsätts ha. Det finns tendenser i diskussionen som tangerar de glada dagarna under 90-talet som byggde upp till IT-bubblan, samtidigt som konsekvenserna över tid, när bubblan väl spruckit och världen hunnit ikapp skapat den digitala transformationen av både handeln och samhället i övrigt. Effekten av nya innovationer har ju en tendens att överskattas på kort sikt, samtidigt om man inte förmår att förstå effekterna på lite längre sikt. Och det är just det som är frågan, vad är kort och lång sikt vad gäller begreppet AI. Frågar man teknikföretagen som utvecklar teknologin är effekterna redan här igår, frågar man de som investerar så är man övertygad om att det är en teknologi som kommer ha en avgörande betydelse och innebära en ny transformation, men där vi idag inte helt kan överblicka horisonten.
Världens största investmentföretag Blackrock, skrev i sin halvårsspaning från i somras:
“We think the volume of investment could be on a par with past technological revolutions – reshaping markets and economies. See the chart. Yet the speed and scale of that investment, and its potential impact on economy-wide productivity, are highly uncertain.” och tillägger också att utvecklingen av AI också är beroende av dimensionerande faktorer såsom tillgång på hållbar energi för att hantera de datamängder som hela teknologin bygger på : “The race to scale up AI capabilities is already spurring major capital spending. A range of estimates see investment in AI datacenters rising by 60-100% annually in coming years. Yet it is difficult to pin down exact amounts, even in the first phase of the AI buildout. It will depend on any resource constraints– like difficulty meeting AI’s energy needs on top of already growing demand, including for electrification.”
Energi, för att inte tala om halvledarna från Taiwan är en förutsättning för hela AI-revolutionen.
Samtidigt så ser man med respekt på alla pengar som kommer investeras i både AI och grön energi de kommande åren – och det tempo som detta sker i, vilket estimeras vara i en investeringstakt bara de kommande fem åren, som motsvarar investeringarna i elektricitet de sextio åren mellan 1880-1940.
Man konstaterar också följande: “We see a possible investment boom
ahead that could transform economies and markets. But the speed, scale and
impact of that investment is unclear.” Detta är alltså från ett företag som med sina investeringar bidrar till att göra AI -revolutionen möjlig. Andra kan hävda att this time it´s different, som alltid när nya visionärer äntrar scenen, med det är viktigt att beakta inte bara möjligheterna utan också de dimensionerande faktorerna såsom energifrågan, för att inte tala om när det också finns referenser som är skalbara till “det vanliga företagets” behov.
Blackrock är också noggranna med att påpeka att effektivitetsvinsterna inte nödvändligtvis följer kurvan av investeringarna och exemplifierar med hur vinsterna kommer med en viss fördröjning, vilket är naturligt för alla investeringar.
Med tanke på hastigheten i utvecklingen och investeringstakten, där många under kommande år kommer kasta pengar på företag med varje antydan att arbeta med AI, så är det också rimligt att anta att det kommer åtföljas av bubbeleffekter, på samma sätt som varje tekniksprång hittills. Det går helt enkelt för snabbt för att man samtidigt ska hinna utvärdera och skaffa sig erfarenhet från vad som fungerar och inte fungerar – innan man behöver fatta nästa beslut.
AI-utvecklingen ställer också andra krav på arbetsmarknaden – International Organisation of Employers skriver i en EU-finansierad rapport från juni 2024.
“Job losses and job creation. It is likely that AI, as can be expected with any disruptive technological change, will bring about job losses and job creation. Effective transitions mean that there is a need to have open and dynamic labour markets. It also means that there is a need for efficient and effective educational and lifelong learning systems to respond to current and future skill needs. Enhancing a “learnability” attitude (i.e. the capacity to learn quickly), will be more crucial than ever”
Som med alla tekniksprång får AI-utvecklingen avgörande konsekvenser på arbetsmarknaden 
som innebär ett behov av omskolning och utbildningssatsningar på bred front – detta bör också beaktas i företagens interna satsningar på att bygga kompetens. Kritisk kompetens är ofta svår att få tag i när alla är i samma fas av utvecklingen – värt att komma ihåg när pandemins ehandelssatsningar gjorde att alla med digital kompetens kunde välja och vraka bland erbjudanden.
I USA beräknas en femtedel av arbetsmarknaden bestå av personer som har arbeten som räknas ha hög exponering mot utvecklingen inom AI, enligt en artikel från amerikanska PEW- research, som också konstaterar att bara en fjärdedel ligger i den kategori som har låg exponering mot AIs bedömda påverkan på arbetsmarknaden.
Det är ett faktum som behöver beaktas strategiskt och samhällsekonomiskt om AI-revolutionen med de potentialer till ökad produktivitet ska kunna realiseras med en positiv nettoeffekt på samhället i stort.
Att det finns utmaningar i på ny teknik, gäller inte bara för AI utan är också ett faktum inom de nya teknikområden som innefattas i hållbarhetssektorn. Härom vittnar inte minst flera svenska exempel på – inte minst Northvolt som spåddes skapa en ny industrialiseringsvåg av Norrland, där bortsett från att hastigheten i elektrifiera varit kraftigt överskattad och lett till att man byggt ut en tillverkningskapacitet som motsvarar fem gånger det verkliga behovet, dessutom har det funnits kinesiska intressen som i större eller mindre utsträckning, kan antas utsatt hela projektet för sabotage.
Även stora satsningar på fossilfritt stål som en del av den gröna omställningen har blivit ifrågasatta som bubblor, inte minst hyllade och statligt finansierade H2 Green Steel. Affärsvärlden skriver: “H2GS måste någon gång skapa värde på marknadsmässiga villkor. Utan stöd från skattebetalare är obestånd sannolikt. Ett troligt scenario är då följande: Aktieägarna förlorar allt. De långivande bankerna absorberar 20% av obetalda skulder. Riksgälden och andra garanter absorberar resten. Detta innebär i slutändan skattebetalarna. Vad är värdet av bolagets tillgångar i Norrland när de skall säljas? Om den gröna bubblan brister, hur kommer de alltmer skuldtyngda kommunerna i Norrland klara sig?
Entreprenörskap bygger på risk och avkastning. Något år innan IT-bubblan sprack år 2000 sa en rysk kollega till mig: No risk, no Champagne. Det var mer sant då än nu. Statligt subventionerade startups var på den tiden ovanliga, men det är alltid enklare att riskera andras pengar. Det gäller oavsett om de kommer från privata investerare eller det offentliga. Tyvärr skapar industripolitik skeva incitament och dåligt utnyttjande av resurser.
Om H2GS, likt Schrödingers katt, simultant existerar i två olika tillstånd låter jag vara osagt. Det är i betraktarens öga om bolaget är värt noll eller 32 miljarder. Utan subventioner och politiskt stöd är värdet troligtvis närmare det förra än det senare. I slutändan kollapsar bubblor under sin egen tyngd då tillgångars värde sist och syvende bestäms av marknaden. Beslut under osäkra förhållanden är aldrig enkla. Det skapas sällan långsiktigt värde av oheliga allianser mellan opportunistiska kapitalister och politiker.”
Dessutom skulle en fullskalig satsning sluka en elkonsumtion motsvarande hela Skånes, i en tid då energisystemet är utsatt för press efter år av underfinansiering och i väntan på ny planerbara energislag som kärnkraft.
Jag brukar försöka lära mina barn, som ibland kommer med förslag om att lansera en affärsidé de sett på TikTok – “Om det verkar för bra för att vara sant så brukar det vara för bra för att vara sant”. Det kommer gälla även när det gäller AI och grön omställning.
Låt oss inte bortse från fundaments: Hela AI-satsningen och den gröna omställningen kräver tillgång till ren, billig och väderoberoende energislag samt tillgång till kritiska jordartsmetaller och inte minst, tills EU och USA byggt ut sin egen kapacitet, tillgång till Taiwans världsledande halvledarindustri. Det förutsätter i sin tur fred och politisk stabilitet i både vår del av världen i Sydostasien.
Men vi kan också göra det enklare för oss genom att satsa på storskalig svensk gruvdrift, som kan förse oss och våra allierade med de mineraler som redan finns i marken hos oss. Tidingen Näringsliv intervjuar experter om möjligheterna med detta och de krångliga tillståndsprocesserna i projekt som gynnar den svenska klimatomställningen – och överklaganden som ska försvara naturintressen, men samtidigt skapar hinder för just naturintressen och miljöhänsyn sett i ett globalt perspektiv:
Det är viktigt att vi ser på hållbarhetsfrågan med nyktra och faktabaserade ögon, om vi samtidigt ska behålla det välstånd som vi har idag och dessutom skapa ett samhälle som är motståndskraftigt mot de geopolitiska hot som reser sig i vår tid.
Det är en absolut förutsättning för att kunna nå de långsiktiga mål som EU satt upp inom hållbarhetsområdet liksom FNs klimatmål.
Med skiftet till 2025 går vi in i en brytningstid, i ekonomin, på säkerhetsområdet och inom hållbarhetsområdet, där reella resultat måste skapas på kort tid för att säkerställa en positiv utveckling där vi både har tillväxt, men också kan garantera vår säkerhet tillsammans med våra allierade. Detta är fundamenten för de kommande två artiklarna inom ramen för nyhetskrönikan 2025 som kommer de närmaste dagarna. Denna brytningstid kräver klarsyn, noggrann analys men inte minst beslutskraft och ett tydlig vilja och byggandet av förmåga i samhällets alla delar, för att kunna motstå försök att rubba vår förmåga och vilja till självbestämmande.
—
Med dessa rader är det dags att önska ett Gott Nytt År och i det fall du inte fått nog av lektyr så finns de tidigare spaningarna från 2021 och 2022 kvar att botanisera i – om inte annat som tidsdokument som också visar att ibland har man rätt och ibland fel.:
Den 28/12 2021 Del 1 Mina Stora Feta Episka Nyårsspaning del 1
Den 30/12 2021 Del 2 Min Stora Feta Episka Nyårsspaning del 2
Den 6/1 2022 Del 3 Min Stora Feta Episka Nyårsspaning del 3
Den 27/12 2022 Del 1 Min Stora Feta Episka Nyårsspaning del 1
Den 28/12 2022 Del 2 Min Stora Feta Episka Nyårsspaning del 2
Den 5/2 2023 Del 1 Min Stora Feta Episka Nyårsspaning del 3
